Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Livstid i Smålandsnytt

Två timmars intervju blev tre minuter i Smålandsnytt. Se reportaget här!

Bubblan big time!

Idag kl. 8.05 klev jag ut på trappan till storbarnens skola och in i en egentidsbubbla som jag i tankarna redan befunnit mig i under flera dagar (förtida uttaga på glädjekontot...). Tänk att det där obestämda skavet som jag skrev om sist liksom hittade och botade sig självt efter blogginlägget: det var ju de senaste månadernas brist på egentid (för att skriva bok, för att blogga, för att träna med regelbundenhet) som orsakat skavet. Hade bara inte riktigt förstått det förrän jag skrev om det på bloggen.

Och så kommer gobubblan så lägligt. En hel helg i Norrland, med intressanta föredrag att lyssna på (och två egna att hålla), tid för bokskrivande, bloggande och twittrande, tid för promenader, meditation och kanske till och med en springrunda, tid att få sova ostört i två hela nätter, tid att äta gott och träffa människor jag bara möter någon gång om året, tid att fördjupa bekantskapen med kvinnan jag träffade på samma konferens förra året. Jag packar en liten lagom väska med bara mina kläder, min bokcirkelbok, min dator. Ingen tillstymmelse till barnvagn, resesäng, välling, blöjor, gosefiltar, tandborstar, nattlinnen eller barnböcker.

Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och jag älskar att resa iväg med dem också, men ibland är det så fantastiskt njutbart att få gå in i den där bubblan alldeles själv, i synnerhet efter en vinter och vår då jag tagit osedvanligt stort ansvar för de små grynen, hämtat tidigt på skola och dagis, värmt välling på nätterna, varit mycket hemma och torkat snor och kräk.  

Hotellrummet är fult och jag ska jobba hela helgen, men jag är så lycklig! Husmorssemester anno 2012.

Livstid kvittrar!

Livstid har börjat mikroblogga på Twitter. Följ oss gärna på:

@saralivstid

@marialivstid

Grottvandring eller guldvaskande?

Med jämna mellanrum synkar Sara och jag på olika sätt - skrivlust, skrivolust, bloggtankar, Livstidseufori, småskav. Så väl jag känner igen det hon beskriver i senaste inlägget, den där känslan av att det inte är något stort och förskräckligt som stör, utan något litet och obestämbart. I mitt fall har skavet den senaste tiden manifesterat sig bland annat i form av överdrivet stor irritation - över barnen och tingen - och en för mig ovanligt hög nivå av oföretagsamhet. Bokföringen drar ut på tiden i all oändlighet, diskbänken svämmar över, och inte blir det mycket bloggat.

Jag funderar på balansen mellan två strategier. Den första: att riktigt gå in i något jobbigt, grotta ner sig, för att komma så långt ner på botten att den enda vägen vidare är upp. Den andra: att använda klätterrepet som Dalai Lama gav mig en gång i tiden - att fokusera på att uppmärksamma det positiva, eftersom det negativa ältar sig självt och inte behöver mer näring än det ändå får genom mina ofrivilliga tankar på det.

Min slutsats är att strategi nummer ett passar mig bäst när det är fråga om ett storskav - som förrförra höstens babysömnbrist-i-kombination-med-dementmamma-vansinne. Då behövde jag få leva ut min förtvivlan, på Facebook och bloggen, skrika ut den i skogen en sen lördagskväll. Älta älta. När det bara småskaver tror jag mer på strategi nummer två. Att försöka kompensera småskavet med aktivt vaskande av guldkorn i den trots allt inte så tokiga vardag jag befinner mig mitt upp i.

Senaste veckorna har det skavt lite obestämt igen, och skavet har spätts på av återkommande magsjukevändor hos barnen som minskar mitt jobb- och egentidsutrymme, ett aprilväder som till och med får den numera så mycket mindre väderberoende Maria att sucka, dyra bilreparationer och ett guldfiskminne som gör att jag ideligen missar och får göra om. Här krävs aktivt guldvaskande! Och visst hittar jag kornen, bara jag anstränger mig aldrig så lite:

- tranorna på åkern precis utanför huset och alla blå och vita sippor som vågat titta fram trots det envetet återkommande snöfallet

- äldstadotterns glädjefyllda rapport från vistelsen hos pappa i Frankrike - energin och kreativiteten som kommit tillbaka, hennes roman som börjar ta form

- ett konstruktivt tråk- och bråksamtal med döttrarna, där vi efter månader av suckar, stön, gnäll och gapande, äntligen kan mötas och hitta fram till gemensamma strategier (kanske mer om dem i ett annat inlägg)

- tvååringens formidabla språkglädje (äntligen!), hans intensiva blick och hans uppfordrande "mamma, HALLÅ!" många gånger om dagen då han har något som han bara måste visa

- Livstidskvällen om livsglädje på ett bibliotek i Ängelholm, då en åhörare efteråt säger att det vi pratat om är så viktigt att det borde komma in i skolans läroplan på ett tidigt stadium

Det där sista var nog det viktigaste guldkornet - påminnelsen (genom föredraget vill höll) om alla ganska så kloka saker vi tänkt och skrivit här på bloggen, alla fiffiga strategier som ibland kommer bort där mitt i skavet. Dags att återvända till min budordslista!

Skriva med skav

Jag försöker och försöker, men att skriva går inget bra när jag dras med den där mentala skoskaven som är så lindrig att den inte ens vet var den sitter. Hellre må eländigt eller bra, det här mellantinget känns bara... gnälligt. Och vem blir lyckligare av gnäll i textform? Inte jag, och alltså får det vara. Tills skaven plötsligt släpper en stund, som idag.

Märkligt när något skaver utan att man vet vad. Det är ett detektivarbete att klura ut vad det handlar om. Sentensen "Allt hänger på mig." tror jag har med saken att göra. Hur klok och balanserad jag än kan verka, vilken kontroll jag än kan tyckas ha på mitt kontrollbehov(!) så är det ett av mitt livs grundantaganden. Jag tror ta mej tusan att det finns en särskild gen som inte gör annat än bryter ner mina logiska resonemang och mentala strategier till att jag i grund och botten faktiskt är fullt ansvarig. För så gott som allt.

Försök få tilliten att bygga bo i ditt liv som granne till den övertygelsen. Eller försök stå ut med en period då du inte kan/måste/förväntas prestera maximalt, då du kanske sitter i händelsernas väntrum och faktiskt behöver göra det för att timingen ska bli rätt. Ja du, Sara, ta ett djupt andetag och försök.

Trögt

Det känns som om jag kör med handbromsen i. Kanske är meningen att jag ska få syn på något som jag annars skulle ha missat.