Våga misslyckas

Varför, varför, varför har jag så svårt att acceptera mina misslyckanden? Det finns ett begrepp som beskriver den här "sjukdomen" så bra: prestationsbaserad självkänsla. Trots alla år där jag jobbat med min personliga utveckling - gått i terapi och coaching, ältat i huvudet, med vännerna och här på bloggen - för att försöka lära mig att acceptera mig själv, är jag fortfarande alldeles för ofta kvar i det där träsket där jag inte duger som person, utan beräknar mitt människovärde utifrån mina prestationer. Och då blir minsta lilla motgång eller misslyckande genast ett bevis på att jag inte är "good enough".

I perioder av "flow" har jag överseende med det som inte går så bra, men så fort jag är lite trött, stressad eller låg av någon annan anledning glider jag ner i självkritikdiket igen. Tänk om jag kunde ta till mig av alla kloka budskap på det här temat som plötsligt dyker upp från alla håll:

• "Den verkliga lyckan var att misslyckas" (Anna Ström, framgångsrik ekonom som hoppade av en toppkarriär och bytte bana, ur PS!, 8/09)
• "Jag behöver inte vara älskad av alla!" ("good enough"-coachen Elizabeth Gummesson, ur PS!, 9/09)
• "Jag har insett att misslyckanden, oavsett om de är personliga, professionella eller till och med andliga, är nödvändiga för att vi ska växa som människor. De får oss att utvecklas. [...] Det finns inga misstag - bara lektioner" (ur boken Munken som sålde sin Ferrari, av Robin Sharma)

Nu är jag visserligen av åsikten att man inte ska älta det som är negativt mer än nödvändigt, men kanske skulle det vara enklare om vi alla var lite generösare med att bjuda på våra misstag, helt enkelt för att sådana som jag ska kunna känna att jag inte är ensam om att inte vara sådär lyckad precis hela tiden? Kanske jag rentav skulle starta en "Våga misslyckas"-grupp på Facebook? :-)