Åter på jobbet 3: Viktigt på riktigt?

Nästa fas inträder: Det jag har inskrivet i almanackan är nog rätt viktigt egentligen, och mycket börjar det bli. Det måste ju innebära att jag inte är någon liten lort eller soffpotatis utan faktiskt lite viktig jag också. Jag rätar på ryggen och tar ut stegen när jag vandrar korridoren fram. För första gången i år blir kinderna lite rosiga av engagemang i en jobbdiskussion. Vid mitt skrivbord skriver jag dokument och e-brev som får andra att skriva upp möten i sina almanackor och ringa i min telefon.

Jag har tagit klivet in från semesterreservatet, men håller fortfarande lite distans. Jobbet är allvar, men också en lek. Med det vill jag inte säga att jobbet är oviktigt, kanske snarare att det är lika viktigt som leken. Som när man med högburet huvud hasade fram i mammas pumps med en knippe postgiroblanketter i utklädningshandväskan, på väg till kontoret, för att sortera. Eller när inbrytningen i Lena och Annikas leksfär på lekis nogsamt planerades; "Om jag ser till att vara i kuddrummet redan när de kommer. Sedan får jag dem att vilja leka min lek som jag har tänkt ut. I värsta fall får jag gå med på att vara hunden."

Insikten att det här verkligen är på riktigt kan få mig att förundras. Här är jag i ett sammanhang där folk tycker att jag hör hemma, där jag får bestämma ganska mycket själv och blir lyssnad på. Och slipper leka hund.