Och lättnaden efteråt...

Okej, okej, det är nån som vill säga mig nåt. Tre händelser på en dryg vecka som tillsammans förstärker budskapet. Att inte ta för givet. Att fortsätta vara tacksam. Det är ju så lätt att glömma, mitt i vardagsbruset, och alltså måste jag bli påmind, igen och igen. Det räcker liksom inte att ha tillfrisknat från cancer, återhämtat sig från en tur in i väggen och några andra upplevelser av samma typ. Fast den här gången är händelserna betydligt mindre dramatiska.

Först situationen då jag förtvivlat försöker öppna vår bildörr med en nyckel som visar sig gå till Saras bil (hon har lånat min nyckel för att sätta på cykelställen med sin cykel på vår bil inför en gemensam tur hem till henne på kvällen). Lättnaden när vi kommer på vad som är felet - innan jag hunnit få tag på make som satt sig i bil med treåring och kört två och en halv mil till stan för att undsätta mig.

Därefter stunden av panik på tåget hem från Göteborg då jag inte hittar mina tågbiljetter och i huvudet börjar formulera hur jag ska förklara att jag minsann faktiskt är både fyrbarnsmor och universitetslektor (jepp, där tänkte jag mig att jag skulle dra lite nytta av detta faktum för en gångs skull) och definitivt inte typen som försöker planka. Lättnaden när jag kommer på att jag råkat lägga biljetterna i resväskan, och inte i ryggsäcken, och slipper stå där med byxorna nere och töntiga ursäkter.

Och så den stora ledan som infinner sig när tåget till Stockholm blir fast i Årstaberg, med bara några minuter in till Centralen - som är helt strömlös. Irritationen över att min mysiga kväll i hotellsängen med datorn och tiden för skrivande blir allt kortare. Tanken på att kanske behöva tillbringa många timmar på tåget, komma till morgonmötet med natt-på-utkylt-tåg-frisyr i stället för utsövd, hotellfrukostmätt och nyduschad. Lättnaden när vi efter knappt två timmar kommer loss och jag får åtminstone ett par mystimmar på hotellet innan tröttheten tar ut sin rätt.

Varje gång tänker jag att TACK! för att jag fick uppleva det där - bara för den obeskrivliga lättnaden efteråt, som gör att jag njuter så mycket mer än jag skulle gjort annars av något så trivialt som en fungerande bil, en tågresa utan dumstrut eller en dusch på hotellet.

En god gråt

Inför fjällresan nästa vecka ska kängorna smörjas. Riggar upp lilla datorn i översta tvättkorgen och sätter igång Nya Klingan, drar snörena ur kängorna och plockar fram bästa lädersmörjan. Så, allt riggat, ska bara ha en trasa också.

Den är smutsig och onödigt stor som smörjtrasa – men också helt omöjlig att ta miste på. Det är resterna av tröjan jag fick i komma-hem-present när mina föräldrar hade varit i Paris på egen semester. Jag kanske var… tolv år? Min mamma hade nog valt den med omsorg, tror till och med det satt ett litet märke i någon söm, med ett namn som jag borde komma ihåg. Vit med glesa ränder i pastellfärger

Jag minns att jag var skeptisk till den i början. Och att min mamma sa – kanske lite besviken, men mest konstaterande – ”Det är sannerligen inte lätt att veta vad du kan tänkas gilla i klädväg.”

Kanske var tröjan lite ovanlig då – båtringat och trekvartsärm såg man inte till varje dag. Så småningom började jag ändå gilla den, mycket, och långt senare insåg jag att vilken stilkonsult som helst skulle rekommendera mig just båtringning och trekvartsärm. Å, vad jag önskar att du hade fått se hur många såna tröjor jag har burit genom åren! Och att du hade fått träffa mina döttrar, dina barnbarn - den ena som är näst intill omöjlig att köpa kläder till, och den andra med sin osviklig känsla för kläder, inte minst second hand-fynd, till sig själv och till mig.

Och där kommer tårarna. Inte dom där ångestfulla som vrids ur en under vånda, utan den där sorten som talar om att ursäkta, vi måste nog ut om det här ska bli riktigt bra. Så där står jag, i tvättstugan och smörjer kängor och lutar mig emellanåt över tvätthon för att inte snora i smörjfettet. Jag tänker på Medicine Storys ord: ”Jag blir glad av barns gråt. Då vet jag att läkningsprocessn är igång. Det onda har ju redan hänt.”

Den här läkningen har kommit så långt den kan tror jag, men gråtas ska det ändå ibland. En god gråt.

Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!

I takt med tiden 3: Att fylla sina tomater

Så - hemmet och maten är avverkade i min lilla miniserie. Rubriken till trots ska det nu handla om jobbet:

Egentligen känner jag mig helt trygg med det allra mesta jag kan tänkas få göra i min yrkesroll. Däremot dras jag ibland med vissa tvivel om just det där att få det gjort, eller i alla fall att få det gjort snabbt. Jag tror inte att jag är känd för att vara långsam, måhända för att vara en ännu bättre startare än avslutare. Men det är något med själva processen som kan väcka min oro.

Den oron kände jag dagen innan jag började jobba efter julhelgen. Maria och jag gick runt sjön och jag hörde mig själv lyfta fram de där tvivlet som en energitjuv och ett hinder för att fortsätta utveckla alla idéer som pockar på i skallen. Men inte nog med att jag har Maria att prata med. Genom Maria känner jag också Sanna, som har skrivit om just detta i deras Memento Vivere-blogg.

Tack vare ett av Sannas inlägg testar jag nu Pomodoro-tekniken på jobbet. Som så många andra tekniker handlar det om att planera och strukturera sina arbetsuppgifter – så långt inga överraskningar. Det speciella med det här upplägget är pomodoron – ett koncentrerat arbetspass på 25 minuter som ägnas uteslutande åt det man i förväg har tänkt att göra. Efter den är det dags för en rast som inte är valbar eller flyttbar, däremot kan den variera i längd.

En finess med tekniken är att större arbetsuppgifter delas upp på fler pomodoros och därmed blir mindre svårgreppbara. En annan är att man faktiskt fokuserar på den där större arbetsuppgiften medan klockan tickar. Pomodoro betyder förresten tomat på italienska. Namnet kommer av den tomatformade äggklocka som upphovsmannen Francesco Cirillo använde när han utvecklade tekniken.

Har du tendenser till multitasking-mani är det här en utmärkt metod. Likaså om du ibland drar dig för att sätta sta med de större arbetsblocken och hellre duttar vidare med småprylarna, bara en liten stund till…

I upplägget finns flera andra poänger, som dokumentationen av arbetet och utvecklingsambitionen. Om du dokumenterar hur du använder dina pomodoros kan du fundera på om du tycker att du prioriterar rätt. Du kan också lära dig uppskatta hur lång tid olika arbetsuppgifter tar.

Sju arbetsdagar har jag nu satsat på att köra pomodoro helt by the book – och det är sannerligen inte många färdiga självhjälpskoncept som jag har förärat ett sådant förtroende! Jag tror faktiskt det blir ytterligare någon vecka som pomodoro-taliban innan jag utvärderar: Vilka delar av konceptet köper jag, och vad vill jag skruva på? Plockar jag med mig bara någon enstaka del, eller det allra mesta?

Förutom att jag har känt mig både effektiv och tillitsfull de här dagarna så gillar jag:

• att upphovsmannen tycks ha ett open source-tänk: boken med grundupplägget tankas hem gratis från hemsidan
• att få ännu en fördom krossad: en teknik för bättre arbetseffektivitet – från Italien?
• att tonen i boken är övertygande, med vetenskapliga referenser och allt, men samtidigt ödmjuk.

Allra mest gillar jag en av grundreglerna. Den upprepas gång på gång i den lilla boken, den kan överföras till väldigt mycket här i livet och den får vara min lilla slutklämspresent till dig:

The next pomodoro will go better!

Allt jag behöver...

... kommer till mig, när jag är redo. En viktig komponent i min livsfilosofi. Därmed inte sagt att jag tror att jag kan sitta på ändan och vänta på inflygande sparvar utan att själv anstränga mig för att puttra i rätt riktning. Nej, vad det handlar om är att våga ha tillit till att saker löser sig på bästa sätt, om jag själv är öppen för vad som kan komma, inte låser fast mig i rädslor och trygghetstänk. Som när jag sa upp mig från jobbet för att satsa på det jag verkligen vill göra. Som när jag tackade nej till ett erbjudande för våren eftersom det inte kändes bra i magen och jag tror att något bättre väntar runt hörnet.

Så symboliskt då i gårdagens Wordfeud-match. Länge, länge hade jag väntat på bokstaven N för att kunna fylla på HJORDS med förledet REN och få många poäng med en tregångerordetruta. När jag till slut gav upp, släppte taget och lade mina RE i ett annat ord så fick jag (trots att det bara var några få bokstäver kvar) hela REN på en och samma gång. Det minnet ska jag bära med mig. Breathe, let go and have trust!

I takt med tiden 2: Maten

Att vara i takt med tiden när det gäller mat brukar för mig betyda att hinna handla hem den, helst enligt en lista med en plan bakom, och sedan att hinna laga den. Bara det faktum att jag har uppfattat en helt annan koppling mellan mat och tid visar på tidig januaris undantagstillstånd: jag har nämligen läst tidningen ganska noga.

Där berättar en trendguru att vi nu är färdiga med sjurätters- och perfektionshysterin i köket. Nu är det rustika gryträtter som är idealet. Jag säger bara: Den som håller fast vid något tillräckligt länge blir till slut modern. Ett tag. Och nu är Storkebodaköket där, mitt i hetluften! Dessutom tror jag vi har överträffat oss själva genom att de tre senaste dagarna inta nedan beskrivna middagsmål:

Dag 1: Ugnsrotsaker

Varför kom ingen på detta under min kokpotatisfyllda barndom? Utsökt gott, billigt, lätt att få ekologiskt. Potatis, polkabeta, palsternacka, morot, lök eller vad som finns till hands. Lite smulad chèvre eller feta över härligheten strax före färdigt och kanske några skivor lufttorkat till.

Dag 2: Wokad rödkål

Ett märkligt recept vi hittade i en artikel om klimatsmart julmat. Med en vinäger-sirap-ingefära-sås blir det en annorlunda färg- och smakupplevelse. Annorlunda men god.

Dag 3: Spenatpirog

En mastodontpirog signerad Erik Måneld. Den fyller en hel bakplåt och innehåller en smarrig kumminkryddad ost- och spenatblandning. Gärna morotstzatziki till.

Till allt detta, varje dag höst-vinter-vår om jag får bestämma, serveras grovt skuren vitkål med hemmarostade solrosfrön (man är väl smålänning) och Mannens alldeles underbara balsamvinägrett. Resten av året gäller samma vinägrett (som visserligen aldrig är identisk från gång till gång), men då tillsammans med hemodlad rucola och förhoppningsvis lite annan sallad.

All den här maten är lite grovhuggen, med lätt urskiljbara råvaror och mycket matutdelning för tidsinsatsen. Billigt, vegetariskt, nästan helt finessfritt, men ack så gott. Tycker vi. Och just nu är vi ju på modet så då måste vi väl ha rätt?

I takt med tiden 1: Känslan och hemmet

I takt med tiden känner man sig ingalunda alltid, även om man är en Livstidsbloggare. Det vet både gudarna och ni bloggvänner rätt väl vid det här laget. Men just början av januari kan vara lite annorlunda än övriga året. Jag är utvilad, har haft ledigt och hunnit rodda lite hemma. Året känns nytt och osolkat, skolstartskänslan avslöjar sig när det känns roligt att skriva in nästan vad som helst i almanackan. Ordning och frid tror jag på – några veckor till om det vill sig väl.

Tänkte hålla uppe modet genom en liten serie med exempel på sånt som ger mig känslan av att vara i takt med tiden. Dagens exempel får vara de jag nyss har nämnt: för det första den offensiva och optimistiska inställningen till att boka in saker i almanackan. Att tänka ”Äntligen nåt att bita i!” istället för det vanliga ”Jaha, hur ska nu detta gå ihop?”.

Och så hemmafixandet. Häromdagen köpte vi fem nya golv- och taklampor till vårt hem, som alla har varit påtänkta i minst två år. Så plötsligt händer det. Stjärnorna står rätt, blodsockret är välpumpat efter bjudbrunch hos vänner, lampaffären har lagom mycket att välja på. På väg hem konstaterar Mannen att det är tur att vi snart börjar jobba igen. Såhär kan vi inte hålla på och spendera dagligdags. Men att ta sig tid att boa lite ger ändå en känsla av koll på läget. En känsla av att vara i takt med tiden.

Generationsyoga

Nyss hemkommen efter årets största upplevelsejulklapp: femton personer från fyra familjer, åldrar 8–45, tre män, resten flickor/kvinnor, alla samlas vi på Vedayoga för en chartrad yogatimme, eminent skräddarsydd för vår brokiga skara av yogafröken Maria.  

Varje deltagare – van som ovan, liten som stor – lika djupt koncentrerad på att placera händer, fötter och allt däremellan på rätt ställe. Inte ett fniss hörs. Eller jo, kanske ett, när någon oväntat kapsejsar ur sin position. Men inte mer. Veda-Maria med precis samma vänliga tydlighet i genomgångarna som alltid.

Och efter det en tur till stans mysigaste ställe där man med kreativitet och skohorn har lyckats få till ett långbord för hela gänget. Mat och prat. Så småningom hem alla åt sina håll. Är beredd att hämta tandborsten när jag inser att klockan bara är halv nio. Inget dumt drag det där, att påbörja helkvällen klockan fyra på fredag eftermiddag. 

Det här är ju inte precis en gratis övning, om man nu ska prata alternativa julklappar. Men den är definitivt klimatsmart. För att vi lägger pengarna på en upplevelse där vi själva står för den tillförda energin. Och för att vi sedan, när vi ska ersätta den sprättsatta energin, äter till största delen närproducerad mat på härliga Kafé Deluxe.  

Bra också för klimatet bland oss som deltog. Vi är inne i den fasen nu, när vi allt oftare får smaka på att vara individer tillsammans istället för att fastna i kategorierna barn och vuxna. Såna här övningar skapar kontakter mellan barn och vuxna, över familjegränser. Härligt att se sin unge i andra änden av bordet uppmärksamt lyssna på pratet där och bidra med sitt. Lika härligt att få frågor från en frimodig åttaåring som jag träffar sådär två gånger om året. Det här minnet sparar jag i finhögen.