Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.