Präktiga familjen - gäller bara barnen?

I förra inlägget skrev jag om ilska som en mental laserstråle. En annan sort är den som lyckas se och formulera det vi alla har framför näsan men inte får grepp om. Tinni Ernsjöö Rappe slår till i en krönika i Turist (nr 1, 2011). Några utdrag: "Präktig, präktigare, präktigast så ser prispallen ut i den stora svenska medelklassföräldratävlingen. (---) Det hela är näst intill outhärdligt och vi är många som i smyg trotsar för att inte totalt duka under i Polarn & pyret-träsket. Många som shoppar tajta rutiga brallor och en alldeles för dyr bil (...)" "När det kommer till ungarna ihärdar vi dock. (---) Mamma trär på sig högklackad stövlett men klär barnen i könsneutralt och praktiskt. Pappa kollar hjärndöda realitysåpor men kottarna får inte se nåt läskigare än Spöket Laban. Mamma kör glansigt fyrhjulsdrivet men ungarna får leksaker i återbrukat trä." "Vi vet ju alla hur det skulle bli om barnen själva fick välja. (---) Det skulle bli onyttigt, plastigt, hjärnslött och könsstereotypt. Ungefär samma som vi vuxna kör med för att stå ut med vårt tillväxtfokuserade samhälle." Touché och tack, Tinni!






PS. Och just som jag skriver detta dänger Nina Björk till med en krönika i P1:s Godmorgon, världen!, där hon frågar varför vi, oavsett politisk färg tycker det är upprörande att skolbarn har olika förutsättningar i grundskolan medan vi tycker det är helt okej att en art director och en städerska har olika lön (och att AD:n har högst även när studieskulderna är avräknade). Exakt i vilken åldersgrupp har det plötsligt blivit okej med social differentiering? DS.