Resan del 2: Sara på vift

Så var det min Resa då… I Silvas arbetsrum med ett finurligt dekorerat gammalt fönster som största blickfång slöt jag ögonen och gick ner för min mentala medvetandetrappa. Det kändes som om jag hela tiden var lika aktivt medveten som vanligt, bara valde att fortsätta blunda, men som Silva konstaterade: man sitter inte blick stilla i 3,5 timmar på en vanlig stol om man befinner sig i sitt vanliga medvetandetillstånd.

Innan vi kom så långt hade vi tillsammans formulerat vad jag strävade efter och bad om, medvetna om att kopplingen mellan det och Resans innehåll ofta är svår att se under tiden eller nära efteråt. 

Bilderna jag fick se i mitt huvud längs vägen var starka, minnena som jag återkom till var inga överraskningar utan desamma som jag har mött och bearbetat många gånger förut. Men kanske blev det på en lite annan ledd, en annan ansats och andra kopplingar till Sara idag.

Ett tag kände jag mig fast i en evig känsloloop: istället för att som praktexemplen i boken färdas igenom den ena känslan efter den andra och ut i en förlösande stillhet for jag mest runt, runt mellan samma känslor, och med den där förbaskade oron som en retsam apa på axeln. Inte konstigt kanske att jag efter ett tag blev rejält illamående, som av åksjuka. ”Om du behöver kräkas står det en papperskorg till vänster om dig.” sa Silva lugnt när hon såg kallsvetten bryta fram, men ungefär då började känslan ge med sig.

Att möta den lilla Sara var ett kärt återseende. Varför hälsar jag inte på henne oftare? Hon är en fin unge och jag tror vi har mycket att ge varandra. Tillsammans städade vi ur en del mönster och beteenden som vi inte ens skapat själva utan ärvt av tidigare generationer. Vi mötte de viktigaste människorna och det kändes lätt att förlåta dem, jag tror det redan var gjort, men kanske inte så uttalat.

Om jag nu missade något känslomässigt bråddjup som finns kvar så var väl det för att jag ännu inte var mogen att möta det. Så tänker jag nu, men direkt efteråt kände jag mig lite snuvad på den där förlösande effekten som många beskriver i boken – men faktiskt inte alla, som jag hade fått för mig.

Nu efteråt, då – har det hänt några mirakel? Redan vid eftersnacket konstaterade Silva och jag att den där oron, den har nog sina goda själ till att hänga kvar ett tag till, den vill något. Stöd för det fick jag i min lilla uppenbarelse tidigare i somras, och kanske är det den – och Resan som helhet – som plötsligt gjorde det till ett självklart val att börja meditera. Under en stor del av sommaren tog oron faktiskt en välförtjänt semester, men den verkar inte helt färdig med mig än. På natten får jag dock vara helt ifred numera. Om det är själva Resan eller meditationen som gör det vet jag inte, men sedan i våras har jag blivit expert på att somna om oavsett vad som väcker mig – till och med en ljus lördagmorgon halv sju då jag känner att jag nog behöver någon timme till. Vilken gåva!

Jag ser det som att en bärande tanke i Resan är att göra sina minnen och sin historia till sin alldeles egen. Jag anar att min Resa har ett finger med i spelet när jag hittade formuleringen om den svarta skogstjärnen som bilden av mina tyngsta erfarenheter. Vackert som i smärtsamt – så har jag nog aldrig tänkt förut.

Vad Resan i sig har gett mig kommer jag aldrig att kunna särskilja helt, men jag tror att den var och är ett av alla dessa steg som för mig dit jag är på väg. Resan var känslor och bilder då, och gav sedan tankeföda och verktyg för att möta mig själv på nya sätt. Jag tror att jag blev lite prestationsinriktad av den styrda formen. I boken tolkade jag in att det fanns ett sätt att göra Resan som vara mer förlösande och därmed givande än ett annat. Kanske skulle jag ha gett känslan ännu mer spelrum genom att inte läsa boken först även om det rekommenderas. Jag funderar vidare på det och färdas så länge vidare för egen maskin.