Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Tack livet - för ännu ett år!

"Allt ser bra ut. Nu kan du studsa vidare. Du verkar ha massor av energi!" Det är min hudläkare som ger mig grönt kort för att återigen ge mig ut i livet med vetskapen att jag är frisk. Att alla små prickar på min hud fortfarande är alldeles ofarliga och att mina lymfkörtlar mår som småprinsar. Jag går raka vägen till sjukhusets cafeteria och firar med en kopp te och en kola - fast det är måndag! Jo, detta besked är värt att fira. Gång på gång. För den som vid ett enda tillfälle i livet fått det där fasanfulla budskapet finns det en liten klump i magen inför varje återbesök. För den som, till skillnad från Kristian Gidlund och många många andra, har klarat sig ifrån ett alldeles för tidigt slut. Ändå så lätt att glömma hur tacksam jag är.

Just nu ser jag små Rosa Band vart jag går. Tänker ibland att det har blivit lite för mycket kommersiellt jippo av det hela, att det säkert finns företag som skor sig på människors rädsla och medkänsla. Samtidigt ger kampanjen mig - liksom läkarbesöket idag - en viktig påminnelse om just det där. Att inte ta för givet. Att känna efter i duschen. Jag blir automatiskt kallad till hudläkare en gång varje år, eftersom det är så lätt att tiden bara rinner iväg - nu när döden inte flåsar mig i nacken längre. När kollade du dina prickar senast? Kram i höstregnet!

En magisk lekplats

Så tycker jag om att tänka på livet. Att som ett barn - med nyfikna ögon och öron utforska, upptäcka, skapa och leka. Jag har kommit att inse att jag under alldeles för många år har levt ett liv där jag tappat bort en stor del av den där lekplatsen. Tappat bort mitt inre barn, varit för mycket vuxen. Tagit väldigt mycket ansvar, men inte för min egen lust och kreativitet. Alltför ofta sagt ja till sådant som jag varken tycker är roligt eller viktigt, bara för att det har förväntats av mig i min yrkesroll och ålder.

Sakta men säkert håller jag på att hitta vägen tillbaka till den där lekplatsen. Jag vågar stå upp - inför mig själv och andra - för det som är viktigt för just mig. Att utforska min andliga sida - den som gör livet till riktig magi och mina meditationsstunder till mer än andning och avslappning. Att inse att jag måste få skapa och leka för att kunna andas och leva. Att det gör mig till en mycket gladare människa - och vän, fru och mamma.

Ludo, ergo sum ("Jag leker, alltså finns jag till")

PS. En alldeles underbart perfekt ros på en spinkig pinne i oktober. Där har vi ännu ett litet stycke magi.
 

Pappornas parad

Idag skrev jag på Facebook om pappor, men det tog inte slut med det...

"Jag ser glada unga pappor runt mig idag. En som gungar sin unge i parken nära där jag parkerar. En annan som skuttar jämfota bakom kundvagnen, halv fem fredag eftermiddag, och får sin lilla att kvillra av skratt. Se där något som går åt rätt håll. God helg!"

När jag skrivit klart stoppar jag mobilen i fickan igen och hämtar mig en egen kundvagn. Väl inne på Maxi ser jag ytterligare två pappor med barn i just den där åldern då man helst inte handlar med dem, särskilt inte utan understöd av andra vuxna. Papporna pratar med sina små, ser dem, bär dem fram och tillbaka mellan kundvagn och hyllor samtidigt som de samlar på sig matvarorna. Inga mammor med småbarn i sikte. Nej, idag är uppenbarligen de pedagogiska tålmodiga pappornas dag i min mataffär.

Strax efter grönsakerna ser jag killen med kundvagnsskutten igen. För visst är det väl  han? Jag följer min första impuls och går fram och frågar just det; var det du som skuttade fram med kundvagnen ute på parkeringen? Han ser inte mer förvånad ut än man kan vänta sig, svarar ja med viss vaksamhet. Jag visar honom mina Facebook-rader på mobilen. Han skrattar gott - och kanske lite lättad. Jag tänker att han väl knappast blir en sämre pappa av det här.