Mitt bibliotek är min borg!

... skrev jag på min statusrad häromdagen efter att än en gång ha förflyttat min arbetsplats från det vanliga kontoret till vårt fantastiskt fina stadsbibliotek. Tidigare i veckan tillbringade jag en timme i uppfriskande tystnad och ensamhet på det charmiga minibiblioteket i vårt närmsta samhälle, i väntan på dotter på gympa och med ett roligt jobbuppdrag att ägna mig åt. Det är något med stämningen som gör mig så oerhört inspirerad och kreativ.

Kärlekshistorien startade tidigt. Biblioteket var ett av de ställen vi nästan alltid besökte vid barndomens sällsynta bussresor till stora lilla staden. Under åren som högskolestudent blev det mitt andra hem mellan dagislämning och -hämtning. Här hämtade jag böcker och läsglädje, och skapade rutiner i den flummiga pluggvardagen. Idag söker jag mig gärna tillbaka för att jobba, trots eget fint kontor på universitetet. Här finns ju allt jag behöver - arbetsbord, sköna fåtöljer, internetuppkoppling och trivsamma Café å Läs. På resande fot mutar jag också gärna in ett bibliotek som arbetsplats: Medborgarplatsens i Stockholm är en favorit i all sin 70-talstristess när jag förärar huvudstaden ett besök, och på måndag möts våra vägar vi igen.

Alla mina barn har blivit lästa för och medsläpade till biblioteket långt innan de kunnat gå, prata eller förstå vad en bok egentligen är för något och det medvetna valet har burit frukt. Idag älskar de miljön allihop. Nu är det äldsta dotterns tur att vara student och emellanåt fly dit från korridorsrummet, och hennes kärlek till böcker, läsande och skrivande är om möjligt ännu större än min. Mellantjejerna stortrivs bland böcker och pannkakor på bibblan; den största är i värsta bokslukaråldern och ställer klockan en halvtimme tidigare på morgonen för att hinna läsa en stund före skolan, medan den minsta stavar sig igenom ord och meningar, och ser kvällens godnattsaga som dagens höjdpunkt. Lillkillen sorterar gärna i bokhyllan - hemma och på biblioteket - på sitt sätt, samtidigt som han erövrar talspråket dag för dag.

I mitt nästa liv vill jag bli bibliotekarie - inte i egenskap av misslyckad författare utan helt enkelt av vidunderlig kärlek.

Marias tre ben

Jag har kommit fram till att jag gillar talet TRE. Överallt dyker den där heliga treenigheten upp och ger mig sammanhang av olika slag. Här på Livstid har jag berättat om mina tre hörnstenar i kampen för en någotsånär stressfri jobbtillvaro: (1) struktur och överblick, (2) reflektion och diskussion och (3) friskvård för kropp och själ. Jag har också bloggat om mina tre favoritFÖRord: (1) FÖRväntan (2) FÖRundran och (3) FÖRnöjsamhet. Det mittersta återkommer när Livstidsbloggen själv knyter an till tre centrala tankar: (1) FÖRundran och (2) EFTERtanke (3) MITT i livet. Idag urskiljde jag en ny (helig) treenighet i mitt liv.

Den här gången står de tre benen (B:na) som symboler för hur jag hämtar energi att orka med vardagen. Det första benet (B:et) är Bokcirkel, som dels står för läsande, dels för meningsfullt socialt umgänge. Så mycket energi jag hämtar ur böckerna och ur våra bokcirkelträffar, liksom andra sammanhang med goda och kloka vänner. Det andra benet (B:et) är Bad, som står för att jag vägrar kategorisera in mig i "stackars-småbarnsmammor-som-inte-hinner-ta-hand-om-sig-själva-facket" och faktiskt prioriterar in sköna skumbad, hårda härliga träningspass, liksom då och då en stunds meditation i mitt eget lilla rum för sinnesro. Det tredje och sista benet (B:et) är förstås Blogg, som står för att mitt välbefinnande når högre höjder när jag får (eller snarare tar!) chansen att vara kreativ - på olika sätt men med bloggen som ett nav.

Med detta inte sagt att det inte finns andra finfina tal också, såsom FYRA barn och FEM katter...

Jag på riktigt och jag på skoj

Jag är nöjd med min förmåga att vårda relationen till mig själv, att fortsätta överraska mig fastän jag har känt mig så länge. Idag har jag till exempel begått löparpremiär för i år. Det märkvärdiga är inte att det bara är den 7 feburari utan att jag har visat mig vara en sådan som alls begår löparpremiärer (ibland många på ett år). Det hade jag inte trott.

Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?

Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.

Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?

Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?

Lycka på väg

Bussen färdas genom ett disigt Skåne med skitiga snöfläckar. Och jag är lycklig, helt enligt definitionen jag lärde mig i lördags: många positiva tankar, få negativa, stor tillfredsställelse med livet och en känsla av mening. Tack!

Tanken på dem jag lämnade sovandes tidigt i morse värmer och gör ögonen lite fuktigare. Tanken på vart jag är på väg får mig att le. Det är knappast konferenshotellet i Ängelholm det handlar om då, utan att jag är på väg; på jobb- och tankefronten är det så det ska vara för mig har jag insett.

Livstid goes Pecha Kucha

Kan ni begripa att här ska jag vara med och prata den 17 februari! På pecha kucha-night i sällskap med glaskonstnären Bertil Vallien och gänget! Formen i sig är jättekul: pecha kucha är ett patenterat föredragsformat, designat med tanke på att arkitekter och formgivare aldrig frivilligt släpper en mick när de väl har fått den i handen: 20 bilder i 20 sekunder vardera, sen är det ovillkorligen slut.

Jag ska prata om kreativitet i vardagen, de där små valen som får en att känna sig medelklassigt wild and crazy eller kanske till och med - lycklig. Som Maria och jag blir av att blogga, göra bloggbok och kläcka idéer om allt vi ska göra sen...

Ses vi där?

Saxat ur Smålandsposten

Lördagens Må bra-bilaga från Smålandsposten får mig att ta fram bläckpennan för att göra understrykningar. Det händer inte ofta, sällan ens när jag i förväg bestämt mig för att "läsa aktivt", anteckna och stryka under; är texten bra sveps jag med och glömmer bort mig, är den dålig hittar man ju sällan något man vill stryka under. Men här hittar jag sånt jag både vill spara och dela med mig - tänk då så bra att ha ett bloggskafferi med skyltfönster att stoppa allting i!

Lina Mattebo intervjuar lyckoforskaren Arvid Erlandsson vid Lunds universitet. Han säger:
"inom lyckoforskningen säger man att det finns tre sätt att bli lyckligare på: att känna fler positiva känslor, att känna färre negativa känslor och att känna mer livstillfredsställelse"

Artikeln handlar också om att hjälpa andra, något som bevisligen gör människan lyckligare, men som inte är okomplicerat:
"Om man bara hjälper andra för att själv må bättre finns det en risk att man kommer att hjälpa en del offer för mycket och glömma bort andra, menar Arvid: - Efter tsunamin gav människor så mycket pengar att det till slut inte behövdes mer. Då undrade vissa hjälporganisationer om pengarna kunde användas vid en annan naturkatastrof i stället. Men då protesterade flera givare."

Och mer om det där med de stora skillnaderna i livsförutsättningar, något som upptar mig ganska mycket just nu:
"- Människor tycker överlag inte att det är okej att aktivt skada andra för att göra sig själva lyckligare. Däremot tycker de flesta att det är okej att man struntar i att hjälpa folk i större nöd, för att i stället spendera sina pengar på att marginellt öka sin egen lycka."
Något att fundera på!

Janna Li Holmberg skriver om stillhet, tystnad och en pilgrimsvandring mellan Ölands fyrar som Maria Bernstein gjorde. Så klurigt i all sin enkelhet att inte nödvändigtvis dra iväg till Spanien för att möta sig själv! Gillar särskilt slutrepliken, om hur småbarnsmamman Maria söker ro under älgjakten:
"Då sitter hon på pass i älgtornet i timtal och hoppas att ingen älg ska komma.
- Däruppe, i höjd med trätopparna, känner jag fullkomlig frid."
Jag har ingen bössa men fullt med älgtorn på nära håll - det där måste jag testa!

Och så får jag skratta lite också, när grannen Daniel Enestubbe läser schampoflaska på fullaste allvar. Jag håller med honom, i såna lägen saknar man KF:s gamla Blåvitt.

En liten liten kugge i ett stort stort hjul

Dagens tema på ett av mina favoritradioprogram, Christer i P3: "Den lilla kuggen i det stora maskineriet". Lyssnarna uppmanades som vanligt att höra av sig, den här gången med associationer till hur de någon gång i livet bidragit med en liten viktig bit i något betydligt större skeende. Mycket kom att kretsa kring "Jag mötte Lassie"-kuggar - fast i lätt tillknorrad version, som tjejen som bidrog till en Oprah Winfrey-show med ett foto på Uma Thurmans mormor som står staty i Smygehuk. Eller killen som 12 år gammal var den som torkade upp svetten i en viktig handbollslandskamp 1996, och därmed bidrog till att Carlén, Vranjes, Olsson och de andra goa gamla gubbarna undgick farliga halkolyckor.

Bäst i programmet är förstås Rebecca Vinterbarn Elgs (ännu en av de eterpersonligheter vars röst gör mig lugn och lycklig) betraktelse om små kuggar i stora hjul. Jag sitter där i bilen, ler lite fånigt och nickar instämmande när hon beskriver den störtsköna känslan i att bli äldre, bland annat för att man inser att man faktiskt är en del i det stora maskineriet, att man faktiskt bidrar och tillför på något sätt, att en och annan faktiskt skulle sakna en om man försvann: "Det är inte mer än rättvist att man känner sig viktigare ju äldre man blir." Är det helt enkelt det som är att hitta meningen med livet? Och på vilket sätt har jag varit eller är en liten viktig kugge i det där större?

• Kanske genom att jag hjälpt en och annan student genom åren med att få ordning på ett och annat litet verb eller substantiv? Språkkunskaper kan ju faktiskt öppna ganska många dörrar i en människas liv.
• Kanske genom att jag lyckats inspirera en och annan språklärare till nytänkande. Mer än en har berättat om hur min kurs startat en process som höjt motivationen hos deras elever.
• Kanske genom att jag fått en och annan kollega att börja fundera lite mer på vad som är viktigt i livet när jag upprepat mitt envisa mantra om att vårt jobb inte måste vara ett kall som sliter ner oss till kropp och själ.
• Kanske genom att jag satt fyra barn till världen. Vem vet vad de ska åstadkomma i sina liv?

Nu drömmer jag om nya meningar i livet. Och just som jag skriver det här så diskuterar Plura, Mauro, Lasse och Helena af Sandeberg meningen med livet i Pluras kök. På vilket sätt känner du att du bidrar till det stora hela? Och hur vill du bli ihågkommen av omvärlden?