fredag 23 oktober 2009
Aptit på livet
När jag vid kvällens nattning föreslog för min yngsta dotter att hon gärna får sova länge i morgon lördag replikerade hon: "Mamma, jag tycker inte om att sova, jag tycker BARA om att leka!". Själv njuter jag numera visserligen lika mycket av sömn som av lek, och mitt lekande består idag oftare av läsning, träning, bloggande och spännande samtal än av "du var Pippi och jag var Tommy", men aptiten på livet har vi gemensam, fyraåringen och jag.
Att minnas och att låta bli
I veckans avsnitt av Spanarna nämndes en undersökning (bland nunnor !?) som pekar på att folk med ett aktivt och utvecklat språk inte blir dementa lika lätt som andra, även om de har lika mycket skadligt plack i hjärnan. Gu' så bra, tänker jag där jag sitter i bilen och lyssnar, mina rallarsvingar till metaforer här på Livstid är inte bara kortsiktig njutning (för mig som skriver iallafall) utan också långsiktigt hälsosamma. Det är som att få höra att ett par hekto smågodis i veckan är det bästa man kan tänka sig för hälsan.
Extra roligt att höra för mig, tänker jag, som av mig själv och familjen ofta beskrivs som halvvimsig redan nu, och sedan länge. Men å andra sidan, tänk på hur mycket jag kommer ihåg! Våra logistiska saltomortaler i vardagen är inget för nybörjare. Jag rätar på hållningen i förarsätet, morskar upp mig lite grann. Som igår: Lämna barnens ridkläder i ridhuset på morgonen och samtidigt ha danskläderna beredda i bilen. Matsäcken till eftermiddagens stallstund packar de själva. Hämta barnen i stallet, snabbis in på känd hamburgerkedja, vidare till frissan för klippning av dem båda, därefter några klädreturer på stan, dans och hem för att ta itu med hela hemmaserven. Sådär håller jag ju på alltsomoftast, och jag kan inte minnas när jag senast glömde bort nåt!!
Får lov att skratta rakt ut när jag inser att det där sista argumentet inte kommer att övertyga någon enda människa mer än mig själv. Men iallafall, jag tycker jag förtjänar ett bättre renommé än jag har skapat mig. Att jag några timmar senare kör hemifrån med motorvärmarsladden kvar i bilen får ses som undantaget som bekräftar (den nya) regeln.
Läsa sig till visdom
"Var får du din själsliga näring?" frågar chefredaktören för tidningen Leva, Catharina Hansson" i sin krönika i nummer 10/09, och konstaterar att för henne känns det skrivna ordet lika livsviktigt som luft och mat. Just det här numret av tidskriften har en litteraturspecial på temat "Böckerna som lär dig leva". Vid sidan av intervjuer med några kända svenskar (t.ex. Åsa Nilsonnne, Bodil Jönsson och Henrik Fexeus) om deras syn på läsning bjuder man bland annat på en massa boktips av olika slag.
I mitt förra inlägg ställde jag frågan om man kan arbeta aktivt för ökad visdom. Många av svaren på livets många frågor söker jag i litteraturen. Sedan vi startade vår bokcirkel tror jag också att jag läser skönlitterära romaner mer medvetet, mer sökande - vilket inte på något sätt förtar själva njutningen, utan snarare förhöjer den. Att sedan mötas och diskutera det lästa ger nya intressanta perspektiv som jag själv inte hade uppmärksammat.
Jag tycker också om att läsa böcker som på olika sätt tar upp livets olika frågor i mer faktabetonad eller instruerande form. "Självhjälpsböcker" avfärdas ofta lite lättvindigt som ytliga och "quick fix"-betonade, och visst finns det en och annan som lovar lite för mycket guld och gröna skogar, bara man följer ett visst recept. Samtidigt tycker jag att de flesta av dem ger mig åtminstone någon ny tanke. Och som den buffé- eller smörgåsbordsälskare jag är plockar jag russinen i kakorna snarare än att sluka biffstekarna med hull och hår.
Mitt sängbord är ständigt belamrat av böcker, och hur mycket jag än läser minskar aldrig mina högar - här funkar inga köp- eller lånestopp. Men det gör mig aldrig stressad - bara lycklig över alla spännande läsupplevelser som väntar mig. För tillfället ligger där bland annat Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari och Tinni Ernsjö Rappes och Jennie Sjögrens Diagnos: duktig. Ofta har jag flera på gång samtidigt.
Skulle det mot förmodan bli tomt bredvid sängen, finns det gott om sajter och bloggar för att hämta inspiration till nytt läsande:
I mitt förra inlägg ställde jag frågan om man kan arbeta aktivt för ökad visdom. Många av svaren på livets många frågor söker jag i litteraturen. Sedan vi startade vår bokcirkel tror jag också att jag läser skönlitterära romaner mer medvetet, mer sökande - vilket inte på något sätt förtar själva njutningen, utan snarare förhöjer den. Att sedan mötas och diskutera det lästa ger nya intressanta perspektiv som jag själv inte hade uppmärksammat.
Jag tycker också om att läsa böcker som på olika sätt tar upp livets olika frågor i mer faktabetonad eller instruerande form. "Självhjälpsböcker" avfärdas ofta lite lättvindigt som ytliga och "quick fix"-betonade, och visst finns det en och annan som lovar lite för mycket guld och gröna skogar, bara man följer ett visst recept. Samtidigt tycker jag att de flesta av dem ger mig åtminstone någon ny tanke. Och som den buffé- eller smörgåsbordsälskare jag är plockar jag russinen i kakorna snarare än att sluka biffstekarna med hull och hår.
Mitt sängbord är ständigt belamrat av böcker, och hur mycket jag än läser minskar aldrig mina högar - här funkar inga köp- eller lånestopp. Men det gör mig aldrig stressad - bara lycklig över alla spännande läsupplevelser som väntar mig. För tillfället ligger där bland annat Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari och Tinni Ernsjö Rappes och Jennie Sjögrens Diagnos: duktig. Ofta har jag flera på gång samtidigt.
Skulle det mot förmodan bli tomt bredvid sängen, finns det gott om sajter och bloggar för att hämta inspiration till nytt läsande:
Här, cirkelkompisar, ska vi väl kunna hitta mer "food for thought" framöver!
torsdag 22 oktober 2009
Hur överens vill man va?
10-åringen studerar oss noga där vi står, mannen och jag, vid köksbänken och gemensamt ojar oss över något som mannen tycker är obra på jobbet. Hon kniper ihop sitt ena öga några millimeter och småler, hennes luriga min. Okej, nu kommer det något att bita i, hinner jag tänka.
”Är ni alltid överens när en av er tycker nåt på jobbet är dumt?”
Touché. Igen. Det är klart att det är skumt att vi aldrig säger ”Nej, där håller jag verkligen inte med dig. Den där killen på andra avdelningen har faktiskt helt rätt.” I alla fall om man tänker sig att samtalen har särskilt mycket med sakfrågan att göra. I själva verket handlar de mer om att få ur sig något än att ta in. I bästa fall råkar man själv kläcka en god idé av bara farten.
Det är inte länge sedan dottern slog ner på samma överdrivna samstämmighet i vår föräldrarelation till henne och lillasystern (se även här, pkt 3). ”Ni tycker ju alltid likadant.” Det fick mig att se det falska i en överdrivet slät fasad gentemot barnen. Dessvärre/-bättre är mannen och jag fortfarande oftast överens, men när vi inte är det känner jag mig ärlig mot mig själv och ser en poäng i att barnen hör oss erkänna att en fråga kan ha olika sidor.
Fast det är klart, i vissa frågor är krigslist och konspiration fortfarande det enda som gäller. Vi har ju minst en mycket skarpsinnig part på andra sidan förhandlingsbordet.
”Är ni alltid överens när en av er tycker nåt på jobbet är dumt?”
Touché. Igen. Det är klart att det är skumt att vi aldrig säger ”Nej, där håller jag verkligen inte med dig. Den där killen på andra avdelningen har faktiskt helt rätt.” I alla fall om man tänker sig att samtalen har särskilt mycket med sakfrågan att göra. I själva verket handlar de mer om att få ur sig något än att ta in. I bästa fall råkar man själv kläcka en god idé av bara farten.
Det är inte länge sedan dottern slog ner på samma överdrivna samstämmighet i vår föräldrarelation till henne och lillasystern (se även här, pkt 3). ”Ni tycker ju alltid likadant.” Det fick mig att se det falska i en överdrivet slät fasad gentemot barnen. Dessvärre/-bättre är mannen och jag fortfarande oftast överens, men när vi inte är det känner jag mig ärlig mot mig själv och ser en poäng i att barnen hör oss erkänna att en fråga kan ha olika sidor.
Fast det är klart, i vissa frågor är krigslist och konspiration fortfarande det enda som gäller. Vi har ju minst en mycket skarpsinnig part på andra sidan förhandlingsbordet.
söndag 18 oktober 2009
Tillräckligt bra - något att skriva hem om?!
I helgen hade vi besök av vår franske vänstudent. En sån kan man få genom universitetet om man vill prata engelska, kanske lite franska, vidga vyerna och, skulle det visa sig, få hjälp att måla huset. Det var nämligen vad vår nye vän föreslog när vi vid vår första fikaträff undrade vad han ville hitta på nästa gång. Inte som vi trodde; paddla kajak, göra en skogsutflykt eller åka till någon sevärdhet i området.
Så i söndags förmiddag kom han cyklande på sin gamla damcykel. Innan dess skämtade Mannen och jag med varann om att vi hoppades att vår vän bar sin röda mössa nu när det är älgjakt. I tysthet var vi nog båda lättade när han väl dök upp. Sedan målade vi, och så var det dags för lunch. Då gjorde vi som vi brukar på helgerna: plockade fram ett antal big back-burkar med resterna från de närmaste dagarna och så är det "sju små rätter" som gäller, dvs alla kombinerar och mikrar som man vill. "Alla äter ju olika saker!" konstaterar vår franske vän förundrat.
Efter ytterligare några timmars målande och en kort trattkantarelltur blir det mat igen, den här gången tortillas med köttfärs och grönsaker. Till efterrätt big packar igen, den här gången med glass i och fasters lemon curd som tillbehör. Räknar man med de små svampsnittarna (trattisarna räckte till tre mackor på fem personer) och de franska ostarna som åkt med på pakethållaren blev det ju faktiskt en fyrarättersmiddag. Studentvännen verkar tillfreds. Han lodar fortfarande omkring i ett hopplock av våra jobbarkläder som han fått låna för att inte frysa eller måla ner sina egna. Han stoppar disk i diskmaskinen och konverserar så gott det går med barnen på deras begränsade engelska.
Denne unge man bor i Paris med en tjänstemannapappa och en hemmafrumamma. Kanske har han aldrig förut ätit en restlunch som inte försöker se ut som något annat, eller slevat lemon curd direkt ur burken. Och har han gjort det är det sannolikt inte med en svensk man i underställ och dennes osminkade hustru med vita färgfräknar. Det kanske inte är så jag alltid vill behandla mina gäster men jag frågar mig: När blev det så lätt att vara good enough? När jag fyllde 40? Eller när jag kom på tanken att se mig själv och min familj som ett exotiskt inslag i någon annans liv? Det synsättet ger onekligen ett ganska stort handlingsutrymme för vad som helst. Till exempel att bara vara som man är...
Så i söndags förmiddag kom han cyklande på sin gamla damcykel. Innan dess skämtade Mannen och jag med varann om att vi hoppades att vår vän bar sin röda mössa nu när det är älgjakt. I tysthet var vi nog båda lättade när han väl dök upp. Sedan målade vi, och så var det dags för lunch. Då gjorde vi som vi brukar på helgerna: plockade fram ett antal big back-burkar med resterna från de närmaste dagarna och så är det "sju små rätter" som gäller, dvs alla kombinerar och mikrar som man vill. "Alla äter ju olika saker!" konstaterar vår franske vän förundrat.
Efter ytterligare några timmars målande och en kort trattkantarelltur blir det mat igen, den här gången tortillas med köttfärs och grönsaker. Till efterrätt big packar igen, den här gången med glass i och fasters lemon curd som tillbehör. Räknar man med de små svampsnittarna (trattisarna räckte till tre mackor på fem personer) och de franska ostarna som åkt med på pakethållaren blev det ju faktiskt en fyrarättersmiddag. Studentvännen verkar tillfreds. Han lodar fortfarande omkring i ett hopplock av våra jobbarkläder som han fått låna för att inte frysa eller måla ner sina egna. Han stoppar disk i diskmaskinen och konverserar så gott det går med barnen på deras begränsade engelska.
Denne unge man bor i Paris med en tjänstemannapappa och en hemmafrumamma. Kanske har han aldrig förut ätit en restlunch som inte försöker se ut som något annat, eller slevat lemon curd direkt ur burken. Och har han gjort det är det sannolikt inte med en svensk man i underställ och dennes osminkade hustru med vita färgfräknar. Det kanske inte är så jag alltid vill behandla mina gäster men jag frågar mig: När blev det så lätt att vara good enough? När jag fyllde 40? Eller när jag kom på tanken att se mig själv och min familj som ett exotiskt inslag i någon annans liv? Det synsättet ger onekligen ett ganska stort handlingsutrymme för vad som helst. Till exempel att bara vara som man är...
Bloggen - min klickmanick i verkligheten
Livstid fyller snart ett år och man kan fundera lite på varför. Ibland kan Jante hitta in i mina hjärnvindlingar och påtala att detta är ju fånigt: här sitter två ytterst gynnade och hyfsat kapabla kvinnor och vrider och vänder på upplevelser, känslor och situationer. Exakt hur högt upp på Maslows-trappan befinner vi oss egentligen, och hur högt är det rimligt att sträva? Vad har vi att gnälla över och vad är egentligen vårt substansiella bidrag till mänsklighetens fortbestånd? (Och då tänker Jante på bloggen och inte på alla barn vi får och dem vi därutöver skulle vilja ha.) Den rekorderliga skurtanten i mig ansluter: Det var väl ett väldigt skrivande och tänkande, det är väl bara att ta i och Göra och bita ihop och anstränga sig!
Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.
Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.
Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.
Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.
Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.
Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.
Om visdom
Visdom är för mig ett av det svenska språkets vackraste ord. Jag associerar det inte till sådant som faktakunskap, teoretisk kunskap, intelligens eller intellekt, utan tänker mig att begreppet i stället står för något som vem som helst kan tillskansa sig helt enkelt genom att leva och lära sig något av livet självt. Inte heller tror jag att man måste vara 100 år och ha tillbringat sina dagar i ett ashram i Indien ständigt mediterande för att bli vis.
Visdom är något jag strävar efter i takt med att år läggs till år, och jag tycker faktiskt att jag blir lite visare för varje dag som går, genom den ständiga dialog som mina tankar för kring sådant som val och prioriteringar, och i takt med att jag försöker lära mig av mina misstag i stället för att låta dem stjälpa mig. "Du är så klok - som vanligt! Jag är så glad att ha dig som vän :-) Du berikar mitt liv. Tack!" skrev en vän till mig på Facebook som kommentar till ett tidigare inlägg här på bloggen. Kommentaren gjorde mig glad och rörd, och samtidigt vet jag naturligtvis att jag har oändligt mycket kvar att lära. Eller som Sara uttrycker det i en kommentar till mitt inlägg om oförmåga till samtalsnärvaro häromdagen: "Det krävs några mil till längs vishetens väg innan jag kan ta sånt med upphöjt egoneutralt lugn och bara ägna mig åt att vara närvarande...".
Frågan är: kan man arbeta aktivt för ökad visdom? I senaste numret av tidningen Kattis & Company (7/09) läser jag om läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn, som tror att man kan det, och behandlar ämnet i sin senaste bok, Vägen till visdom. Einhorns tankar är knappast revolutionerande, men ändå intressanta. Han menar att det är bland våra medmänniskor vi hittar vägen till visdom, genom att lyssna på andra människor i vår vardag, vara nyfikna, be om råd och ifrågasätta våra egna övertygelser.
Ett av Einhorns tips är att hitta en mentor "som kan fungera som vän, rådgivare och lärare". Jag är lycklig nog att ha många människor omkring mig som lär mig om livet, men om jag skulle lyfta fram en enda som betyder särskilt mycket i det här avseendet så måste det vara just Sara. Jag är så glad för att du är min vän och bloggpartner, och för varje samtal - face to face och här på bloggen - kommer jag ett par millimeter längre på min egen personliga väg till visdom. Tack för att du finns i mitt liv!
Visdom är något jag strävar efter i takt med att år läggs till år, och jag tycker faktiskt att jag blir lite visare för varje dag som går, genom den ständiga dialog som mina tankar för kring sådant som val och prioriteringar, och i takt med att jag försöker lära mig av mina misstag i stället för att låta dem stjälpa mig. "Du är så klok - som vanligt! Jag är så glad att ha dig som vän :-) Du berikar mitt liv. Tack!" skrev en vän till mig på Facebook som kommentar till ett tidigare inlägg här på bloggen. Kommentaren gjorde mig glad och rörd, och samtidigt vet jag naturligtvis att jag har oändligt mycket kvar att lära. Eller som Sara uttrycker det i en kommentar till mitt inlägg om oförmåga till samtalsnärvaro häromdagen: "Det krävs några mil till längs vishetens väg innan jag kan ta sånt med upphöjt egoneutralt lugn och bara ägna mig åt att vara närvarande...".
Frågan är: kan man arbeta aktivt för ökad visdom? I senaste numret av tidningen Kattis & Company (7/09) läser jag om läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn, som tror att man kan det, och behandlar ämnet i sin senaste bok, Vägen till visdom. Einhorns tankar är knappast revolutionerande, men ändå intressanta. Han menar att det är bland våra medmänniskor vi hittar vägen till visdom, genom att lyssna på andra människor i vår vardag, vara nyfikna, be om råd och ifrågasätta våra egna övertygelser.
Ett av Einhorns tips är att hitta en mentor "som kan fungera som vän, rådgivare och lärare". Jag är lycklig nog att ha många människor omkring mig som lär mig om livet, men om jag skulle lyfta fram en enda som betyder särskilt mycket i det här avseendet så måste det vara just Sara. Jag är så glad för att du är min vän och bloggpartner, och för varje samtal - face to face och här på bloggen - kommer jag ett par millimeter längre på min egen personliga väg till visdom. Tack för att du finns i mitt liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)