Jag lägger ut en bild av min vinterlagrade kajak på Facebook. En vän tar sig
an bilden, vänder på den och vips har jag en rättvänd kajak – som en svävande zeppelinare,
förtöjd i underlaget med blå balasnören. Det gör varken till eller från. Jag får fortsätta längta
efter vårens första kajaktur och det gör mig ingenting, tvärtom.
Det är Maria som brukar skriva om längtansrymd, ett
begrepp hittat hos Bodil Jönsson. ”Absence makes the heart grow fonder” hör man
ibland, och det är ju bra. Men det kan vara värt att stämma av med sig själv så
att det där man saknar och längtar efter faktiskt finns i verkligheten.
Den tankeställaren fick jag när jag i januari läste ett av KayPollaks veckobrev med kluriga tankar. I det här brevet presenterar Kay sju
frågor om kärlek. Min bedömning är att jag på kanske fyra av frågorna kan svara
”ibland” följt av ett antal förbehåll – och det är ju glädjande eftersom det
betyder att jag har en hel del utvecklingsmöjligheter kvar på kärlekens område….
En av frågorna lyder: Kan du älska någon med samma djup och
med samma styrka när ni är tillsammans som när ni är åtskilda? Och det är ju
sant, att kärlek kan kännas renare med lite avstånd. Inga obytta toarullar att
reta sig på. Det kunde jag ju känna igen mig i.
Men på ett område svarade jag ja utan tvekan på den här frågan – när
det gäller mina barn. Av någon anledning har jag alltid haft lätt att älska
dem, nästan lättare ju närmare vi är varann. Kan det bero på att det redan finns
ett inbyggt avstånd i relationen föräldrar – barn? Man vet att förhållandet till
dem hur det än utvecklas inte kommer att förbli konstant. På ett sätt kan man
ju säga att avståndet hela tiden ökar – eftersom deras omloppsbana kring oss
föräldrar blir allt vidare. Å andra sidan kan man hävda att avståndet
minskar – vi blir alltmer jämnåriga och jämbördiga som människor.
De här funderingarna hade jag som sagt i januari, när Kays brev var färskvara. Frågan är om jag inte planterade något då. Häromkvällen mellanlandade jag i Mannens knä en kort stund innan fredagsmiddagen skulle dukas av. Han berättade om något på jobbet, något där han vred och vände, värderade olika alternativ och strategier. Och jag kom på mig själv med att lyssna på honom lite annorlunda än jag brukar. Inte så mycket på vad han sa, det får jag erkänna, men på honom.
Jag tjuvkikade på hans reflekterande ansiktsuttryck och var
samtidigt angelägen att svara tillräckligt vettigt för att han inte skulle
sluta prata. Engagerad och strategisk. Vakna ögon under buskiga ögonbryn.
Pojkaktig näsa ovanför nyansat skägg. Just den där mixen av pojke och man som jag
finner helt oemotståndlig.