Att spara i kvinnovaluta

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!