Årsringar och ryska dockor

Jag förundras ibland över hur jag stöter på samma tema på flera helt skilda ställen med kort mellanrum. Först lyssnar jag på ett arkiverat Vinter i P1 med en annan tidsintresserad figur, Bodil Jönsson. Hon reflekterar över sin upplevelse av hur åren går och hon fortfarande ibland känner sig som den där lilla flickan hon en gång var. Fenomenet med att alla våra åldrar finns kvar inom oss beskriver hon som människans årsringar. Och så, bara en kort tid senare, beskriver Margareta Strömstedt precis samma fenomen i Sommarpratarna på SvT, men nu med begreppet ryska dockor.

Fina liknelser båda två, tycker jag, och känner förstås igen mig. Allt finns ju kvar där inuti, trots att jag ibland får för mig att jag är en helt annan person idag jämfört med tidigare. Där finns den lillgamla åttaåringen som blir lycklig av att läsa och ännu lyckligare av att skriva själv. Den utfrysta fjortonåringen som bara vill försvinna från jordens yta (så känns det fortfarande ibland i sammanhang där jag inte passar in). Den äventyrslystna tjugoettåringen som struntar i omgivningens oro och drar iväg med man och femmånadersbaby till Thailand mitt i högskolestudierna för att plugga Jane Austen i Raleigh Beach. Arbetsnarkomanen till trettioettåringen som vill så mycket - prestera, prestera och få bekräftelse. Och så fyrtioåringen med sin mitt-i-livet-kris och sina ständiga funderingar på vad hon vill bli när hon blir stor och hur hon ska få ut mesta möjliga av livstiden här på jorden.

Alla jagen finns där och bidrar till min individuella mångfald.