Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

Kalle och Tim

Få gånger känner jag mig så rik som när jag röjer i köket efter att vi haft gäster. Jag ser det som ett symptom på flera lyckliga omständigheter: jag har vänner som vill hälsa på mig, jag har förmåga och resurser att bjuda dem på mat och, som om inte det vore nog, har jag en diskmaskin som tar hand om det mesta av efterarbetet.

Den här helgen har jag hängt tvätt stupalöst och då förundrats över hur himla mycket kläder den här familjen äger. Och ändå är jag långt ifrån nedan nämnda Kalles kaliber när det gäller att känna tacksamhet för det lilla. Kalle hittade jag i det enda kedjemejl jag fått i modern tid som jag faktiskt har skickat vidare. Till er som har svårt för tydliga budskap och avsaknad av ironi: i slutet av inlägget kommer något också för er!

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:
'Hur lyckas du?' Kalle svarade:
'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle. 'Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera påsituationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.'

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållandetill livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle varit inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag.
Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.
'Vad gjorde du då?', frågade jag.
'Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. 'Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.
Genom deras skratt sa jag till dem:
'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. 'Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår. Nu har du två valmöjligheter:
1. Radera detta
2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.
Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

När det känns för j-ligt, tänk så här.....
Jag är tacksam
.......för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna
.....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb
.... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner
.....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat påbordet
.... för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor måste rensas, jag har ett eget hem
.... för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen
.... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fr iyttranderätt
.... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil
.... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt
.... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra
.... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt
.... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever
.... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

***

Så den lilla godbiten jag lovade er som gillar när intryck passerar hjärnans cynismcentrum på väg till hjärtat: Tidningen Vi har en avdelning med youtube-tips på sin hemsida. Där hittade jag Tim Minchin som kan det där med självironi och att sätta ett lagom vasst finger på hur mycket vi har och hur lite vi begriper.

Ögon känsliga för telefonskåp ... eller kreativitet

När man har upptäckt något nytt, eller nyupptäckt något gammalt, ser man det plötsligt överallt, eller hur? När jag för länge sen var nyanställd Televerkare klev alla de där grå skåpen på stan fram ur skuggorna, inte bara som bärare av fyndiga loesje-meddelanden utan som sig själva. I höstas läste jag internkommunikation, och försedd med den hammaren blev alla ledningsbekymmer på jobbet kommunikationsspikar. De senaste veckorna har temat varit det kreativa livet och människor som ger exempel på det ramlar ständigt in i mitt synfält. Känns onekligen som att jag fokuserar på roligare saker för varje gång...

Några kreativa-livet-exempel:

- Pecha kucha-kvällen där jag fick höra folk från branscher där kreativiteten är ett erkänt verktyg - som man låtsas om och nämner vid namn.

- Puffen det gav mig att se det kreativa i små och stora val jag själv gör för att skräddarsy och pynta mitt Svenssonliv.

- Intervjun med Pia Sundhage om hennes sätt att leverera det OS-guld i fotboll hon och det amerikanska damlandslaget avkrävdes, med hjälp av tydlig struktur och lagoma doser tokerier.

- Min fantastiska faster som lagar gourmetmat åt mig och kollegerna på budgetutflykt - och toppar med ett chi-gong-pass. Visar oss chosefritt hur man kan ta ut svängarna i livet utan att spruta grus på andra, och våga ge för glädjen i det.

- Det efterföljande besöket på Himmel och pannkaka - upplevelsehuset i Lemnhult där ännu en alldeles egen människa, Margita Toller, regerar och bjuder in oss i sitt universum, som bär hatt (men just nu saknar fungerande hemsida).

- Tågstunden med en helt annan klok kollega som motar machokultur med nödrim och slingriga anekdoter från livet.

- Inte helt oberoende av ovanstående hittar jag det som får bli toppknoppen på temat människor som tar ut svängarna i livet, tror på sin egen stil och bara blir bättre med åren.

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!

Sista biten i mitt livs pussel

När jag lagt undan mina tre äldsta barns babykläder har det varit med ett sting i hjärtat och en undran om jag någonsin ska få plocka fram dem igen. Det har alltid känts som att det funnits plats för fler ungar i mitt liv. Min yngsta är nu sju veckor och eftersom hans vikt- och längdkurvor pekar rakt upp har det redan blivit dags att plocka undan kläder i de minsta storlekarna. Men den här gången känns det annorlunda.

För första gången känner jag mig nöjd och tillfredsställd - mitt livs pussel är färdiglagt. Och särskrivningen är avsiktlig, här handlar det inte om livspussel, åtminstone inte det begreppets innebörd av något komplicerat och svårhanterat, som man måste kämpa för att få ihop. Det jag menar är att jag känner mig komplett, att ingenting längre saknas. Ett lugn i såväl hjärta som äggstockar.

Det är mycket möjligt att jag då och då kommer att känna sorg över att den barnalstrande perioden i mitt liv - som har varat betydligt längre än för de flesta, eftersom jag fick det första vid 21 och det fjärde vid 41 - är över. Men jag tror inte att det kommer att bli något tungt och upprivande, utan mer ett litet stilla vemod. Och så hoppas jag att mina barn ser till att fixa efterrätt.

Lite lätt klämd i våffeljärnet

Min statusrad på Facebook igår kväll löd: "så trött, så trött". Som Sara skrev häromsistens kan det vara tvära kast här på bloggen, mellan förnöjsamhet och förtvivlan, mellan lust och nöd - precis så som livet är för oss alla. Just då var det hon som trampade runt i sirap och jag som seglade runt i kärleksfullt lyckorus. Idag behöver jag lätta på trycket av helt andra orsaker än då det senast begav sig.

Att livet är intensivt med fyra barn, varav ett mycket litet, ett stort hus, ett stort socialt nätverk och ett jobb som inte riktigt vill släppa taget om mig (eller om det nu är tvärtom...) får väl knappast någon att höja på ögonbrynen. Möjligen med ett litet undantag av det där sista är situationen också helt och hållet självförvållad och i allra högsta grad uppskattad och älskad, även om jag emellanåt blir urless på syskonbråk och husets alla krånglande apparater.

Det som tröttar mig mest nu är i stället att gå igenom en fas som för de flesta turligt nog inte sammanfaller med småbarnsperioden, den där ens egen förälder behöver allt mer hjälp för att kunna leva ett så människovärdigt liv som möjligt. Ända sedan min pappa gick bort för mer än tolv år sedan har jag varit mer mamma än dotter till min mamma, men det senaste året har läget förvärrats på grund av en tilltagande demenssjukdom. Plötsligt klarar min lilla mamma, som alltid haft dålig självkänsla och lite svårt att få saker ur händerna, allt mindre på egen hand. Hemtjänsten gör ett fantastiskt arbete, men det räcker inte riktigt till.

Det rent praktiska fixandet - med biståndsmöten, telefonsamtal och annat - drar mycket energi, men sedan finns förstås också den andra biten, den mer mentala och emotionella. Det handlar exempelvis om skuldkänslor för att jag inte gör nog, inte har tillräckligt tålamod eller helt enkelt för att jag tycker att det är tungt att dra det här lasset parallellt med all hemmalogistik. Jag hade inte riktigt föreställt mig att föräldraledigheten i så stor utsträckning skulle ägnas åt detta mitt "femte" barn. Och så medlidandet med mamma själv, eftersom den här demensformen gör att man ena stunden är inne i dimman, ena stunden helt klar, och därmed är i högsta grad medveten om och plågas av sin sjukdom.

Samtidigt tror jag att det hade varit mycket värre om den här våffeljärnssituationen - med krav på mig som såväl mamma som dotter - hade inträffat för några år sedan, då jag själv var i betydligt sämre balans än jag är nu. Trots att jag gnäller och suckar emellanåt har jag ju flera verktyg som ofta fungerar: medveten närvaro, som hjälper mig att ta ett ögonblick i sänder och inte grubbla för mycket på framtiden, kombinerat med en av Bodil Jönssons "vandringsstavar" för att klara av jobbiga situationer: "Stilla dig - det går över". Numera har jag ofta förmågan att inse att en tung dag inte varar för evigt. Och när jag vaknade i morse sken solen över den gnistrande vita snön!'

För landstinget i tiden

På vårdcentralen hittar jag en bok, utgiven av Landstinget själv, kallad Att hantera livet. En liten bok om livet i med- och motgång. Jag frågar och får lov att ta med mig den hem. Upptäcker sedan att den kan läsas eller beställas gratis på Landstingets hemsida.

Jag tycker boken är precis vad man kan behöva hitta i ett väntrum när man sitter och har tråkigt, är orolig eller ägnar sig åt att vara där man är. Den handlar bland annat om just medveten närvaro, även om den rubriken inte används. Där finns också några praktiska verktyg som att analysera sitt liv som ett filmmanus, och en procedur som kallas känslomässigt skrivande.

I kringtexten hittar jag citat som: Försök inte att följa den väg de visa vandrat, sök vad de sökte. Jag trodde jag hört det mesta i den genren men här finns allt lite nytt, och en hel del bekant men välförpackat.

Jag kan redan höra några av mina mer cyniska (manliga) vänner kläcka (riktigt roliga) skämt om allt detta självhjälpande halv-newage-filosoferande. Och jag tror själv att jag ska lägga den här boken i en låda och ta fram den om 10, 15, 20 år och tänka ååh så 2010. Just nu tycker jag mest ååh så mycket Livstid - och så lite traditionellt landsting.