Energikompassen pekar rätt ännu en gång

Iskallt logiskt tänkande säger:
Dans = energikick
Julfest = dans
ergo
Julfest = energikick = gå dit!

Och jag går dit, mot alla magkänslor i världen. Fast jag känner mig som ett utsketet äpplamos och inte har träffat familjen samlad på hela veckan.

Kicken infinner sig i form av en rundlagd glasögonprydd man; en Karlsson på taket i skala 2:1. Vingarna har han på fötterna. Jag flyger med. Aldrig har jag dansat så bra!

Ännu en lukrativ energiinvestering hemräknad. Där satt den. Gonatt.

Egentligen skulle man-policyn

Ett tillskott i listan över goda råd till mig själv:

När jag tänker ”egentligen skulle man ta och…” – fånga upp tanken och, i möjligaste mån, gör det jag tänkte!

Några exempel: Egentligen skulle man ta och:

• tala om vad jag egentligen tycker om den där uschliga artikelserien i lokaltidningen
• liva upp den här festen med en sång, eller kanske en långdans från rum till rum?
• ringa henne som inte har hört av sig på över ett år (vilket inte jag heller har gjort)
• tydligt driva frågan om stödet till mellancheferna på jobbet
• skriva en dikt om kursarna på min ledarskapsutbildning

I fyra av fem punkter ovan har jag följt min nya policy, den femte tror jag är på gång. Att göra det kräver som mycket annat ett litet överskott av energi, så man har något att investera. Men när jag har det känns det som att räkenskaperna lätt går med vinst. Tanken maler inte längre i skallen. Istället fortstätter flödet, nya "egentligen-skulle-man"-tankar dyker dyker upp, och de blir bara mer intressanta (eller kanske utflippade), för varje varv.

Dokumentär förälder

"- Det viktiga är inte värmen i huset, utan värmen mellan människorna."

"- Om jag varje kväll hade tilldelat min fru en stjärna på kylskåpsdörren som belöning för att hon betett sig så som jag önskar så hade det varit fruktansvärt. Då hade vi inte haft en mänsklig relation."

Så citeras familjeterapeuten Jesper Juul i Rädda Barnens medlemstidning där han propagerar för det "autentiska" förhållningssättet till barn, till skillnad mot det auktoritära eller det släpphänta. Poängen är att göra som man gör i vuxna relationer - eller åtminstone försöker - känner efter vad man själv vill och följer det i största möjliga mån utan att dominera eller åsidosätta sin partner. Vill barnet ha högläsning när jag gärna vill läsa tidning kan man ju antingen skälla ut barnet för att det stör, utan reflektion lägga tidningen åt sidan och med den sina egna behov, eller vänligt men bestämt tala om att man just nu vill läsa sin tidning och låta det vara argument nog.

Det låter ju vettigt, och jag kan tänka mig att ju mer barn bemöts så, desto mognare beter de sig själva. Kruxet är ju att de inte alltid håller sig till de spelregler som gäller i en vuxen relation och hur gör man då? Jesper Juul är mycket skeptisk till "manualbaserad" uppfostran. Men funkar det verkligen att släppa alla strategier, metoder och rollbeteenden gentemot sina barn? Och bara vara som man är?

Plura själv!

Människor omkring mig har börjat formulera uttryckliga ledstänger för sina liv. I arbetslivet skulle man kalla dem affärsidéer, verksamhetsplaner, policydokument eller strategier. Kul att kunna plocka hem fyrkantiga verktyg som brukar presenteras på power point-bilder och med framgång applicera dem i det fluffiga själslivet. Min man satt i ett väntrum och formulerade sin egen Maslow-besläktade behovstrappa, inspirerad av en artikel om en kvinna som plötsligt insåg att hon inte visste vad som gjorde henne lycklig. Marias tre strategier för att hantera upplevd brist på tid är ett annat exempel.

Själv har jag börjat samla några olika uppmaningar som kanske kan bli mina bästa råd till mig själv:

• Investera mycket energi i sådant som ger energi tillbaka och minimalt med energi i sådant som inte ger något.
• Prioritera jobbuppgifter efter fyrfältaren nedan.

Det här är ju inget nytt, det skrivs massor av självhjälpsböcker med metoder och strukturer. Det som gått upp för mig är bara att modellerna blir så mycket mer träffsäkra när de kommer inifrån mig själv, grundade i vad jag just nu är mottaglig för och formulerade med de begrepp som just nu ligger längst fram i huvudet. Få modeller säger något jag inte visste innan, det handlar ofta om att säga det som alla vet på ett nytt sätt och ännu mer om tajming. Och det är när tajmingen är rätt för mig som andras teorier och synsätt kan ge aha-upplevelser, men då har jag oftast ratat nio för att hitta en som passar. Fram för måttbeställt hemmafilosoferande alltså!

Vänliga veckan... hela året!

Jag har kommit på att en sak som gör mig sådär vardagsglad är när människor är oväntat vänliga mot mig. För några veckor sedan blev jag gratulerad på födelsedagen i förväg av en expedit när jag visade min legitimation i kassan - blev jätteglad och känslan satt i hela kvällen. Trevlig restuarangpersonal har samma effekt, liksom vänliga poliser, sjuksköterskor, apoteksbiträden, bibliotekarier, vaktmästare...

På fredagskvällarna får jag ännu en av dessa vänlighetskickar - direkt i TV-rutan. Mina barn gillar programmet Rampljuset, där artister av vitt skilda slag (magdansöser, folkdansare, akrobater, hinkjonglörer, fakirer som trär nålar genom huden - you name it) får uppträda så länge publiken (barn från Malmötrakten) är nöjda med uppträdandet och vill se mer. När de tröttnar trycker de på en knapp och när mer än hälften har tryckt slocknar ljuset och framträdandet avslutas. Den/de artist(er) som fått stanna längst i rampljuset vinner. Låter det inte särskilt vänligt? Nej, men kicken kommer då juryn (tre barn i 12-13-årsåldern) får säga sitt. Dessa fantastiska ungar! Särskilt killen i mitten har ALLTID något vänligt att säga om artisterna som har uppträtt. Ofta är han lyrisk. Och även i de fall han inte själv blev så road har han en sanslös förmåga att lyfta fram det positiva i det han sett. Det låter aldrig smörigt eller tillgjort utan rakt ifrån den här vänlige lille killens hjärta. Om han var till salu för adoption skulle jag slå till direkt!!!

Tror jag ska försöka investera lite mer i mitt eget vänlighetskonto. Det behövs ju faktiskt ett väldigt litet startkapital och räntan är betydligt högre än på Swedbank...

En plats att tanka sinnesro

Vi har ett gästrum i vårt stora hus som vi aldrig riktigt orkat göra något av. Visserligen plockade vi bort en heltäckningsmatta, tre lager plastmatta och ett lager tidningspapper från 1958 och slipade trägolvet som fanns under, men i övrigt har rummet stått där, lite ogästvänligt och lätt illaluktande av gamla tapeter och en stängd dörr.

Så någon gång i våras så fick jag ett av mina galna infall: jag ska göra någonting av det där gamla trista gästrummet, äntligen. Ut åkte skräp och fula möbler som bara råkat bli över och inte fått plats någon annanstans. Jag och barnen målade och tapetserade och rummet genomgick en lätt Askungen-förvandling och har nu blivit mitt mest älskade rum, fullt av vackra färger och stearinljus.

Idag använder jag (och stundtals äldsta dottern) rummet för avslappning och återhämtning, och ibland sover jag här när jag inte kan somna i min vanliga säng, eller behöver en sovmorgon. Här är min jobbfria zon och jag känner så fort jag kommer innanför dörren hur lugnet infinner sig och oro och stress rinner av mig. Att rummet blivit ett favoritrum för våra fyra katter (som turas om att ligga här) tycker jag ytterligare bekräftar mitt intryck av positiv energi.

Jag tror att man mår bra av att ha en plats, i hemmet eller någon annanstans, eller bara i tanken, dit man kan gå för återhämtning. En plats där man kan lämna alla jobbiga tankar bakom sig för en stund. Vart man går eller hur man återhämtar sig – genom meditation, yoga, en promenad, en avslappningsskiva, skön musik, ett varmt bad eller något helt annat – spelar ingen roll. Det viktiga är att man känner att det finns någonstans där man kan tanka sinnesro.

Tidsfest 1

Min svärfar har ett ordspråk: Har du ont om ved, sätt igång ett bygge. Har du ont om mat, ordna kalas. Till det kan jag nu lägga: Har du ont om tid, ordna ett kalas med tid som tema. Mer tid får du inte - ingen har hittills hittat flödesregleringen på den kranen - men bättre!

Så gjorde min vän Maria och jag när vi skulle fylla 40 och inte tyckte vi hann med att ordna fest, fast fest var det vi helst ville ha. Vi längtade efter att dansa, helst till liveband och träffa alla våra vänner. Men orkade vi detta ovanpå allt annat? Jo, med det där temat fick festen liksom en dimension till, motiven till att lägga en och annan kväll på festplanering blev liksom stärkta och vägen blev faktiskt en avsevärd del av målet.

Just nu slår det mig att vi satte temat delvis för att hitta andra samtalsämnen med våra inbjudna vänner, utan att fatta hur mycket det gällde vårt eget umgänge under tiden före festen. Vi hann knappt prata om Jobbet och Barnen och Männen (och framför allt inte om Sakerna) när vi hade fullt upp med våra listor och grupparbeten till festen. Mer om dem senare.

Folie à deux?

Tidigare idag hade jag ett styrkepass så gott som något: tömde på egen hand ett överfyllt bilsläp med ställningsdelar som vi monterat ner från den nymålade västfasaden på vårt bohemiska hus (- nu i två skilda gula nyanser!). I strilregnet och snålblåsten gladdes jag åt min förmåga att uppskatta livets krumelurer; att se det som ett gött fyspass som gör det skönt att komma in, när man släpar på tunga blöta trätrallar och känner hur vatten kramas ur handskarna och sipprar in mellan fingrarna varje gång man knyter handen i ett nytt grepp. Skulle jag istället ha insett att det nu är dags att boka den där lilla sinnesundersökningen?

Och just när jag skriver detta ser jag min man göra 20 armhävningar på raken med fötterna uppe på en stol för att det ska bli jobbigare. Han blir en nöjdare man av det. Han får nog följa med på undersökningen. Eller så struntar vi i det och lever lyckliga i alla våra dagar.

Förnöjsamhet och vardagsglädje

I 40-årspresent fick jag en bok med titeln Förnöjsamhet. Det är en liten bok med vackra foton av naturen och helt vanliga människor av Tore Hagman, ackompanjerade av små finurliga texter av Stefan Edman, före detta kollega till mig på folkhögskolan där jag jobbade för många år sedan. Boken handlar om precis det som titeln anger, förnöjsamhet, och att hitta de små glädejeämnena i vardagen.

Här är några exempel på sådana där små enkla saker som gör mig förnöjsam och vardagsglad:

* en kakelugnsbrasa en mörk söndagseftermiddag i november
* varma små barnfötter i min säng
* min yngsta dotters sprudlande skratt
* att stå i duschen och känna vattnet strila över min svettiga kropp efter ett riktigt härligt träningspass
* mina barns underbara språkliga experimenterande
* doften av nybakade kanelbullar
* ett glatt SMS från min äldsta dotter
* att få en oväntad stund över att göra något oplanerat eller bara vara
* ett varmt bad med väldoftande oljor och en avslappningsskiva i CD-spelaren
* en riktigt bra låt i min mp3-spelare när jag är ute och springer i skogen
* när gräsklipparen för en gångs skull startar på första försöket
* att vakna på helgen och komma på att man kan sova en liten stund till
* levande ljus (gärna många på en gång)
* en riktigt bra bok eller film som gör mig så uppslukad att jag glömmer världen omkring mig för en stund

Ska försöka bli bättre på att låta känslan från små ljusglimtar i tillvaron att stanna kvar lite längre.

Mina strategier för att hantera (den fiktiva) bristen på tid

Bodil Jönsson har skrivit så mycket klokt om tiden, bl.a. att tidsbrist egentligen inte finns, eftersom tid är det enda vi har, och att det är upp till var och en av oss hur vi förvaltar den. Och ändå är vi så många som springer omkring som skållade råttor och aldrig känner att vi kommer ikapp.

För ett antal år sedan var jag på väg med dunder och brak in i den berömda väggen. Jag hade dock turen att stoppa innan det var för sent. Vidbränd blev jag - det krävdes två månaders "timeout" för att komma tillbaka - och jag har utvecklat en sorts "stressallergi" som gör att jag numera känner av varningssignalerna betydligt tidigare än den gången. För visst hamnar jag där igen med jämna mellanrum, med för många och för höga krav (främst från mig själv) och alltför lite tid (?!) att kunna uppfylla dem.

Men vid sidan om allergin och varningssignalerna har jag också utvecklat ett antal strategier som hjälper mig att hålla mig ovanför ytan större delen av tiden. Dessa strategier kan jag sammanfatta i tre "hörnstenar":

* struktur (att ta kontroll och få överblick över tillvaron)
* reflektion och diskussion (att tänka, skriva och "vädra" med andra för att upptäcka att jag inte är ensam)
* friskvård för kropp och själ (regelbunden fysisk träning, avslappning och träning i att vara medvetet närvarande)

Utan mina strategier tror jag att jag skulle ha brakat iväg ordentligt - för det är inte så att påfrestningarna har varit mindre de senaste åren, snarare tvärtom. Vissa delar håller jag fortfarande på att utveckla; tex. har jag bara precis börjat träna medveten närvaro. Men jag känner att de tre hörnstenarna och de olika komponenter som ingår i dem tillsammans gör att jag faktiskt mår ganska bra för det mesta, och jag vill gärna dela med mig mer av mina tankar om dem här i bloggen så småningom.

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?

En eufemism räddar min sinnesfrid

I min relation till hemmet finns inslag av skav mellan olika principer och önskningar - kognitiv dissonans, ni vet. Å ena sidan vill jag gärna ha ett hem som jag själv och andra tycker är fint, å andra sidan lägger jag inte den tid som krävs för att nå dit, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det finns så mycket annat som är viktigare.

En kollega berättar om byn hon bor i: ”Det är så trevligt att alla här anstränger sig för att hålla fint omkring sig. De som åker genom byn tycker säkert att det är idylliskt.” Då tänker jag på de begagnade takpannorna som ligger under plåtar längs vår uppfart. Och vårt hittills åtta år långa provisorium till förråd och vedbod. Idyll är inte rätt ord och dissonansen gnisslar i mig.

Men då dyker rätt ord upp för mig: bohemiskt. Mitt hem är inte rörigt, oordnat eller skitigt, inte idylliskt heller, utan bohemiskt. Äntligen ett begrepp som rymmer vedbodskonstruktioner av hakiställning och presenning, ett halvfärdigt glasrum och en vacker tehuva upphängd på väggen.

Det sägs att klassisk musik får korna att mjölka bättre, men vad är det jämfört med vad rätt ord kan göra för en människa? I fortsättningen ska jag förklara för nya gäster att mitt hem kanske kommer att vara lite mer bohemiskt än vanligt när de kommer. De serveras i förbifarten en etikett som de i bästa fall tar till sig. Samtidigt affirmerar jag mig själv successivt ut ur mitt inre ställningskrig mellan skrotnicke och pedanttant.

Det tredje ögat

När jag för första gången såg en webbkamera kände jag igen den. Det är ju en sån fast osynlig som är min hemliga extra kroppsdel, placerad på en extra tentakel någon halvmeter snett ut från ena axeln. Den betraktar mig och den närmaste omvärlden i närbild och plågar sedan min hjärna med den ena reprisen ultrarapidare än den andra.

Ibland byter den skepnad. Den lossnar och seglar iväg från mig, mjukas upp i konturerna till ett fluffigt litet moln fem meter upp i luften snett bakom mig.
Då sänder den andra slags bilder:
Ser du nu att du cyklar med bra rulle genom en bokskog över en bro där sjödimman lättar? Märker du att det enda som bekymrar dig är att du grälade på barnen i morse, för att de sjöng duett i badrummet istället för att skynda sig. Du grälade för att de sjöng!? Och minns du att du läste på tidningssidan du tände kakelugnen med? Annonsen från Ecpat på tvärtomspråk: ”Svenska småbarnsföräldrar vet hur jobbigt det kan vara när deras barn tvingas sälja sig till utländska turister.” Du är en lycklig människa just nu, det ser jag på pedalvevandet och hållningen; lycklig åt att låtsas bekymra dig över att du grälat på barnen.

Dagens ord: Livspussel

Ingemar Unge skriver om ordet livspussel (Tidningen Vi nr 11 2008):

"Dessutom - är livet verkligen ett pussel? Ett evigt bekymmer? Men i ett land där man utan att bli hånad kan gnälla över hur jobbigt det är att köpa och bära hem mat, kanske livspussel hör hemma. Jag tycker vi avskaffar det. Det har blivit en bas för en klagosång och en självömkan som är fullkomligt absurd i ett globalt perspektiv."

Jag kände mig rätt träffad när jag läste - vem har inte stått och gnällt över hur mycket det är just nu (och dessutom förkylningstider), staplat I-landsproblemen på varann i en imponerande hög av umbärliga bekymmer.

Men egentligen är det inte begreppet livspussel som är haken utan vår värdering av det. I vilka andra sammanhang har pussel en negativ betydelse? Ingemar Unge fastnar i samma fälla som vi andra och kastar ut ett bra begrepp med det ett grumligt badvatten.

Det där med livspusslet dåliga rykte går upp för mig när jag inser att det jag nu ska säga inte ett konstaterande utan en bekännelse: Jag tycker livspusslandet är kul. Ungefär som att lösa sudoku. "Om du lämnar mig här vid jobbet och jag tar med mig nötfärsen ur bakluckan så går jag in och hämtar ritblocket som barnen glömde i förmiddags och sen tar jag tjänstebilen hem eftersom jag åker tidigt i morgon bitti och så börjar jag med middan medan ni hämtar din cykel och lämnar tillbaka den där kassa silikonsprutan på K-Rauta så är maten nästan klar när ni kommer hem!"

Aah, sudokun gick ut. Dags för matchanalys: Den här gången var det nötfärsen som avgjorde - att den inte blev kvar i fel bil. Han fick nåt att fundera på, kollegan jag mötte i korridoren kl 18 med ett paket nötfärs och ett ritblock i famnen. Inga skador eller incidenter rapporterade. Okej, vad gäller för imorronbitti?

Livet som buffé

What about några preliminära programförklaringar såhär i början? Det tycker jag vi kan kosta på oss. I sitt tal på Festen (som vi återkommer till) beskrev våra män oss som hungriga på livet. Kanske handlar våra samtal, och den här bloggen, om att hantera bufféfenomenet? Att kunna glädjas över det dignande utbudet och samtidigt acceptera att vi inte hinner smaka allt, att få med både knäckebröd och crème caramel men i doser som inte triggar kräkreflexen.

Sovmorgon

Mycket te, rödvin och samtal med spinnoff-effekter i går kväll – har sovit uselt i natt! Rent tekniskt är det det jag gör fortfarande, klockan är nämligen 6.50 en söndagmorgon. Men, att sova dåligt känns i det här fallet som en bra början.

Mer livstid

Här kommer första inlägget i vår blogg om livstiden - med ursprung i två fyrtioårskriser och en gemensam fest!