Till Berit

Jag tänker att jag vill tänka lite extra på dig idag, exakt 21 år sedan du dog. Minns gör jag ju, men du har ingen tydlig röst i mitt inre. Så jag använder min egen röst. Vad vill jag berätta för dig om den här dagen av mitt liv?

- Att jag känner mig så lik dig, idag och andra dagar. När jag inte hittar dig som en röst att samtala med är detta kanske lika gott, att du är i hela mig.

- Att jag ikväll ätit ute med min kära vän från dina och mina barndomstrakter, den "äldsta" jag har. I 30 år har vi nu känt varann. Hon är faktiskt den enda i min umgängeskrets som träffade dig mer än enstaka gånger.

- Att mina aningar stämde när jag gav mig iväg till stan, lämnandes åttaåringen ensam en halvtimme innan mannen hann hem. Hon vinkade av mig lite för glatt och hastigt. Hennes bus bestod i att genast sätta igång och baka en sockerkaka. Mannen ställdes inför om inte fullbordat så irreversibelt faktum. Så blev det efterrätt även denna enkla onsdag. Kanske var kakan till dig? Hon ringde iallafall upp mig på restaurangen där jag satt, omåttligt nöjd med sin bedrift, det vara bara det hon ville berätta. Och att hon lagt blåbär i kakan.

- Apropå barnen tror jag att vi lyckas späda ut det Stora Ansvaret som du bar, upphaussat av rollen som Storasyster. Visst, min egen dos blev i högsta laget och de här döttrarna har kanske fått en större släng av sleven än jag inser. Men om den tredje storasystern i rakt nedstigande led kan konstateras: tendensen till rävar bakom örat är så mycket större än benägenheten att lägga tunga ok på axlarna.

- Idag när jag kom hemfarandes på cykeln var jag sen förstås. Men jag gjorde som du lärt mig: sa "Har du haft en bra dag, gullunge?" istället för "Jag vet att jag är sen. Har du väntat länge?"

- Din man, min far, säger att era ungar har blivit vettigare än han har gjort sig förtjänt av.

- På hemvägen från stan såg jag ett vildäppelträd vars blommor lyste vita i skymningen som ett cumulusmoln på land. Jag har det gemensamt med vännen jag träffade idag: siluetten av träd blir allt viktigare i våra liv. Tyckte inte du också mycket om träd?

Jag planterar små frön...

Som jag varit inne på tidigare, är det i min lilla yrkesbubbla, universitetsvärlden, vanligt att jobba mycket - väldigt mycket. Det är också populärt att prata i fikarummet om hur mycket man jobbar. Lite av en statusgrej. Lite som att den som rättat flest tentor under helgen kommer först till himlen. Och nu snackar vi obetald övertid - annars skulle det muttras mindre.

Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.

Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.

Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!

När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.

I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.

Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.

Sista betraktelsen från Münster

Sitter på en barstol i hotellfoajén, knappar frenetiskt på tangentbordet i sista kontakten med cyberrymden för idag. Om en timme går mitt tåg och jag lämnar Münster, som bjudit på några dagars destillerad lisa för själen.

Promenaden i slottsparken till exempel. Vi snackar så medveten närvaro som jag kan uppbringa: Jag känner hur fötterna sträcker ut sig i de ljuvliga tevasandalerna, blåsan vid ena sandalremmen som hälsar från gårdagens salsaäventyr, benen som går alldeles av sig själva, den svala luften så annorlunda från gårdagens värme. Jag ser det vita anddunet som ligger på den tilltrampade jordstigen och jag undrar vad den lilla fjädern känner i sin medveten-närvaro-övning - är det kallt mot den fuktiga lerjorden eller känns det bara stabilt och tryggt?

Senare SMS:ar jag med mannen och konstaterar att en av de stora poängerna med att vara borta är att jag vet att jag har honom och barnen att komma hem till. Så mycket bättre blir det helt enkelt inte.

Tro om gott - på salsakurs

Jo, jag gick till den tüska zalzakursen, med pumpsen i tygväskan och affirmationen "jag kan gå därifrån precis när jag vill" i huvudet. Betalar inträde, kliver in i konsertlokalen, tar en öl i baren och känner mig så grymt bortkommen som en människa kan vara och fortfarande försöka hålla masken.

Vid baren står en man som ser ut som en försynt tysk. Efter vissa våndor går jag fram och frågar honom om stället, om dansen och om kursen. Jag förklarar att jag känner mig rätt lost och att han får säga till om jag är i vägen.

Det visar sig att han har dansat salsa varje onsdag i nåt år. Saken blir både lättare och svårare av att han är minst så försynt som han ser ut. Lika bortkommen som jag är på okänt territorium är han av min oväntade framryckning. Frågan är om han inte är ganska bortkommen annars också. MEN - han kan dansa salsa precis lagom bra, han minns fortfarande hur svårt det kan vara i början, och han visar inga tecken alls på att ta min framfusighet som en övertydlig invit till något annat. Från min egen sida kan jag konstatera att varningen jag fått från en väninna - dansa bara salsa med din man, annars kan det gå illa - i det här fallet är helt obefogad. Inte en zündig tanke passerar min hjärna under kvällen.

Vi deltar i den korta kursen före konserten tillsammans med ett tiotal andra par. Tack vare min framfusighet har jag ju nu en kavaljer och slipper paras ihop med annan ensam kvinna och dansa herrstegen. Ein, zwei, drei säger salsafröken och -magistern. Vad de säger mer fattar jag huvudsakligen genom att se hur de andra gör. Efter kursen blir Christian, som han heter, uppbjuden av en av sina salsakursväninnor. När han lämnar mig vid bardisken för att dansa går väninnan resolut tillbaka och hämtar mig, placerar mig i en stol vid deras bord och presenterar sig som Monica.

Efter några danser i skarpt läge och en häpnadsveckande begriplig konversation på tyska med Monica, drar jag mig tillbaka som Askungen, fem i tolv, mycket nöjd med mig själv och med Christians fundersamma fråga: "Är det säkert att du inte har dansat salsa förut?"

Tro om gott - på jobbet

Mitt (hittills) bästa exempel på tro-om-gott-principen i jobbmiljö:
En man jag regelbundet stötte på i möten som jag arrangerade och han deltog i betedde sig överlägset och nedlåtande. Sällan direkt mot mig, mer mot min sort, mina kolleger, företrädesvis dem som inte fanns närvarande vid mötena. I svepande, försåtliga formuleringar klargjorde han deras bristande kompetens, förståelse, förmåga – till och med intelligens. Tyckte jag i alla fall.

Ofta ägnade jag cykelturerna hem åt att fundera ut slagfärdiga repliker som i min fantasi skulle lämna honom mållös. Tankarna genererade bra med energi till cykelmotorn, men mer blev det inte. När jag stod inför att lämna över mitt uppdrag till någon annan kände jag att jag måste ta mitt ansvar. Och eftersom jag verkligen inte trodde mannen ifråga om gott fick jag satsa på plan B: att bete mig som om jag trodde honom om gott, dvs att jag trodde honom om förmågan att ta till sig det jag tänkte framföra.

Jag tog ett enskilt samtal med honom där jag beskrev hur jag uppfattade hans beteende och den olust som det fick mig att känna: över att de som omnämndes varken kunde försvara sig eller ta till sig det berättigade som kanske fanns i hans kritik, över att jag kanske var måltavla för kritiken när jag inte fanns där, över att vi slösade tid som kunde användas för att faktiskt åstadkomma något.

Min motpart lyssnade uppmärksamt och sammanfattade till och med mina tankar i egna ord: ”Så du menar nån slags kategoriell nedlåtenhet?” när jag beskrev hur jag tyckte han såg ner på mig och mina kolleger. Dagen efter gick han runt och bad om ursäkt till ett antal personer som han förstod fanns med i kritikerkören bakom mina ord.

Vi blev aldrig bästa vänner och jag kände mig fortfarande emellanåt obekväm med hans sätt att uttrycka sig. Dock hände det efter vårt samtal att han påpekade när kolleger till mig gjort något han tyckte var bra, och på omvägar har jag förstått att han talar om mig med största respekt. När jag slutade på det jobbet gav han mig, helt utanför alla formella avtackningar, en pocketbok med Tranströmers dikter.

Inte vet jag hur mycket av hans brister som faktiskt fanns hos honom och hur mycket som satt i mitt huvud. Inte vet jag om han blev en bättre människa av den här händelsen - men jag blev det definitivt.

Från alla håll: Tro om gott!

Tänk hur signalerna runt om (och i) oss ibland samverkar på ett alldeles förunderligt vis. Här sitter jag på mitt hotellrum i Münster och funderar på om jag vågar gå på salsakonsert ikväll, inklusive inledande entimmes salsakurs. På tyska, förmodar jag, och på egen hand för min del, eftersom jag inte har något sällskap med mig.

Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:

1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.

2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?

3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.

Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…

En bubbla i Münster

Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.

Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.

Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.

Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.