En typisk reaktion i en stressfylld tillvaro är att man blir irriterad och frustrerad av ovälkomna väntetider - en trafikstockning, en kassakö som sniglar sig fram i affären (och byter man kö så blir det alltid fel), en missad buss, ett försenat tåg, en dator som hänger sig eller en telefonkö med det ständigt upprepade meddelandet "Tack för att du väntar. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan!". Tänk så många gånger jag har svurit högt eller tyst inombords över dessa stunder. Som det under av effektivitet jag själv är har jag ju helt enkelt inte kunnat stå ut med att plötsligt inte ha kontroll över ett händelseförlopp.
Men något har förändrats sedan jag för några år sedan började lära mig om mindfulness/medveten närvaro, detta med att kunna vara helt och hållet här och nu, acceptera ögonblicket och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Undan för undan börjar mina frustrerade väntetider att ersattas av små behagliga mellanrum med tid för några djupa andetag och total närvaro - eller ibland, om väntetiden blir längre, en stund för reflektion (som kanske ibland rentav utvecklas till ett inlägg här på bloggen).
Att jag är inne på rätt spår bekräftas av en artikel i tidningen PS! (9/09), där man konstaterar att "den som använder dagens väntestunder till att möta sig själv återhämtar sig snabbare från stress och hets". Etnologen Anita Beckman vid Göteborgs universitet beskriver hur några 40-åringar med hektiska karriärs- och familjeliv, som hon intervjuat för sin avhandling, och som lärt sig att dra nytta av de små oplanerade mellanrummen i livet, till och med kommit att längta efter dem. Beckman går så långt som att fundera på om "det är de som kan fylla de små mellanrummen i tillvaron med en varm god känsla och återhämtning som kommer att överleva". Food for thought!
2 kommentarer:
En helt ny favorit hos mig är ibland när jag är vaken när andra sover - och jag själv borde göra det. Då tänker jag "aah, en alldeles ostörd funderastund".
Kloka kvinna! Tack för tipset! Eller den mentala medicinen! Jag ska prova på! Att leta efter mellanrummen, eller glappen (som jag föredrar att tänka) eller gliporna?! Och att dessutom anta utmaningen att försöka vila i dom, och njuta av dom--så som du beskriver det Maria. Det lär jag behöva som 40-årig tågpendlande småbarnsmor i karriären. Jag återkommer om resultatet!
Skicka en kommentar