Budord på Livstid

Nu har jag korrekturläst hela manuset till bloggboken Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet, 190 sidor funderingar skapade av två lagom kloka och kapabla kvinnor, med start en sen kväll i november 2008 och mål i juni 2010. Texten har följt mig i soffan, sängen och badet, på toaletten, tåget och bussen, och jag har - Jante, vik hädan! - njutit av (nästan) varenda minut, inte minst i jämförelse med den mindre behagliga upplevelsen att korrekturläsa mina 544 sidor grammatikbok sex gånger för några år sedan.

Att gå igenom alltihop i ett svep såhär är en häftig upplevelse och under tiden framträder min alldeles egen lilla budordslista ur våra inlägg. En Livstidology, liksom. Huller om buller kommer nu här några vandringsstavar som jag vill använda på min fortsatta pilgrimsvandring här på jorden (samtidigt som jag fortsätter drömma om en dito i Pyrenéerna):

• Att ägna mig så mycket jag kan åt förtida uttag på glädjekontot och njutning i backspegeln. Därutöver, att leva precis just här och nu, inte minst i mötet med andra människor. Att försök undvika att låta gamla surdegar och misslyckanden nafsa mig i hälarna, och om de envisas: se dem som nyttiga läxor att lära av. Förtida uttag på oroskontot undanbedes också vänligt men bestämt.
  
  
• Att frossa i precis varenda liten anledning till vardagsglädje och tacksamhet, även grådaskiga februarimåndagar då det mesta känns trist. Att njuta av fullmånen på hemväg från jobbet och att vända på steken och vara tacksam när jag plockar ur den ledsamma disken ur maskinen - för att jag har mat att äta på tallrikar som behöver diskas och, inte minst, att jag har lyxen att äga en diskmaskin.
  
  
• Att komma ihåg att alla har 24 timmar på dygnet, och att det är JAG som prioriterar vad jag vill använda dem till med hjälp av just MIN inre kompass för att skapa MITT livs historia. Att vägra ta på mig offerkoftan och låtsas som att jag inte kan påverka. Allt kan jag inte förändra (och då måste jag acceptera det utan att fastna i gnäll- och bitterhetsträsket), men med tillräckligt mycket utrymme för sinnesro kan jag lära mig att identifiera de områden där jag faktiskt har ett val.
  
  
• Att sätta på radarn och låta den fånga in människor och sammanhang som ger mig energi, inspiration och glädje. Att sätta upp myggnätet för fönstret till mitt hjärta och sila bort energitjuvarna, och se upp för dem jag skapar själv av stress och trötthet. Att låta dem spricka som troll i solljus! Att också se upp så att jag inte får för mycket energi, så att jag när jag är på topp drar igång projekt som jag inte ror i land: balans i energidepåerna!
  
  
• Att leva så hållbart jag bara kan: sortera mera, återvinna, tänka efter innan jag handlar och handla mindre/mer begagnat/mer ekologiskt och rättvisemärkt, välja tåget om jag kan, släcka lampor och dra ur kontakter. Att också ägna mig åt mental miljövård: goda vänner, kulturupplevelser och reflektion.
  
  
• Att trolla med tråket - hitta just mitt sätt att göra alla vardagssysslorna lite roligare: göra dem långsamt och meditativt, göra dem till bra musik eller radio, göra dem till ett träningspass om de har en mer fysisk karaktär, göra dem och acceptera men belöna mig med att göra något riktigt kul när jag är klar - eller busa till det och gör tvärtom: det roliga först! Att slå på blåljusen när jag än tänker att "Egentligen borde jag..." - i stället göra det direkt om det verkligen är viktigt eller stänga av tanken!
  
  
• Att låta det enkla vara det goda!
  
  
• Att skapa så mycket struktur i min tillvaro att det passar just mig, men inte strukturera så mycket att jag missar längtansrymd och sköna tillfällen till spontanitet.
  
  
• Att le mot främlingar, sprida värme, kärlek och vänlighet omkring mig. Att ge komplimanger och beröm till träningsinstruktören, kassörskan eller servitrisen i stället för att bara tänka, men komma ihåg att (i synnerhet när det gäller mina barn) inte bara uppskatta någons prestationer utan låta honom eller henne känna sig värdefull bara precis för den hon eller han är. Att försöka hjälpa den som behöver mig, men inte så att jag missar att ta ansvar för mina egna behov.
  
  
• Att ta alla tillfällen till att skapa bubblor (parenteser) i livet, där jag ostört får vara kreativ, filosofera, observera eller bara vara jag en stund. Att också låta alla frustrerande väntestunder (i kassa- och telefonkön, på tågstationen och vid reklampausen på TV) ersättas av behagliga små mellanrum.
  
  
• Att vara good enough i alla sammanhang där det räcker så att jag faktiskt orkar prestera top-of-the-pops när det verkligen behövs.


• Att plocka vaxet ur öronen och verkligen lyssna på kloka vänner och radiopratare, likaledes läsa med närvaro och suga åt mig av all livsvisdom som finns precis runt hörnet.
  
  
• Att affirmera och visualisera att jag har det precis så som jag vill ha det, för det är jag värd! Att se det framför mig, känna efter hur det känns. I tanken är jag redan där!
  
  
• När livet är som värst, acceptera och möta min smärta i stället för att kämpa emot den eller dubbelstraffa mig själv genom att bli arg på mig själv för att jag mår dåligt, inse att ibland kan jag inte ens vara good enough, och lyssna (på riktigt!) på Bodil Jönsson, när hon säger åt mig att "Still dig, det går över!". När det bara är lite smårisigt, acceptera mina lågvattendagar, krama mig själv och försöka tänka att i morgon är en annan dag.

Jahapp, så är det dags att sluta blogga då eller? Här är väl all visdom jag någonsin kan hinna behöva under min livstid? Inte behöver jag tjöta vidare? Jomenvisst sörru, det är ju just precis det jag behöver, tjöta och älta och kanske undan för undan komma lite lite längre på den där stigen, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Låt mig för guds skull inte inbilla mig att allt går som på räls bara för att jag försöker följa mina budord. Jag kommer att halka i diket med ojämna mellanrum och ibland tar jag mig upp med mina egna klätterrep, men ibland måste jag våga be om en bogserlina. Personlig utveckling är ett livslångt lärande.