SaraLivstid twittrar

Allt jag behöver kommer till mig, när jag är redo. Den meningen fick jag idag så det verkar stämma.

SaraLivstid twittrar

Höstaning i morgonluften. Just nu, i detta ögonblick, är allt gott. Tanken bryter måndagshetsen.

Hej härliga höst!

Den gångna söndagkvällen kunde ha blivit hur som helst. Eller kanske inte, det mest sannolika scenariot hade varit att vi hade uppnått dagens beting – att spika panel på den blivande carportens västersida – men blivit klara sent, snott ihop en middag och sedan alldeles för trötta börjat förbereda måndagens övergång från semester till hösttermin.

Nu blev det inte så. Uppdraget slutfördes redan vid femtiden. Familjen packade ihop sig för semesterns sista middag på stranden och vi hann hem i god tid för att pumpa cyklar, duscha och leta upp skolväskor.

Kvällen avslutades med ett stilla samtal före sovdags om vad jag och Mannen hoppas av hösten.

Att få carport-förrådet tätt före vintern… pratade vi inte om, utan om mindre världsliga ting. Och jag – som just lovat mig själv att inte ge mig på något självförbättringsprojekt i höst – kommer ändå upp med en liten lista. Jag väljer att se punkterna som kärlekshandlingar riktade till mig själv, ungefär så som Maria beskriver tanken med hennes Memento Vivere-projekt. Det som seglar upp som viktigt för mig inför hösten är:

Yoga och meditation

En termin kundaliniyoga väckte längtan tillbaka till hathayogans flödande flyt, så Veda yoga, here I come. En annan inspirationskälla var sommarens kajakhajk på fem dagar, bara Mannen och jag. Ska vi klara kajaksittande och tältande i så många decennier som jag hoppas så gäller det att hålla kroppen stark och smidig.

Meditationen finns i yogan men har också hittat sin egen plats i min morgonritual. Jag lyckas inte alltid se på mina kafferepstjattrande tankar med kärlek och upphöjt lugn, men jag hoppas att yogan kan hjälpa mig hålla ut och ge mig ny inspiration allt eftersom. Redan nu är meditationen ett ankare för min själ.

Arbete och Livstid

Mitt vanliga jobb och Livstidsprojekten med blogg, framträdanden och skriverier befruktar varandra, men kan också splittra mig på alltför många vill och borde. Jag vill vidare med båda och letar efter ett lite mer strukturerat sätt att göra det på. Att jag skriver det här mitt på blanka onsdagseftermiddagen är en del i det – jag försöker förlägga min deltidsledighet från jobbet så att den oftast infaller just på onsdagar, bara för att ha en ram att hålla mig till.

Mer Circle Way i mitt liv

Ett av Livstids uppdrag i år var att arrangera Circle Way Camp i Mundekulla. Samma uppdrag har vi för övrigt nästa år, 8-12 juli i Mundekulla. Lägret är en blandning av avslappnat lägerliv och personlig utveckling, i ett bad av otvungen gemenskap och kärlek. Kanske kan våra inlägg om och från Circle Way Camp ge den nyfikne en inblick. Några av de livsval som indianen Manitonquat-Medicine Story och svenska Ellika Lindén förmedlar har jag särskilt fångat upp som viktiga för mig just nu:

- att tala om det som faktiskt är det viktiga
- att möta allt och alla med kärlek, inte minst mig själv
- att lita på att känslorna som kommer till mig visar vägen hem.

Härlig höst till er alla!

MariaLivstid twittrar

Och åh vad bra att det finns Skype så man kan flytta in till älsklingarna i vardagsrummet fast man är 129,6 mil bort.

MariaLivstid twittrar

Åh vad bra det är att med jämna mellanrum skapa längtansrymd för sina älsklingar.

MariaLivstid twittrar

Värsta bästa känslan: när jag lyckas tända ljus av inspiration i en hel bunt lärarögon och en säger att det här var ett Hallelujah moment.

MariaLivstid twittrar

Dagens bästa stund: hängmattsgos med kelig busig tvåochetthalvtåring med femton nyfikna kossor på rad som åskådare från åkern bredvid.

Lördag morgon 9.03

En solig lördagmorgon i augusti, på minuten 22 år sedan det här inlägget publiceras, förändrades mitt liv för alltid. Då kom ett litet knyte till världen på Växjö lasarett, en helt perfekt och underbart vacker flicka på strax över fyra kilo, med massor av kolsvart hår. Jag var knappt så gammal som hon är nu, hennes pappa tre år äldre, men vi kände oss fullkomligt redo för att tillsammans ta emot den här nya lilla varelsen, trots att vi känt varandra i mindre än ett år.

"När man fyller 22 år, då blir man vuxen!", konstaterade lillasyster häromdagen. Ja, älskade S, nu är du verkligen vuxen på riktigt. Redan för tre år sedan bloggade jag om att släppa taget. Då kände jag att det var dags för mig att låta din älskade vara din förtrogna, inte jag. Under en tid höll jag mig på avstånd och inväntade dina initiativ, tills jag insåg att du uppfattade att det jag gjort i all välmening var ett svek. Att jag inte brydde mig. Jag lärde mig en viktig läxa, att inte utgå ifrån att min dotter skulle känna likadant gentemot sina föräldrar som jag gjort gentemot mina egna i hennes ålder.

Sedan dess har vår relation bara fördjupats och blivit alltmer givande - för oss båda, vågar jag nog säga. Efter åren i dina tonår då jag så ofta kände förtvivlan och maktlöshet över att inte kunna lindra din smärta, och ibland var panikslagen av skräck för att du inte skulle orka leva, får jag idag så oändligt mycket glädje av vår samvaro. Tack för alla skogspromenader, luncher och fikastunder fyllda av samtal om allt ifrån relationsbekymmer till spännande framtidsvisioner. Tack för att du vill och vågar dela allt det här med mig. Tack för all inspiration du ger mig, din makalösa kreativitet, våra gemensamma projekt - barnböckerna och Memento Vivere. Tack för de fantastiska julidagarna i Stockholm, då vi pratade och promenerade, åt och skrev - en av de två absoluta höjdpunkterna den här sommaren (den andra var förstås veckan i Mundekulla). Jag sparar min euforiska lycka från de dagarna nära nära hjärtat framöver.

Nu önskar jag dig din bästa födelsedag någonsin! Fira och njut med dina vänner så invaderar familjen om en vecka. All kärlek och lycka önskar jag dig, min ljuvliga lilla stora förstfödda.

MariaLivstid twittrar

Kvällens meditationsstund ute på den märkligt solvarma, nygjutna betongplattan till vår nya altan. En underlig och smått magisk känsla.

MariaLivstid twittrar

Och så har äntligen kvällsmeditationen återigen blivit lika självklar som (men betydligt mer njutbar än) tandborstningen.

MariaLivstid twittrar

När man slutar jaga lyckan och bara hittar den där överallt runtomkring.

Projekterande i kärlekens famn

Ho, ye thoughtful, strong and gorgeous ladies. So many ideas, goals and strategies! Whatever you do the coming year – flood it with love for yourself! Work with your habits and possible flaws only because you love the divine person they are part of – and love that person because she has those flaws, not in spite of her having them. Love is the stream capable of carrying your project the whole way through, and much further. Lots of love and luck to you both!

Så vackert och klokt skriver hon, Sara, en av mitt livs största inspirationskällor, som en kommentar till min och äldsta dotterns nystartade gemensamma projektblogg. Det hon pekar på är helt centralt: acceptans, tolerans och - i synnerhet - kärlek är viktiga ingredienser i ett projekt som det jag nyligen gav mig i kast med - och som Sara själv inte känner är något som skulle passa henne just nu. Annars finns alltid en risk att man hamnar i prestationsångest, en projektingrediens som vi definitivt kan klara oss utan. Något som gör min del av projektet lite annorlunda jämfört med Gretchen Rubins Happiness Project är att jag inte egentligen är ute efter att prova en massa nytt för att ta reda på vad som kan göra mig lyckligare. Jag är redan lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag har slutat jaga och hittat lyckan precis här omkring mig. Målet med mitt projekt är  helt enkelt huvudsakligen att skapa mer plats i livet för sådant som jag verkligen tycker om att göra. 

Med det perspektivet som utgångspunkt är det lätt för mig att känna att mitt projekt är genomsyrat av kärlek, från början till slut. Det av mina "ledord" (för mitt liv i allmänhet och projektet i synnerhet) som jag valde att sätta först på min lista lyder Give love, respect and attention to yourself and people around you. Hela kärnan och idén med projektet är alltså att ge kärlek och respekt åt mig själv genom att fokusera på sådant som får mig att må bra och som är bra för mig. Ett exempel: jag älskade verkligen mina dagliga kvällsmeditationer för tre år sedan, och jag har längtat så efter att hitta tillbaka till rutinen. Men med ett liv så fyllt av aktiviteter och människor omkring mig som behöver mig som mitt, är det ibland svårt att ta sig tid för allt jag tycker om att göra. Jag har försökt, lite halvhjärtat, i flera månader, men så fort jag integrerade meditationen i mitt projekt blev det så mycket enklare att prioritera den. 

Att få dokumentera och reflektera i skrift över vad som händer i projektet, här på Livstid och på engelska i projektbloggen Memento Vivere, är ett annat sätt för mig att prioritera något som gör mig vild av lycka, så återigen ger jag kärlek till mig själv. Tack till dig för att du tålmodigt läser det jag skriver!

MariaLivstid twittrar

Njuter den bortglömda doften av gräsklipparmosade äppelkart som överröstar bensinångorna.

SaraLivstid twittrar

Jag älskar mina barn och hunden är okej. Utan dem några dagar provsmakar jag framtiden. Jag och Mannen på eget bevåg. Ber om många såna år.

Dolly och badvattnet

Maria berättar om Björn Lindeblads sommarprogram som en inspirationskälla i hennes kommande årslånga utvecklingsprojekt. Själv har jag fångat upp något helt annat i hans program, som gör mig allt mer säker på att ett projekt liknande Marias inte är vad jag söker just nu. Jag tänker på den gamle munken som säger till Björn: ”Jag lade ner hela självförbättringsprojektet för längesen. Det har jag aldrig ångrat. Alla har vi våra tillkortakommanden. Det är de som gör oss mänskliga.”

Det ligger till synes en fet paradox i det här: munkarna som mediterar timmavis på hårda stengolv, avstår alla ägodelar och medvetet väljer att inte gå sina preferenser till mötes när det gäller mat och dygnsrytm. Hur kan de påstå att de inte försöker förädla sig själva? Om de nu var så nöjda, varför skulle de utsätta sina kroppar och själar för dessa utmaningar?

När jag plurar som bäst på det här stiger ett citat fram i mitt inre, från en minst sagt oväntad visdomskälla – Dolly Parton:

”But above all this, I wish you love”
Ja, tänker jag – above and below, before and after, around and within – ett oändligt hav av kärlek till sig själv är vad varje personlig-utvecklingsprojekt behöver flyta runt i, för att bli just en kärlekshandling till den man är allra längst in och inte en prestation som ska bockas av.

Paradoxen hänger med: Ibland behöver man gå vägen via intellektuella, strukturerade analyser och metoder för att hjälpa sig själv hitta den kärleken, och ibland behöver man vara både högljudd och närmast brutal för att övertyga sig själv om att man faktiskt är värd den.

Jag tror att det här berör vad både Maria och jag har skrivit om den senaste tiden, längtan efter mer känsla och mindre intellekt. Vi är som så ofta på väg åt samma håll, Maria och Jagm men mitt sätt att gå vidare blir ett annat – som jag inte har någon vidare koll på än. Jag vill... söka kranen till kärlekens badvatten och sänka ner mig själv i det, så ofta som möjligt och med alla mina egenheter i behåll. Det tror jag är vad han har gjort, Björns läromästare som inte längre strävar utan bara vilar i sig själv. Och då, när man har kärleksmarinerat sig till kraften att ge sig på vilka självförbättringsprojekt som helst, då har man kanske glömt vad som var problemet från början.

MariaLivstid twittrar

Att mötas av ett dukat frukostbord på stranden efter en precis lagom jobbig morgonjogg...

SaraLivstid twittrar

Mina morgonmeditationer känns påfallande ofta som spretiga tankars kafferep. Känslan av framsteg kommer när jag accepterar just det. Tack!

Circle Way Camp - bringing it home!

Allt det Maria skrev häromveckan om Circle Way Camp kan jag också skriva under på. Om tveksamheten inför och självklarheten väl där. Nu ligger flera intensiva sommarveckor mellan mig och veckan i Mundekulla. Vad har då jag med mig hem?

- Upplevelsen av en fullständigt turbulensfri landning i semesterlivet som började där och då, något som är allt annat än självklart för mig.

- Ännu större respekt för tårarnas helande kraft. ”När jag hör ett barn gråta här på lägret blir jag glad. Det smärtsamma har redan hänt, nu börjar läkningen.” Manitonquat - Medicine Story

- En kusligt vacker skogstjärn, inte stor men svart i sitt omätbara djup. Det är bilden av mina största sorger i livet, en bild som dök upp framför mig i en samtalsstund på lägret. Jag vet var den finns, ja tjärnen är helt och hållet min egen. Ibland behöver jag dyka ner i den, djupt tills lungorna nästan sprängs. Men valet att göra det är mitt, och upp kommer jag alltid.

- Glädjen i att se två av mina bästa vänner få uppleva den magiska närvaron och oändliga kärleken förmedlad av ”världens bästa talpinne” – Ellika Lindén – under kvinnocirkeln.

- En av alla pärlor från sista dagens uppskattningscirkel: ”Sara, du kan berätta för människor om hjärtat.” Livstid i ett nötskal.

- Livstids minst planerade och bästa workshop hittills. Som gav deltagarna - inte minst mig - en lista med konkreta sätt att ta med sig den indianska visdomen hem.

- Och, som en vägvisare mot kajakexkursionen som följde på lägret: ”Kroppen är själens tempel – och dess nöjesfält!” Maria L

Vill du veta mer om Circle Way Camp? Läs inbjudan till 2012 års läger för att få en bild av upplägget. Livstid räknar med att arrangera lägret igen 2013 - den här gången utan minsta tvekan inför! Du är varmt välkommen till Mundekulla den 8–12 juli 2013!

MariaLivstid twittrar

Att hitta friden och magin i en kort meditationsstund på altanen i sommarkvällen - mitt bland alla högar av brädor, grus och jord.

SaraLivstid twittrar

Går längs partystimmig Växjögata och tänker på alla som pyntat sig framför spegeln inför denna kväll - och kommit till så olika slutmål!

MariaLivstid twittrar

Harmoniskt i relationen när båda får utrymme för det de helst vill göra: en skriva, en spika.

SaraLivstid twittrar

Alltså, de här eviga cykelturerna, inte minst till jobbet på morgnarna, de gör mig... lycklig.

MariaLivstid twittrar

Här krävs acceptans i kubik för att hantera trista oförutsedda utgifter på många tusentals kronor. Breathe and let go!

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid.