Återbesök i önskelistan

För ett par år sedan sade jag upp bekantskapen med nyårslöften. I stället införde jag en "efterjulenönskelista". Kändes på något sätt mindre pretentiöst och mer realistiskt. Som att det inte skulle vara ett misslyckande om jag inte nådde mina mål, utan bara att sätta upp dem på nästa önskelista i stället - precis som mitt januaribarn just nu gör med det hon inte fick i julklapp. Vid förra årets bokslut upptäckte jag att önskelistan för 2009 uppfyllts i större utsträckning än jag någonsin vågat hoppas. Jag hade tillbringat mer tid med familj och energigivande vänner, jobbat mindre på kvällar och helger och i stället ägnat tiden åt bland annat läsning, bloggande och meditation - och dessutom blivit lite mer klimatsmart.

Det jag förde vidare till listan för 2010 var att jobba mer med självkänslan, tillbringa mer tid utomhus och försöka konkretisera mina jobbfunderingar. Och så lade jag till några tankar om förlossning och den nye familjemedlemmen. Nå, hur har det gått den här gången då? Ja, självkänsleprojektet är lite svårbedömt, eftersom det i mitt fall är så kopplat till mitt jobbgörande och nu har jag ju hållit mig borta under året. Får väl se hur det känns när jag snart är tillbaka i den akademiska armbågstacklarvärlden. Jag har nog däremot tillbringat mer tid utomhus det senaste året än jag gjort sammanlagt de fem tidigare åren. Långa sköna skogspromenader med lillen (som helst sover ute i vagn), massor av vedkörning och skottning, och ständigt sköna radioprogram i öronsnäckorna. Förlossningen blev inte riktigt lika behaglig som den förra, men helt acceptabel ändå, och bortsett från två helvetiska månader i höstas har det gått fint att bli en till i vår redan ganska stora familj.

Så vad ska jag nu sätta upp på min önskelista för 2011? Förutom att fortsätta vårda min kropp, själ, familj och vänkrets, är det viktigaste att ytterligare utveckla mina vid-sidan-av-akademin-jobb-tankar tillsammans med Sara och med stöd bland annat i vårt nystartade kvinnliga mininätverk. Det har hänt massor under året, så nu handlar det om att vaska fram guldkornen ur alla våra vilda idéer - och börja presentera dem för omvärlden. Ett stort steg i rätt riktning tog vi häromveckan och nästa tar vi vilken dag som helst.

Jag ser fram emot ett spännande, avkopplande och energigivande år och önskar er alla detsamma!

Mellandagars mellanrum

Förr om åren blev jag ofta väldigt postjulfirandemelankolisk i mellandagarna. Allt myspys som jag laddat upp för hela adventsdecembertiden puts väck och nu bara en låååååång mörk väntan på våren i sikte. Numera blir jag sällan särskilt ledsen när julnatta är över; i stället njuter jag av ett sånt där skönt mellanrum då jag känner mig sällsamt befriad från allehanda såväl yttre som inre måsten. Jag behöver inte vara nyttig ett enda dugg, utan tycker att jag nog är alldeles tillräckligt duktig om jag lyckas få ihop lite restmat till lunchen.

Inte heller känner jag av någon större press på mig att vara en sån där jättebra aktivitetsmamma som spelar spel eller åker pulka med barnen hela tiden (här skulle det vara lätt att få dåligt samvete genom att titta vad mina Facebook-kompisar gör med sina barn, men det har jag bestämt mig för att inte få). Hela familjen är rättså nöjd med att såsa runt i pyjamas hela dagen, titta lite på julklappsfilmer (barnen) eller På Spåret på SVT Play (jag), spela lite (mer) dataspel (än vanligt) och käka julgodis (om det finns något kvar efter julafton, och i år finns det det eftersom jag var så "duktig" att jag gjorde fem sorter före jul). Tänker att det är som Alfons farmor säger, att man behöver ha lite tråkigt ibland. Inte göra så himla mycket alls, faktiskt. Läste förresten häromdagen att det är precis vad våra hjärnor behöver för att bli kreativa. Och herregud, jag som hade så många idéer redan före jul...

Livstids julkalender: Arbeta, dansa och älska!

En magisk kväll två veckor före julafton, bara vi två bloggerskor. Först varsitt pass mjuk och stillsam helkroppsmassage, därefter en lång och välsmakande matstund på lokal. Energierna flödar och kreativiteten likaså.

Kanske är det varken massagen eller maten, utan den där lilla skylten på toaletten på massagestudion som sätter igång alltihop, med all sin enkla livsvisdom som på något sätt symboliserar så mycket av det vi vill säga med vårt bloggande (ovetande om varandra har Maria skrivit av och Sara fotat):

* Work like you don't need money
* Dance like no one is watching
* Love like you've never been hurt

Nog för att vi hade idéer om framtiden redan före den här kvällen, men nu börjar det bli riktigt trångt i hjärnor och anteckningsböcker. Det som är på gång inom den närmsta framtiden är att Livstidsbloggen blir bok i början av 2011. Vill du hjälpa till att marknadsföra den? Hör av dig, så skickar vi en folder att dela ut till vänner och bekanta som du tror skulle kunna ha glädje av att läsa. Har du själv missat en massa gamla inlägg, eller vill läsa dem igen och är sugen på att ha något som är lättare att stoppa i fickan eller väskan än en dator? Maila oss på livstid@live.se så får du ett bra erbjudande på boken när den kommer.

Återstår bara att önska alla våra läsare en förundrande härlig jul och till var och en: er alldeles egna version av ett underbart 2011!

Livstids julkalender: Insikt dan före dan

Tänk, ibland kommer insikter till oss från högst oväntat håll, som från en gammal juldänga med 90-talshiphopparna Just D som barnen och jag har sjungit ikapp till i bilen hela december. "Sen grälar dom om vikten av att hålla sams" sjunger Wille Craaford och då slår det mig att han sjunger om mig. Det är ju precis så urbota korkat jag ofta beter mig; jag grälar på barnen för att de inte kan hålla sams. Under pepparkaksbaket häromveckan tog vi ett snack om detta, skrattade lite åt hur knasigt det är och kom överens om att nästa gång det händer ska de sjunga versraden ur Just D-låten för mig!

Livstids julkalender: Tacksamheten plankar in

Sitter på Konsums färdtjänstbänk med varuvagnen framför mig, de sista förnödenheterna som behövs dagarna före avresa till julfirarland. I huvudet virvlar jobbtankar ihoptrasslade med oskrivna listor om vad mer som behöver hemmafixas de närmaste dagarna.

Stunden blir ett oväntat mellanrum där jag varken förväntas eller kan göra något annat än att passivt invänta skjutsen hem. Passiv, det kanske egentligen är ett vackert ord ? Allt eftersom jag lurar ner andningen från axelnivå till trygga maggropen kan jag börja granska mina vardagsvåndor. Vad vill jag på jobbet egentligen? Hur full blir bilen när vi reser? Får jag styr på mötet imorgon bitti? Hoppas dottern piggar på sig från förkylningen. Ska barnen få varsin julklapp till eller inte?

Jag funderar inte på innehållet, tittar bara på varje mening som när man undersöker en intressant liten manick man håller mellan fingrarna. Och ju mer jag tittar desto mindre blir de visst. Jag lyckas inte alltid glädjas åt allt jag har. Men om jag vänder på det och studerar mina bekymmer smyger sig tacksamheten in bakvägen och säger:

Med såna bekymmer behövs inga glädjeämnen.

Livstids julkalender: Mia och jag

I veckans söndagsbad slukar jag intervjun med Mia Skäringer i senaste numret av Your Life (3/10). Där till synes stark och självständig, vacker när hon poserar i t-shirt med texten "Jag är inte rädd längre". Några månader senare: kraschad. Det är så sorgligt, och jag såg det komma. Jag har följt hennes fina blogg, Avig Maria. Så nära, precis på gränsen mellan det offentliga och det privata. Det är därför jag visste. Och för att jag har varit där själv.

Mias mamma får en röst i intervjun. Hon har tagit tjänstledigt för att finnas tillhands och hjälpa till med barnen under den intensiva hösten med TV-inspelning, dubbelföreställningar av egna showen, bloggande och manusskrivande. Allt för att Mia inte ska gå i väggen. Som utomstående bloggläsare var det lätt att se vartåt det barkade. Inläggens texter andades alltmer trötthet, liksom bilderna. Den sista visar ett vrak och sedan tystnad. Några dagar senare ett sista inlägg med förklaringen, haveriet. Lilla trasiga Mia, ta nu hand om dig så att du kan läka dig hel igen, för vi är så många som vill ha en liten bit av dig (och det är just det som äter upp dig om du inte är mer försiktig).

Så svårt det är att säga nej till det som är roligt, viktigt och bekräftande. Måste komma ihåg det jag också, igen och igen, när energin är på topp och engagemanget tenderar att dra iväg med mig. Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också.

Livstids julkalender: So this is Christmas...

Medan vi förbereder lunchen slölyssnar vi på P1 – ett program om matens verkliga pris, det pris som någon annan än vi betalar. En 28-årig familjefar till exempel, som aldrig mer kommer att få ett arbete med en kropp förstörd av bekämpningsmedlen som sprutas på den brasilianska sojan (den vi gärna importerar för att våra köttdjur ska bli feta fortare och billigare, samtidigt som samma bekämpningsmedel är förbjudet i Sverige sedan 30 år).

I Turkiet får arbetarna obotlig stenlunga av att stentvätta våra jeans till den rätta looken. Och så fort regelverket blir bättre i ett land, utsläppskraven strängare, så flyttar tillverkningen någon annanstans. Ändå: Häromdagen himlade jag med ögonen när Mannen föreslog ekologiska kläder som julklappar till barnen.

Jag känner mig som en kugge i ett mycket systematiskt utnyttjande av andra. Kommer man inte att se tillbaka på detta och undra varför vi inte gjorde något, så som Bob Geldof förutspår? Vad kommer jag att svara då? Och vad kommer du att svara?

För en gångs skull blir jag inte bara förbannad på mig själv, jag blir arg på er andra också. Varför hjälper ni mig inte att bli bättre, välja bättre, välja bort mer? Varför ler ni nästan överseende åt mig när jag cyklar till jobbet, köper det mesta kravmärkt och rättvisemärkt när jag hittar. Varför säger ni skrockande: ”Ja, ni är ju så duktiga”, precis som om ni inte själva kan styra över vilket mjölkpaket ni tar i affären, vilken bil ni köper, hur många snuskproducerade 19,90-T-shirts ni köper på rean? Varför är det jag – som är långt ifrån fanatisk eller perfekt, men ändå försöker – varför är det jag som ska känna mig udda? Eller kanske – ve och fasa – politiskt korrekt!!!

Vi äter vår lunch, pasta med tomatsås. Av ingredienserna är olivolja, lök, tomatkross, tomatpuré och spagetti miljömärkta, liksom barnens mjölk och elen som driver spisen. Oreganon är giftfritt hemodlad. Däremot saknar de soltorkade tomaterna, salamin och saltet både krav- och rättvisemärkning. Är det inte sorgligt att det finns folk, ganska många, som betraktar detta som en märkvärdigt miljövänlig lunch? Är du en av dem? Ge mig då ett gott skäl till att din lunch inte ser ut såhär. Och då vill jag ha ett annat skäl än att man inte vet om miljömärkningen faktiskt ger alla miljöfördelar som den utger sig för. För det första: Jag kan inte tänka mig att situationen är värre än för kravodlaren än för den brasilianske lantarbetaren. För det andra: Genom att välja miljö- och/eller rättvisemärkt så visar vi vad vi vill. Granskningen och debatten är bra, den tvingar hela kedjan från producent till återförsäljare att hela tiden skärpa sig, ger dem ett motargument mot ovillkorlig kostnadsjakt.

Värst vad jag hetsar upp mig. Nu äter jag min spagetti och toppar med en kopp te med rättvisemärkt choklad. Imorgon är jag nog mitt vanliga jag igen. Hon som ler milt när folk kommenterar mina miljöegenheter, hon som tänker att var och en måste agera när han/hon är mogen för det, inte tidigare. Men snälla, du som tycker jag är duktig: spara lovorden, gör något själv och berätta om det istället! Och du som klår mig hästlängders i miljö- och etikhandlande: skryt för mig, tipsa mig, inspirera mig!