Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...