Av någon anledning låter jag bli att säga vad jag faktiskt tänker: Nej, jag tycker inte att tiden går fort. Inte på det sättet. Och det är något i den där uppgivna sucken som provocerar mig. Kanske är det detta: Om vi nu tycker att tiden är värdefull, inte minst tiden då vi har våra barn i närheten, ska vi då ägna den åt att sitta och sucka och känna oss som tidens hjälplösa offer – även om det kanske stämmer?
Jag har funderat mycket på det – varför känner jag inte igen mig i upplevelsen av att barnaåren går så fort? För det tycks ju vara många som känner så, även om några kanske gör som jag och hummar med utan att egentligen hålla med. För min del beror det då inte på att jag har haft tråkigt. Tufft och krävande emellanåt, roligt och mysigt i mängd, men ytterst sällan tråkigt. Nån annan teori? Det enda jag kan komma på är min mani att samla på små omärkvärdiga ögonblick. Några skriver jag ner här på Livstid men de allra flesta sjunker undan lagom till läggdags samma kväll för att sedan flyta upp till ytan när jag minst anar det, eller alldeles försvinna i djupet.
Jag kan vara en mycket disträ och svårnådd mamma, senast för någon minut sen fick jag en mulen blick när jag satt försjunken i datorn och inte lyssnade ordentligt. Men jag tror inte att det går en dag utan att jag någon gång fylls av värme i maggropen och ett litet extra blänk i ögat när jag kramar, tjuvkikar eller tänker på mina barn. Jag tror visserligen inte jag är särskilt unik i det, men jag tänker att ju mer av den varan, desto mer är jag i tiden, inte före eller efter. Och då kan den få gå hur snabbt eller långsamt den vill.
2 kommentarer:
Hm, jag känner inte heller igen det där med att tiden går fort... och jag tror inte att den behöver göra det om man ofta (alltid är omöjligt) verkligen är HÄR och NU. Inte på väg utan njuter av det goda som är nu... Blir också beklämd när barnen står brevid och man säger såna där saker... Storebror är fortfarande njutbar och han är snart 14... Jag tycker att det känns väldigt länge sen jag hade hans rumpa i min hand och det känns helt ok. Tänk så mycket roligt vi haft sen dess och fortfarande har (även om han inte är mammig och imponerad). Var sak har sin tid och den tiden är bra. KRAM
Jag kan känna både och. På något sätt är allt mer levande med barn omkring sig och nuet gör sig hela tiden så tydligt påmint. När barnen blir större förändras perspektiven igen och jag får arbeta mer med att njuta av ögonblicket. Det är verkligen en gåva barnen ger oss,möjligheten att vara i nuet. Ett fint inlägg.Tack.
Skicka en kommentar