God självkänsla = att inte bry sig om vad andra tycker om mig utan duga precis som jag är. Det är lätt att förledas att tro att självkänsla flyttar in i medvetandet för att stanna där för gott, men som någon kloking anmärkte på Facebook häromsistens: självkänsla är färskvara. Alltså något att sträva mot livet igenom.
Min egen är ofta sämre än vad man skulle kunna förvänta sig av en fyrtiotvåårig fyrbarnsmor med doktorsexamen, just för att det handlar om att acceptera sig själv för sitt varande, oavsett hur bra man är på görande. Ändå finns det områden där jag har slutat bry mig om vad andra tycker.
Ett sådant litet inpinkat revir i min värld är rätten jag tar mig att, trots skrämmande höga vuxenpoäng på många arenor, fortfarande vara barnslig - och våga stå för det. Jag dricker inte kaffe, jag dricker hellre läsk än vin på fredagskvällen, och jag äter hellre mjölkchoklad än mörk dito till läsken (fast alla "vuxna" säger att den mörka är sååå mycket godare). Jag blir fortfarande galet lycklig av julen, allt adventstidspyssel och alla smöriga julskivor, trots att man som "vuxen" helst ska sucka över stress, husmorskrav och konsumtionshets. Och så är det ju det där med att jag fortfarande går och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor...
... är som balsam för decembertrötta själar Jag går ner i varv i halvskummet, och slipper se alla dammtussar och barnfingerkladdiga fönsterrutor, för att inte tala om rynkorna som börjar smyga sig på nu efter fyrtio (liksom liktornar och stela muskler). Nog för att det är trevligt med sol, ljus och sommar, men adventsstakar, stjärnor och stearinljus ger vila tillsammans med all snön som ligger som ett stort gräddtårtsfluffigt, ljuddämpande täcke över åkrar och ängar.
… verkar ännu inte finnas i sinnevärlden. För vem har sett en bok om good enough-mattande? Nej, nej, på hundfronten är devisen ”gör rätt alltid och från början annars förvandlas din rara lilla valp till ett livsfarligt monster som du inte kan visa för folk eller ha i möblerade rum”. Begreppet good enough är en favorit för oss på Livstid och hängde från början ihop med moderskap, i begreppet good-enough-mothering, som myntades av den engelske barnläkaren, psykiatrikern med mera Donald Winnicott. Just med mammandet tycker jag att det har gått rätt bra, men med mattandet är det värre. 
God självkänsla = att inte bry sig om vad andra tycker om mig utan duga precis som jag är. Det är lätt att förledas att tro att självkänsla flyttar in i medvetandet för att stanna där för gott, men som någon kloking anmärkte på Facebook häromsistens: självkänsla är färskvara. Alltså något att sträva mot livet igenom.
…kan se ut nästan hur som helst. Morgonen då barnen är lediga men jag ska till jobbet, till exempel. Fina E hinner vakna innan jag åker, hon grymtar till när jag passerar hennes dörr. Jag behöver faktiskt inte vara på jobbet förrän om en halvtimme, så jag krånglar mig ner i sängen bredvid 11-åringen. Vi myser och småpratar en kvart under hennes täcke, helt otippat och utan agenda. Sen åker jag till jobbet. 
När åttaåringen är lämnad vid skolan på morgonen har jag, femåringen och babyn tjugo minuters väntetid innan vi får komma till dagis (femtontimmarsvecka med bestämda tider nu under föräldraledigheten). Oftast trotsar vi väder och vind och går en promenad med stilla prat tillsammans.
… som är god vän med alla de där illvilliga, egoistiska och omogna gamla exen? Jag känner då ingen av dem. 
Välkommen till Livstids egen julkalender! I år tänkte vi göra vårt bästa för att lysa upp våra förmodat julstressade läsares decembermörker, och bjuda på en liten kort stunds förundran eller eftertanke varje dag ända fram till dopparedan.
