En hyllning till min nya chef

Drygt två månader har passerat sedan den där euforiska dagen då jag lämnade mitt kontor för att bli min egen chef och benen dansade hoppsasteg i skogen på kvällen. Jag tror att det har varit de två lyckligaste månaderna i mitt liv - och inte bara för att en stor del av tiden bestått av ledighet (semester kan jag väl inte kalla det, nu när jag inte får betalt...). För första gången på väldigt länge har jag inte haft en klump i magen när höstterminen närmat sig och inte heller upplevt den där vemodiga känslan av att "Nu är det nästan ett helt år till nästa gång...". Så vad är det då som är så bra med att jag blivit min egen? Här några glädjeglimtar:

• Wherever I lay my computer, that's my office. Ibland är det hemma i mysbyxor, ibland uppkrupen i röda soffan på bibblan, ibland på ett av favoritfiken med en kopp chaithé som sällskap, ibland i solen i en vacker park. OK, jag har haft stor frihet även som universitetsanställd, men nu behöver jag aldrig fundera över vad någon annan tycker om mitt val av arbetsplats - och jag älskar variationen. Ibland finns mitt kontor på ett tåg till eller från en plats där jag ska föreläsa eller vara med på ett möte, och jag älskar detta miljövänliga färdmedel, får alltid mycket gjort och blir kreativ med svenskt landskap rullande förbi utanför fönstret. 

• Jag har jobbat jättemycket i augusti, MEN det är jag som styr över hur mycket jag har att göra (kommer att ha det lugnare från och med idag). Blir det stressigt så är det mitt eget fel, eftersom jag har planerat dåligt. Sådant som hände mig förra våren (och kraftigt bidrog till mitt beslut att lämna universitetet) där jag plötsligt - trots min egen goda planering - fann mig sittandes med en fullkomligt orimlig arbetsbelastning pga andra människors dåliga planering, det finns inte ens på kartan. 
• Jag får ägna majoriteten av min arbetstid åt roliga, kreativa arbetsuppgifter: skriva böcker, blogga, planera föreläsningar och workshops. OK, det finns annat på min agenda som jag inte sjunger jubelsånger över - som bokföring och uppsatsläsning för Högskoleverkets granskning som jag arbetar med - men på det stora hela får jag ägna min tid åt sådant som ger mig mer energi än det tar, och jag vistas enbart i sammanhang där jag känner att jag kan göra skillnad, utveckla, bidra, lära och ANDAS LÄTT. Vilken enorm skillnad mot alla möten jag suttit på och känt mig inkompetent och/eller meningslös. 

Finns det inga baksidor alls då? Nja, hittills har jag nog inte hittat något särskilt allvarligt. Lönen kommer inte snällt den tjugofemte varje månad, men jag får lära mig att hushålla med pengarna när de väl kommer (som royaltyn från läroboksförlaget som dyker upp i oktober och ska räcka läääänge...). Barnen knotar lite över att jag är hemifrån mer än tidigare, men när jag är hemma (vilket jag är för det mesta) är jag friare, gladare, vi får träning i att vara ifrån varandra och skapa längtansrymd (och så får jag njuta av renbäddade hotellsängar och oavbrutna frukostar då och då). Ensamt blir det inte heller. Jobbar jag hemma (vilket jag nästan inte gjort alls sedan jag började) har jag ju Facebookvännerna till sällskap i mitt vardagsrum, och alltsomoftast finns det någon trevlig varelse som vill luncha eller fika när jag är i stan. Ibland är Sara eller äldsta dottern min jobbarkompis - i hemmiljö eller på bibblan. 

Får se om jag och min nya chef kommer att fortsätta att komma lika bra överens i framtiden. Jag återkommer med rapport!