Tack för senast!

Eftermys efter helgens stora baluns; vi firade att Mannen och jag varit ett par i 20 år, gifta i 15 år och bott i egenbyggda huset i 10. Och så invigde vi utbyggnaden, glasrummet, som gjorde att vi kunde få plats med alla gäster. Någon inflyttningsfest orkade vi inte med när vi flyttade in så det kändes som en senkommen sådan. Vad vi inte hade räknat med var att en viss bröllopsfeeling skulle infinna sig genom fina tal och skojiga sånger – med fokus på oss.

Varken jag eller Mannen tackar någonsin nej till en rejäl ego-boost, så länge den är ärligt menad. Men vid något tillfälle den här kvällen känner jag hur Jante sticker ett knotigt pekfinger mellan mina revben. Här sitter vi nu igen, bara två år efter stora fyllajämnt-festen, och solar oss än en gång i den glans som vännerna frikostigt häller över oss. Runt bordet sitter 16 andra (och då talar vi bara om vuxenbordet) som var och en är minst lika förtjänt av att lyftas fram, hyllas och få känna sig alldeles speciella. Deras misstag – eller val – är att de inte har ordnat någon fest. Med det konstaterandet motar jag Jante i dörren, och tackar med en munkbugning för det jag får uppleva.

Att fira sin relation känns som att sticka ut hakan – att räcka ut tungan åt gudarna och skilsmässostatistiken. Men känns det bra får man allt passa på att fira, eller glädjas i stillhet om man föredrar det. Ingen tackar en och ingenting gynnas av att man dämpar den glädjen.

Hur eländiga relationer kan bli påminns jag om när jag läser senaste bokcirkelboken, Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Isande, bottenfrusen desperation i ett familjeliv som på lite avstånd ser helt normalt ut. Det är ett slit att få en långvarig relation att fungera och alla som klarar det förtjänar all den lycka de upplever. Men det betyder verkligen inte att alla andra förtjänar olycka, tvärtom! Vem förtjänar inte att vara lycklig? Eller rättare sagt, vad har lycka med förtjänst att göra?