Meditation i kubik

För andra gången på kort tid har jag fått dela en smått magisk upplevelse med mina barn. Jag har själv mediterat i stort sett varje kväll i tre månader nu - ända sedan jag och äldsta dottern startade vårt Memento Vivere-projekt - och jag är så glad att vara tillbaka i en situation där meditationen är självklar. Som tidigare noterat, lika självklar som tandborstningen men betydligt mer efterlängtad. Så läste jag om en nationell meditationsstund, utlyst av nya favorittidningen Nära. Mellan kl. 20 och 20.30 i måndags skulle alla som ville och kunde meditera samtidigt. Tanken var att vi tillsammans skulle sprida en massa kärlek och positiv energi. Flummigt värre. Passar mig perfekt.

Jag sa till mina yngsta döttrar att i kväll skulle jag vilja vara med om den här meditationen före vår gemensamma läsning av Tordyveln flyger i skymningen, är det OK? Döttrarna inte bara godkände utan hoppade genast på tåget själva och ville vara med. Så tände vi mängder av ljus i meditationsrummet, satte oss på varsin kudde. Sjuåringen var på ett ögonblick i meditationsposition med ben och händer (inte visste jag att hon hade sån koll!) och tioåringen följde snabbt efter. Kul, tänkte jag, de sitter väl max fem minuter (och jag sa också till dem att de inte behövde sitta kvar längre än de kände för).

Med avbrott för ett telefonsamtal höll tioåringen ut hela tiden och sjuåringen satt blick stilla i 30 minuter! De tyckte båda att det hade varit en jättefin stund och berättade om vilka tankar som dykt upp. Sjuåringen hade tänkt en positiv tanke om varje klasskamrat och tioåringen hade funderat över sin mörkerrädsla och kände nu efteråt att den var lite mindre jobbig. Själv hade jag också en härlig halvtimme, och jag blev nästan tårögd när jag hörde dem berätta om sina upplevelser. Det var en magisk stund som vi delade med varandra och säkert flera hundra andra. Vad sägs om en ny måndagstradition, tyckte någon av barnen?