Föreställningen om Sara på scen är inget att höja på ögonbrynen över. Det som förvånar är när jag missar att jag klivit på. Att situationen inte får mig att börja "bete mig" är fantastiskt skönt! Jag blir inte självmedveten och funderar på var jag ska göra av händerna. Jag försöker inte spela någon roll. Ingen behöver tycka att jag är snygg eller intressant eller mystisk eller nåt annat heller. Jag bara sitter här och är mig själv och äter min goda kvalitetshamburgare till den välmatchande ölen. Jag blir både ledsen och glad: Tacksam för sinnesron jag får uppleva, kan det vara... självkänsla? Och sorgsen över den rädda lilla Saran, som har gömt sig inuti den stora. Hon som desperat har sökt fånga och returnera alla signaler utifrån, istället för att se och stärka sina egna, inifrån kommande meddelanden.
Tidigare idag pratade jag yrkesframtid med en klok, livserfaren människa. Hon såg på mig och sa: "Vad skönt att du vet precis vad du vill och inte vill." Och det stämmer ju. Både att det är skönt och att jag vet. Jag vet! Min slutsats är: Alla velpellar och överkänselspröton - det finns hopp! Det kan ta 42 år eller så, men en vacker dag inser du kanske att du vet väldigt väl var du har dig, och att inget är viktigare än att du har dig. Men inget kommer gratis. Att mejsla fram den där inre kompassen är ett hästjobb, och färdig blir du aldrig. Men tänk att få må så bra så stor del av tiden - och bara vara en bit på väg. Det får allt bli en liten munkbugning på det: Namaste!
1 kommentar:
Det är skönt att sinnesron infinner sig. Hittills är 40 den bästa åldern :-) Kram
Skicka en kommentar