Lugnets lian, var är du?

Att ha några dagar ledigt, hemma och på vift, är ju hur skönt som helst. Men det kan också ha sina sidor. Till exempel att man ser allt som måste, behöver, skulle behöva, gärna borde, vore roligt om det kunde – göras. Så blev det idag, och jag har växlat mellan att hänga i min meditationslugn-lian och stilla svinga mig ovanför alltihop, till att landa med svanskotan först i trädbeskärningar och förrådssnickrande. Och så upp igen för ett nytt fall.

Värst är dom där små myllrande enstaka måstena, vart och ett lätt att övermanna, men när de anfaller i flock, var och en med sitt speciella särdrag och krav på sin egen ställtid, då är det kört. Jag känner mig som Gulliver, nedbrottad och bunden av lilliputtanerna. Och jag vill inte ha det såhär! Innan vi började bygga vår carport-förråd fanns det enstaka lördagmorgnar då det inte var givet hur helgen skulle tillbringas. Så vill jag ha det, och dit ska jag igen.

Jag gör i alla fall vad jag kan för att hitta ett ögonblick av egen tid. Just nu på en parkeringsplats någonstans i Växjö, med ett par nyfyllda matkassar i bakluckan och en halvtimme på mig innan Etta är färdig med kvällens hundträning. Dags att spotta i nävarna, sluta ögonen och sega sig upp i lianen igen. Allt gott!