I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Drömmar och mål

En artikel om kubanska psykoterapeuten och författaren Cecilia Samartin fångar min uppmärksamhet i äntligen snart utlästa nummer 12/01 av Leva (herregud vad jag ligger efter med dessa härliga tidskriftsnummer, men vad gör det - kan ägna mig åt förtida uttag på glädjekontot vid tanken på all spännande läsning jag har framför mig). Samartins nya roman har minsann lyckats putta ner Stieg Larsson från boktopplistan i Norge och jag blir genast sugen (kanske något för bokcirkeln?). Det jag fastnar för först och mest är Samartins distinktion mellan drömmar och mål:

I mitt arbete som psykoterapeut börjar jag alltid med att fråga vilka drömmar mina klienter har. Och jag vet att med människor som har en dröm, och dessutom kan beskriva och klä den i ord, kommer arbetet att gå mycket lättare. [...] Mål är nämligen bara något som påverkar vår hjärna. [...] När såväl hjärta, själ och hjärna är involverade i drömmen om att skapa förändring så händer det något.

Vad skönt det känns att läsa detta, när mycket i mitt liv just nu handlar om ganska så fluffiga drömmar, snarare än konkreta mål. Jag har inte satt upp någon kravspec på livet om fem eller tio år. Däremot bubblar huvudet liksom mitt och Saras gemensamma idédokument av mer eller mindre vilda drömmar av alla de slag. Här finns definitivt både hjärta och själ vid sidan av en ganska lagom stor smula hjärna!

Sara tittar ut - och in

Jag kliver in i den glest besatta restaurangen vid halvnio-tiden och väljer ett bord uppe på avsatsen, så jag kan sitta och titta ut över den stora långsmala salen, se alla som kommer och går och fabulera om dem och deras inbördes relationer medan jag äter. Efter en stund kommer jag på att det innebär att alla i restaurangen minst lika lätt kan studera mig. Jag sitter ju nästan som på en scen.

Föreställningen om Sara på scen är inget att höja på ögonbrynen över. Det som förvånar är när jag missar att jag klivit på. Att situationen inte får mig att börja "bete mig" är fantastiskt skönt! Jag blir inte självmedveten och funderar på var jag ska göra av händerna. Jag försöker inte spela någon roll. Ingen behöver tycka att jag är snygg eller intressant eller mystisk eller nåt annat heller. Jag bara sitter här och är mig själv och äter min goda kvalitetshamburgare till den välmatchande ölen. Jag blir både ledsen och glad: Tacksam för sinnesron jag får uppleva, kan det vara... självkänsla? Och sorgsen över den rädda lilla Saran, som har gömt sig inuti den stora. Hon som desperat har sökt fånga och returnera alla signaler utifrån, istället för att se och stärka sina egna, inifrån kommande meddelanden.

Tidigare idag pratade jag yrkesframtid med en klok, livserfaren människa. Hon såg på mig och sa: "Vad skönt att du vet precis vad du vill och inte vill." Och det stämmer ju. Både att det är skönt och att jag vet. Jag vet! Min slutsats är: Alla velpellar och överkänselspröton - det finns hopp! Det kan ta 42 år eller så, men en vacker dag inser du kanske att du vet väldigt väl var du har dig, och att inget är viktigare än att du har dig. Men inget kommer gratis. Att mejsla fram den där inre kompassen är ett hästjobb, och färdig blir du aldrig. Men tänk att få må så bra så stor del av tiden - och bara vara en bit på väg. Det får allt bli en liten munkbugning på det: Namaste!

Allt har sin tid... sägs det

Jag har fått berättat för mig om en människa som inte hade ro att tanka sin bil. Tanka gjorde hon ju, men alltid otåligt stampande och med irritationsrynkan på plats mellan ögonen. Han som berättade samåkte med kvinnan under en period, och hans största bekymmer var hur hon framförde bilen mellan tankningarna; i samma anda framgick det. Själv förundrades jag lika mycket över att fenomenet tankning kunde reta upp någon som över att jag aldrig själv tänkt tanken på att låta det störa mig. Men - det finns ju annat att otåla sig över.

Träning till exempel. Den senaste tiden har jag sällan haft ro att träna. Nu protesterar nacken och det känns inte som att jag styr mot min vision om att kunna tälta när jag är 70 – om jag vill. Tid kryllar det inte av men det är ron som är den värsta bristvaran. Jag gör hellre något annat som ger resultat direkt, som att blogga.

Exempel nr 2: Jag läser 80-talsklassikern Hästarnas dal för äldsta dottern (om någon undrar: vi är helt överens om att hoppa över de detaljerade erotiska avsnitten i högläsningen, de får hon läsa själv när hon tycker det är läge.) Ett påfrestande drag hos boken är att den beskriver flintknackning och båtbyggeri med samma detaljrikedom som det jag nämnde inom parentes. Av någon märklig anledning är hantverksprocedurerna mycket svårare att följa med i, och dessutom svårare att skilja ut från handlingen så pass att de går att hoppa över. Jag kommer på mig själv med att läsa i racer-fart och spana framåt efter avsnitt som handlar om själva cromagnon-människorna och deras relationer. När jag sedan lägger mig läser jag en annan bok från samma tid: Zen och konsten att sköta en motorcykel. Såvitt jag begriper vid denna andra läsning handlar den om att fokusera på det man håller på med, och inte forcera. Kan det vara så att jag försöker säga mig själv något?

Och så till nästa exempel: Jobbet. Jag är rastlös och på väg och det snurrar som attan i huvudet av nya idéer, men jag sitter ju faktiskt fortfarande där jag är. Har försökt med tesen ”mitt arbete – mitt ashram”. Om nu Julia Roberts alias Elizabeth Gilbert kan bli visare av att skura tempelgolv (i filmen Eat, Pray, Love) borde väl jag kunna ta vara på poängerna i mina betydligt mer givande och komfortabla arbetsuppgifter. Det går sådär, kan man säga.

Vad gör vi nu åt detta? Läser långsammare med fokus på där jag är i texten. Letar utrymme för yogapass när förkylningen har gått över. Tar mig an jobbet som att jag bäddar omsorgsfullt för framtiden, min och andras. Och däremellan: tar ett djupt andetag och släpper ut luften med ett långdraget "mmmm".

Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också...

... avslutade jag ett blogginlägg om Mia Skäringer med strax före jul. I det rykande färska numret av Your Life (2/11) hör jag mina ord från texten eka genom hela hennes krönika om sammanbrottet, och jag vet att hon nog inte har läst inlägget som jag skickade till henne, och att hon säkert tänkte tankarna och använde orden långt innan dess, men jag kan ändå inte låta bli att fundera... Oavsettt vilket skriver hon bättre än nånsin, så läs den!

Lyckan revisited

Jag erkänner: jag är lite småförälskad i Hanna Hellquist, detta lilla värmländska yrväder som bjuder på sig själv och sin kärlek, värme, klokskap och också mycket fniss och galenskap, såväl på seriösa DN:s "På Stan-blogg" som i stundtals väldigt flamsiga Morgonpasset i P3. Nu senast kan vi följa Hannas jakt på lyckan (ett av våra återkommande teman) i Svt - kan man bli lycklig (eller åtminstone lite lyckligare) av pengar, delfiner, skratterapi eller positivt tänkande?

I första avsnittet hälsar Hanna på en miljadärska som växte upp i ett fattigt Polen och som nu - ett 34-miljoners-slott senare - betraktar sig själv som väldigt lycklig. Forskning visar det som de flesta av oss nog känner intuitivt, att pengar i sig inte skapar lycka (och jag skulle inte vilja bo i tantens slott), men visst är det skönt att slippa ha en klump i magen sista dagarna före barnbidraget (been there, done that) eller se hur livet brakar samman när värmepannan lägger ner. Lite lycklig kan man nog bli av (lagom mycket) pengar ändå, eller? Som miljadärskan säger: pengar ger trygghet och frihet.

Ett annat inslag i programmet handlar om lyckan i att ge (here we go again!) och jag kopplar direkt till en artikel i Leva (12/10) om hur godhet gör oss gladare och hur vi faktiskt kan träna oss lite godare (och därmed gladare) med små steg, som att säga något vänligt i morgonrusningen, överraska och uppmuntra vår omgivning. Vi får också en hel rad med länktips som kanske kan göra oss lite lite godare och världen lite lite bättre om vi anstränger oss en smula (se t.ex. www.kakbank.se, www.payitforwardfoundation.org eller www.nattvandring.se). Ett annat tips från TV-programmet är att betala ett fika, en tunnelbanebiljett eller liknande i förväg och som nästa kund får med hälsning från "Anonyma klubben". Inte så dumt tänkt!

Och så drar Hanna igång ett projekt i Gnesta, där tanken är att testa om det går att - à la förespråkarna för positivt tänkande - jobba sig fram till lite mer lycka med olika övningar, såsom att skriva en tacksamhetsdagbok varje kväll (det har jag gjort länge som ett sätt att highlighta mina vardagsglädjeämnen). I nästa program vänder vi på steken och möter Barbara Ehrenreich, som driver en motsatt linje - att den positiva-tänkandet-vågen svallat alldeles för högt och skapar mer helvete än himmel. Jag kommer att sitta bänkad, om inte framför TV:n på tisdag kväll så vid mitt älskade SVT Play (som just nu ger mig fredagens missade På Spåret som skön bakgrundsmatta till bloggandet och gör mig lite lycklig).

Snuva i Knivsta

Jag som älskar och alltid söker efter de tidlösa bubblorna och parenteserna i vardagen, nu har jag fått mitt lystmäte. Den yttre bubblan lovar gott – ett stort och fräscht hotellrum med utsikt mot skogen, och här huserar jag alldeles själv. Jag har aldrig mött den berömda hotelldöden. Tvärtom ser jag neutrala, opersonliga hotellrum där man varken förväntas eller kan göra någon nytta som en av de mest inspirerande miljöerna jag kan tänka mig. Går jag inte igång direkt tittar jag på några av de kanaler som inte ingår i skogs-TV-utbudet därhemma, och drabbas av förundran inför denna outgrundliga, galna, underbara mänsklighet och allt vi hittar på.

Den inre bubblan skulle jag gärna avstå – en obeveklig förkylning ockuperar mig och gör all samvaro med andra människor till en kraftansträngning. Bara att sitta i en befolkad frukostmatsal gör mig helt matt. Just nu känner jag inte ens besvikelse över att jag missar allt det roliga i konferensrummet två trappor ner; lära-kännandet, reflekterandet, gruppbyggandet inför ännu en utvecklande utbildning som jag har förmånen att få gå. Det säger något om läget.

En märklig förkylning det här; om man kunde eliminera näsa, ögon och bihålor (utan att frontloberna följde med) skulle läget vara ett helt annat. Jag är inte sovtrött, har inte ens ont i halsen, och precis likadant har det varit för övriga familjen. Vad är det för liten mikroskopisk variation i virus-DNA:t som avgör att dess förkylning ska te sig på just det här viset? Där har jag något att fundera över när jag härnäst måste lägga ifrån mig datorn för att vila ögonen.

En annan sak att fundera på har jag med mig från gårdagens heldag om internationellt samarbete inom min bransch. Vi svenskar har en självbild, som jag tror stämmer, av att vara lite reserverade i ”breddkontakter” på det privata planet. Ni vet; prata med folk i hissen och på bussen, spontanbjuda nya eller gamla grannar, släppa loss när det finns tillfälle. Samtidigt hör jag dem som har arbetat i kulturblandade miljöer. Där uppfattar vi svenskar oss som informella, tillitsfulla och duktiga på att hantera det sociala spelet för att bygga förtroende och nå resultat. Om det nu är så, ligger det inte en paradox i det?

Fånga dagen - innan någon annan gör det!

Carpe diem - fånga dagen - är ett vackert uttryck, men lite väl utnött för att ge mig några särskilt sköna vibbar när jag ser det upptryckt på en kylskåpsmagnet. Kanske skulle man kunna vrida till det och använda det i ett annat sammanhang än det vanliga? Att vidga tanken om medveten, njutningsfylld närvaro i nuet till en uppmaning att ta ansvar för sitt eget liv, ett ämne som jag envisas med att återvända till som den envetna flugan på ett sommarben som hamnat utanför täcket.

I en artikel ur en gammal PS! som jag hittar på röntgenavdelningen där jag sitter med min ledsna hälsena, läser jag en riktigt bra artikel om vår ytterst mänskliga men inte särskilt konstruktiva tendens att gnälla över smått och stort, oftast i mycket större utsträckning än vi själva är medvetna om och till skada för inte bara omgivningens öron utan även våra egna liv. Visst är det skönt (och nödvändigt!) att spy ur sig sitt elände emellanåt, men det är lätt att komma in i negg-gnäggiga onda spiraler. I stället för att inse att i ganska många fall kan vi faktiskt påverka vår situation genom att exempelvis säga nej, stå upp för oss själva och hitta positiva motvikter till det som får oss att gnälla.

Inte bara en utan flera gånger har jag upplevt hur mina allra mest hårdnackade stressgruppsdeltagare - de som sagt att de absolut inte kan förändra någonting i sin arbetssituation, allt är organisationens fel - plötsligt insett att det kan de visst det. En hel del kan man göra, faktiskt. Själv har jag gjort just det; jag har gått från sönderstressad till downshiftad, strategisk, livsbejakande, återhämtande och tillfreds. Nu fångar jag varje dag innan någon annan fångar den åt mig och det tänker jag fortsätta med. Häromdagen gav jag och min man varandra ett löfte som känns snudd på lika viktigt som bröllopslöftena: att aldrig nånsin mer jobba heltid samtidigt!

Å det är söndag morgon

... och det känns faktiskt helt okej. Kanske för att jag är uppe före alla andra, hör knastret från inte bara en utan två eldstäder. Efter en del spring har fått med mig yohurttallrik, yllesockar och dator till fåtöljen framför kaminen, där jag ser ut över åkrar och fler trän än det är folk på Stockholms central.

Inför det nya året känns det som att jag står och håller i dörrhandtaget in till en välbefolkad tillställning med massor av olika evenemang, där jag förväntas och vill vara aktiv i de flesta. På den här sidan dörren finns ännu inga krav, men när jag vaknade i morse gjorde jag det ändå med en oro i kroppen. Ekvationen som beskriver hur jobbet ska te sig den här våren är inte ens formulerad, än mindre löst. Det här halvåret kan bli riktigt viktigt, men då måste det nog få vara lite suddigt i konturerna ett tag till. Det är lätt att säga, svårare att leva.

Ett diffust dåligt samvete fanns där i morgonstunden, för sånt som jag kommer att böra men kanske inte göra - så snabbt eller så grundligt som någon kanske tycker att jag borde. Men, allvarligt (som barnen brukar säga); när gjorde jag senast ett misstag som kändes som ett misstag också i efterhand? När jag räknat ihop utdelningen i form av erfarenhet, slutsatser och träning i att förlåta mig själv?

Jag blir aldrig en sån som hellre fattar fel beslut än inget alls, som i förväg kan tänka att misstag är guldkorn. Den duktiga flickan sitter nämligen stadigt parkerad på min axel - hon är inte så dum som somliga tror, hon är en del av mig själv som jag bär med stolthet. Men det är jag och inte hon som tar ut riktningen framåt och som då och då vänder mig om och summerar resan såhär långt.

Så, om mindre än 24 timmar öppnar jag dörren till en kakafoni av vardagslogistik och utvecklingstankar, solhälsningar och familjetjafs. Jag passar på att blunda och ta några djupa andetag nu, när ingen ser mig, innan jag ger mig in dit jag faktiskt vill.

Back to work

Så har en epok gått i graven. Fyra föräldraledigheter, varav den sista betydligt längre än de tidigare. Med tanke på de jobbtvivel som envisats med att sticka upp nosen med jämna mellanrum de senaste åren var jag inställd på åtminstone en nypa ångest inför mitt återinträde på yrkesdansbanan häromdagen. Och så infann sig ingen sådan överhuvudtaget. Det kändes bara alldeles förunderligt roligt och bra att kliva in på kontoret, leta reda på hålslagsapparaten som min vikarie uppenbarligen aldrig använt eftersom det tog en bra stund att hitta den (har alla utom jag slutat sätta in riktiga papper i riktiga pärmar?), och att prata ikapp mig med kollegorna över lunchen. Hur i all världen gick detta till?

1. Jag har äntligen gjort allvar av det där som jag har läst om, tänkt på och velat, men inte kommit till skott med: downshifting! Tackade först nej till heltid när jag äntligen blev fast anställd efter tolv år, till förmån för 75% (och tänkte med is i magen att jobb har det då aldrig varit brist på där jag håller till, så skulle det bli för knapert så får jag väl komma krypande och be om en kurs till...). Det här året har jag dessutom 15% tjänstledigt, så det blir inalles 60% på jobbet: bara 24 timmar i veckan! Det innebär att jag både kan hinna träffa min familj en rejäl stund varje dag och ägna en heldag i veckan åt bokskriveriet.

2. Jag unnade mig en riktigt lugn start eftersom jag vet att det kommer en rejäl topp i april månad, då jag garanterat kommer att jobba minst heltid med fyrtio studenter som skriver uppsatser på löpande band och som jag väntas ge ursnabb feedback på - samtidigt som allt annat rullar på som vanligt. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett arbete där jag själv till stora delar kan styra min tid och avverka många timmar ena veckan och färre den andra. Med så få procent blir det förstås ännu lättare att ta herraväldet över tiden.

3. Våren innehåller gott om det som Bodil Jönsson kallar förändringsskyddade zoner, arbetsuppgifter som inte kräver en massa nytankande och utveckling, utan där jag kan få vila i igenkänning och trygghet, och ägna mig åt sådant som jag vet att jag redan gör tillräckligt bra.

4. De senaste årens strategiska satsningar på att dels lägga ut krokar lite här och var, dels satsa med fullt fokus på att göra ett riktigt bra jobb inom områden som jag tycker är särskilt spännande och intressanta (inget "good enough" här inte), bär frukt gång på gång. Under våren ska jag efter ett par års bortavaro kliva tillbaks in i ett projekt jag verkligen älskat att syssla med. Mindre stress, mer glädje och mening och framförallt: här kan jag låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för tvärtom (som det lätt blir när jag exempelvis har mycket undervisning och många som är beroende av min arbetsinsats).

5. Härliga, roliga, smarta kollegor gör stunderna då jag inte sitter vid datorn på kontoret till sociala energikickar. Och när jag sedan kommer hem möts jag av en överlycklig baby som haft det hur bra som helst med pappa och syskonen utan mig, men som ändå tycker att jag är bäst i hela världen. Eftersom min man är föräldraledig hela året behöver jag heller aldrig stressa för att hinna hämta barn på dagis och skola.

Och så var det ju det där med alla roliga, spännande kreativa projekt vid sidan av jobbet: bloggandet, bokcirkeln, pysslet med det nystartade företaget, träningen. Allt det där som ger mer energi än det förbrukar och som gör att jag känner mig oerhört rik vid sidan av ett (ofta) stimulerande (om än stundtals frustrerande) jobb och en stor kaosartad men härlig familj. 2011 kan helt enkelt inte bli annat än bästa året nånsin!

Möta 2011

Vad är det jag behöver, såhär inför en intensiv start på det nya året? Dagordningen för de närmaste månaderna fyller på sig; jobb och fritid, vill och måste, och så det där som vore så himla bra att få gjort när nu brorsonen vill hjälpa till och stjärnorna står rätt.

Jag lyckas sådär med att prioritera ett fåtal saker. Jag försöker verkligen skärskåda varje nytt projekt och vad det innebär. Det är bra, men de flesta slinker in lik förbaskat. Jag är nog sån, lite spretig, vill mycket på så vitt skilda områden. Och så har jag de där förbannade välsignade tentaklerna ute. De fångar upp en massa andra signaler än mina egna och kokar ihop alltihop till en soppa av göromål, ringa, fixa, hinna, planera.

Och, som sagt, vad är det jag behöver mitt i allt detta? Bristen på yttre fokus behöver kompenseras med ett inre. En rak ryggrad längs vilken lugna djupa andetag kan färdas ner och upp, snudda vid den varma katten som vilar hoprullad därnere. En stadig egen axel kring vilken jag kan snurra fort utan att tappa balansen. Jag vet att de finns där i min kropp. Det händer att andra ser dem även när jag tror att de är borta. I vår ska jag träna på att se dem, känna dem. Då blir det bra.