Universum tar emot

… mig, tänker jag när kroppen stilla sjunker ner på yogamattan, genom yogamattan, tyngre för varje andetag. Som att sjunka ner i en lekpool med ljummet vatten, hela kroppen omsluten av varmt flöde, bara ansiktet sticker upp ovanför ytan.

På hemväg från yogan kommer några av dagens jobbskav ikapp. Ja, tänker jag, universum kan sannerligen ta emot ibland, bjuda ett sjujäkla motstånd. Varför ska jag hänga upp mig på så mycket? Varför är jag inte bara mild och glad och tålmodig lite oftare? Skulle den där Universum kanske kunna svara mig på det?

Då visar min inre bildskärm upp en dörrskylt. På den står ”Universum tar emot”, och skymtar jag inte ett ”Välkommen in” på raden under? Jag tackar för den påminnelsen. Vi har ju tid bokad kl. 5.55 imorgon bitti, som de flesta morgnar numera. Jag mediterar min kvart, känner mig inte påtagligt klokare av det, men nånting är det ändå som pågår. Och imorgon vet jag vad som blir mitt mantra…

Det du kanske inte visste

Skavlan i fredagskväll. Gäster är författarparet sedan 32 år: Paul Auster och Sigrid Hustved. Det pratas relationer med lång hållbarhet, och Sigrid konstaterar att en bidragande faktor kan vara att ens partner fortfarande kan överraska genom något hen gör eller säger. Att total förutsägbarhet i alla sammanhang kan vara döden för ett kärleksförhållande.

Jag tror att det ligger något i det Sigrids tanke. Inte så att man hela tiden måste överraska och vara spännande - tryggheten i att känna sin partner utan och innan är minst lika viktig - men att man då och då får veta något som man inte visste, eller höra henom säga något som man inte hade väntat sig. Det tog till exempel ganska många år innan jag fick höra om hur min numera rysligt skötsamme make blev utslängd ur lumpen i Boden för att han hittade på för mycket hyss!

På samma sätt blir jag varm av att få ta del av berättelser från gamla vänner som jag trodde att jag kände utan och innan. Händelser, tankar eller känslor som jag inte haft en aning om. En fin sådan stund fick jag med en nära vän för en tid sedan, då hon berättade saker från sin barndom som - visade det sig - hon inte hade berättat för någon annan tidigare. Vi grät tillsammans och - tror jag - kom varandra ännu lite närmare den kvällen.

Jag tycker helt enkel om att få veta saker om andra människor som jag inte redan visste. Ni vet, som de där små faktarutorna med "Dolda talanger" eller "Det här visste du inte om X" i anslutning till en intervju. Nya dimensioner, öppningar för nya goda samtal. Här kommer en liten lista på saker (högt och lågt, smått och stort) som någon av er som läser kanske inte kände till. Visste ni t.ex. att jag...

... som barn hade två stora yrkesdrömmar: att bli författare eller kirurg, började på roman efter roman och älskade operationsprogram och PC Jersilds Babels hus (där jag vid tolv års ålder lärde mig ordet pancreas cancer) på TV
... var utfryst av större delen av min klass under en stor del av årskurs åtta
... stickade ca 100 tröjor innan jag fyllt 22, har stått på torget och sålt egenhändigt tillverkade fusk-Waldorfdockor, och sydde såväl konfirmationsklänning som brudklänning själv
... blev (planerat) gravid med mitt första barn efter knappt en månads bekantskap med hennes far
... har spelat gitarr, munspel och sjungit i ett band under 90-talet och under en vecka försökt försörja mig som gatumusikant i Paris, där jag bl.a. sjöng Nu grönskar det i stämmor på en sen fest med andra gatumusikanter
... har skrivit två dikter om tvestjärtar, en deppsonett och tillverkat ett jättestort julspel
... har haft hudcancer som jag tillfrisknat helt ifrån, men som jag kunde dött av på mindre än ett år om jag bott någon annanstans än i min hemstad
... har lidit av prestationsångest hela mitt liv och gått i terapi under ett helt års tid efter att nästan ha gått in i väggen
... kommer från en släkt där psykisk sjukdom varit var och varannans vardag, samt upplevt självskadebeteenden och social fobi på mycket nära håll
... har rejäla nördtendenser: kan t.ex. alla namnsdagar i augusti från 80-talets almanacka (Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik, Sixten, Arnold...) och ett antal Evert Taube-låtar med många verser, har skrivit en nästan 600 sidor lång grammatikbok och nu känner att nörderiet håller på att ta ny form: det stavas YOGA

Kanske vill du prata med mig om något av detta när vi träffas nästa gång, IRL eller på nätet?

Ännu en lektion

”Repetition och ritual och det goda resultatet av dem tar sig många olika former. Att byta filter, snyta ungar, gå på möten, röja upp i huset, diska efter maten och kolla oljan – tro aldrig för ett ögonblick att det hindrar en från att utföra viktigare uppgifter. Vardagens många sysslor är inte en rad svårigheter man ska försöka smita undan för att kunna ’meditera’ och finna sin ’väg’ – det är de som är vägen.”
(Gary Snider, The Practice of the Wild, citerad av Jon Kabat Zinn i Vart du än går är du där)

Ja, jag vet, jag har redan spridit det här citatet på flera håll. Men det är en sån viktig hemläxa att jag måste repetera den. Ni som redan har klarat av den kan väl anmäla er till mig så lovar jag att verkligen inte störa igen.

Så enkelt egentligen – att meditations- och mindfulnesskursen pågår hela tiden, är alldeles gratis och dessutom producerar bieffekter i form av hängda tvättar, målade lister eller packade vedlådor. Jodå, vi på Livstid har allt tagit ett par lektioner i mental vardagsvila genom åren. Och ändå är det en sån väldig utmaning att försöka se det så, det pågående livet med alla sina trivialiteter och till synes störande moment.

De flesta av oss har väl vissa sammanhang där vi lättare hittar in i den tidlösa bubblan: för mig kan det vara när jag cyklar eller iakttar barnen eller kanske skriver – för dig är det säkert något annat. Idag var jag sen till yogan, som jag äntligen har börjat uppskatta att komma i god tid till. Jag bestämde mig för att se datorurloggandet, prylpackandet och kängknytandet på jobbet som en del i nedvarvningen inför yogan, istället för svårforcerade hinder i gatloppet dit. Jag kan inte säga att det gick särskilt bra, ganska uselt faktiskt. Men jag försökte.

Söndagskvällsfunderingar: att sälja sig själv

Som ni som följer Livstid hört otaliga gånger har jag inte ångrat en sekund att jag tog mitt beslut att lämna akademin och bli min egen - hur ekonomiskt otryggt det än är. Häromveckan hade jag faktiskt en liten svacka, då jag hamnade i grubblerier över om jag är helt galen som utsätter min familj för den osäkerheten. Att i stor utsträckning leva på sitt författarskap (åtminstone när man är läromedelsförfattare som inte får några förskott) innebär också att våga ha is i magen, lägga tusentals timmar på ett projekt som man inte har någon aning om huruvida det kommer dra in några pengar. Det enda man vet är att man tidigast ser röken av de eventuella slantarna flera år framåt i tiden.

Men så kommer jag in i mitt kreativa flow igen, och plötsligt är allt självklart. Då finns ingen tvekan, bara en stor varm känsla av att jag - genom att lyssna på just min inre kompass - gör precis just det jag ska göra. Och att det kommer att lösa sig, hur skulle det kunna göra annat så många idéer som jag har? Det jag däremot har väldigt svårt för är att marknadsföra mig. Att sälja mig själv. Under alla år då jag har åkt land och rike runt och föreläst och workshoppat har ju faktiskt uppdragen kommit flygande som sparvar. Och eftersom de då bara har utgjort en liten guldkant på min tillvaro och ingenting jag har behövt för att överleva, har jag inte heller behövt anstränga mig - eller ta särskilt mycket betalt.

Idag är jag i ett annat läge. Jag måste hitta en miniminivå att få in för att vi ska dra runt projektet Familjen AB. Det är säkert en betydligt lägre nivå än för många i min bekantskapskrets, eftersom vi bor billigt, inte känner av något som helst behov av statusmarkörer i form av fina bilar, lyxtapeter eller designmöbler, och klarar oss alldeles utmärkt utan dyra semestrar flera gånger om året (även om just resandet är något vi älskar och hoppas kunna unna oss igen framöver). Men ändå. Bilar måste lagas, barnens aktivitetsavgifter ska betalas, el- och sotarfakturor likaså. För att inte tala om alla miljarder försäkringar...

Alltså måste jag lära mig att tala om för världen vad jag kan. Och jag måste lära mig ta betalt för det jag gör. När jag pratade ekonomi med min företagsmentor (jajamen, en sådan har jag, underbar dessutom - det kallar jag rikedom!) tyckte han direkt att jag skulle dubblera mina priser. Det fixar jag helt enkelt inte, sådär utan vidare, men en höjning har jag gjort. Och häromdagen fick jag ett sånt där viktigt tecken på att det inte är farligt att ta betalt. Jag hade fått ett föreläsningsuppdrag med ett arvodesförslag som var väldigt lågt. Efter långa våndor tog jag mod till mig och frågade lite försynt om det gick att höja något, varpå arvodet dubblerades och mer därtill. Bara sådär, och med en försäkran om hur glada de var att just jag skulle komma och föreläsa! Det där ska jag bära med mig och påminna mig om nästa gång jag våndas.

Och lättnaden efteråt...

Okej, okej, det är nån som vill säga mig nåt. Tre händelser på en dryg vecka som tillsammans förstärker budskapet. Att inte ta för givet. Att fortsätta vara tacksam. Det är ju så lätt att glömma, mitt i vardagsbruset, och alltså måste jag bli påmind, igen och igen. Det räcker liksom inte att ha tillfrisknat från cancer, återhämtat sig från en tur in i väggen och några andra upplevelser av samma typ. Fast den här gången är händelserna betydligt mindre dramatiska.

Först situationen då jag förtvivlat försöker öppna vår bildörr med en nyckel som visar sig gå till Saras bil (hon har lånat min nyckel för att sätta på cykelställen med sin cykel på vår bil inför en gemensam tur hem till henne på kvällen). Lättnaden när vi kommer på vad som är felet - innan jag hunnit få tag på make som satt sig i bil med treåring och kört två och en halv mil till stan för att undsätta mig.

Därefter stunden av panik på tåget hem från Göteborg då jag inte hittar mina tågbiljetter och i huvudet börjar formulera hur jag ska förklara att jag minsann faktiskt är både fyrbarnsmor och universitetslektor (jepp, där tänkte jag mig att jag skulle dra lite nytta av detta faktum för en gångs skull) och definitivt inte typen som försöker planka. Lättnaden när jag kommer på att jag råkat lägga biljetterna i resväskan, och inte i ryggsäcken, och slipper stå där med byxorna nere och töntiga ursäkter.

Och så den stora ledan som infinner sig när tåget till Stockholm blir fast i Årstaberg, med bara några minuter in till Centralen - som är helt strömlös. Irritationen över att min mysiga kväll i hotellsängen med datorn och tiden för skrivande blir allt kortare. Tanken på att kanske behöva tillbringa många timmar på tåget, komma till morgonmötet med natt-på-utkylt-tåg-frisyr i stället för utsövd, hotellfrukostmätt och nyduschad. Lättnaden när vi efter knappt två timmar kommer loss och jag får åtminstone ett par mystimmar på hotellet innan tröttheten tar ut sin rätt.

Varje gång tänker jag att TACK! för att jag fick uppleva det där - bara för den obeskrivliga lättnaden efteråt, som gör att jag njuter så mycket mer än jag skulle gjort annars av något så trivialt som en fungerande bil, en tågresa utan dumstrut eller en dusch på hotellet.

En god gråt

Inför fjällresan nästa vecka ska kängorna smörjas. Riggar upp lilla datorn i översta tvättkorgen och sätter igång Nya Klingan, drar snörena ur kängorna och plockar fram bästa lädersmörjan. Så, allt riggat, ska bara ha en trasa också.

Den är smutsig och onödigt stor som smörjtrasa – men också helt omöjlig att ta miste på. Det är resterna av tröjan jag fick i komma-hem-present när mina föräldrar hade varit i Paris på egen semester. Jag kanske var… tolv år? Min mamma hade nog valt den med omsorg, tror till och med det satt ett litet märke i någon söm, med ett namn som jag borde komma ihåg. Vit med glesa ränder i pastellfärger

Jag minns att jag var skeptisk till den i början. Och att min mamma sa – kanske lite besviken, men mest konstaterande – ”Det är sannerligen inte lätt att veta vad du kan tänkas gilla i klädväg.”

Kanske var tröjan lite ovanlig då – båtringat och trekvartsärm såg man inte till varje dag. Så småningom började jag ändå gilla den, mycket, och långt senare insåg jag att vilken stilkonsult som helst skulle rekommendera mig just båtringning och trekvartsärm. Å, vad jag önskar att du hade fått se hur många såna tröjor jag har burit genom åren! Och att du hade fått träffa mina döttrar, dina barnbarn - den ena som är näst intill omöjlig att köpa kläder till, och den andra med sin osviklig känsla för kläder, inte minst second hand-fynd, till sig själv och till mig.

Och där kommer tårarna. Inte dom där ångestfulla som vrids ur en under vånda, utan den där sorten som talar om att ursäkta, vi måste nog ut om det här ska bli riktigt bra. Så där står jag, i tvättstugan och smörjer kängor och lutar mig emellanåt över tvätthon för att inte snora i smörjfettet. Jag tänker på Medicine Storys ord: ”Jag blir glad av barns gråt. Då vet jag att läkningsprocessn är igång. Det onda har ju redan hänt.”

Den här läkningen har kommit så långt den kan tror jag, men gråtas ska det ändå ibland. En god gråt.

Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!