Allt har sin tid... sägs det

Jag har fått berättat för mig om en människa som inte hade ro att tanka sin bil. Tanka gjorde hon ju, men alltid otåligt stampande och med irritationsrynkan på plats mellan ögonen. Han som berättade samåkte med kvinnan under en period, och hans största bekymmer var hur hon framförde bilen mellan tankningarna; i samma anda framgick det. Själv förundrades jag lika mycket över att fenomenet tankning kunde reta upp någon som över att jag aldrig själv tänkt tanken på att låta det störa mig. Men - det finns ju annat att otåla sig över.

Träning till exempel. Den senaste tiden har jag sällan haft ro att träna. Nu protesterar nacken och det känns inte som att jag styr mot min vision om att kunna tälta när jag är 70 – om jag vill. Tid kryllar det inte av men det är ron som är den värsta bristvaran. Jag gör hellre något annat som ger resultat direkt, som att blogga.

Exempel nr 2: Jag läser 80-talsklassikern Hästarnas dal för äldsta dottern (om någon undrar: vi är helt överens om att hoppa över de detaljerade erotiska avsnitten i högläsningen, de får hon läsa själv när hon tycker det är läge.) Ett påfrestande drag hos boken är att den beskriver flintknackning och båtbyggeri med samma detaljrikedom som det jag nämnde inom parentes. Av någon märklig anledning är hantverksprocedurerna mycket svårare att följa med i, och dessutom svårare att skilja ut från handlingen så pass att de går att hoppa över. Jag kommer på mig själv med att läsa i racer-fart och spana framåt efter avsnitt som handlar om själva cromagnon-människorna och deras relationer. När jag sedan lägger mig läser jag en annan bok från samma tid: Zen och konsten att sköta en motorcykel. Såvitt jag begriper vid denna andra läsning handlar den om att fokusera på det man håller på med, och inte forcera. Kan det vara så att jag försöker säga mig själv något?

Och så till nästa exempel: Jobbet. Jag är rastlös och på väg och det snurrar som attan i huvudet av nya idéer, men jag sitter ju faktiskt fortfarande där jag är. Har försökt med tesen ”mitt arbete – mitt ashram”. Om nu Julia Roberts alias Elizabeth Gilbert kan bli visare av att skura tempelgolv (i filmen Eat, Pray, Love) borde väl jag kunna ta vara på poängerna i mina betydligt mer givande och komfortabla arbetsuppgifter. Det går sådär, kan man säga.

Vad gör vi nu åt detta? Läser långsammare med fokus på där jag är i texten. Letar utrymme för yogapass när förkylningen har gått över. Tar mig an jobbet som att jag bäddar omsorgsfullt för framtiden, min och andras. Och däremellan: tar ett djupt andetag och släpper ut luften med ett långdraget "mmmm".