SaraLivstid twittrar

Oj, nu blev jag sådär oväntat hög på livet igen. Den enda tripp jag vet som är värd sin avtändning, när det ens blir nån.

Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!

SaraLivstid twittrar

Mannen är glad och spelar balkanmusik, barnen är starka och mysiga. Själv är jag allergisk och tacksam över livet jag får leva.

MariaLivstid twittrar

Vilken lyx att få ha alla fyra barnen hemma en fredagskväll.

Min Sommar-topp

I år gjorde jag något ovanligt. Jag handplockade inte mina Sommar-pratare som jag brukar - efter intresse- och kändisfaktor, utan valde att kliva ur min sköna komfortzon och beta av dem allihop, en efter en. Sådär bara. Alltså har jag denna sommar (och höst) lyssnat mig igenom samtliga årets 58 människors historia (eller, nu ljög jag, med två gav jag faktiskt upp efter en stund, de var bara för trökiga). Att göra på det här viset var spännande. Det innebar att jag bekantade mig med alltifrån travsport till kemi, landsbygdspolitik till melodifestivalande, surdegsbak till afghansk IT-struktur. Och däribland lite kläddesign, armbrytarkonst och väldigt mycket fotboll.

Här är min tolv-i-topp-lista (försökte med tio men det gick bara inte) för den här sommaren - helt utan inbördes ordning:

Lotta Lundgren, matskribent och programledare - för hennes underbara röst, hennes underfundiga formuleringar och humor, och kanske mest för att hon var en av dem jag aldrig hade hört talas om, aldrig skulle ha valt, men som verkligen förgyllde en av mina kvällspromenader i skogen.

Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (fd finansvalp resp skogsmunk!) - återigen för en oerhört behaglig röst (tänk att få ha honom hemma i meditationsrummet...), en spännande resa och för hans mod - att först sälja allt han ägde för att bli munk i Thailand, och att sedan återvända till ett vanligt liv i Sverige.

Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, för hennes starka berättelse om sorgen i barnlösheten, där jag känner igen mig, trots att jag idag har fyra små knoddar - men det har funnits en sådan stund, om än ganska kort, i mitt liv också.

Shima Niavarani, skådespelare och artist, för hennes färgsprakande berättelse om vägen till Sverige, till scenen, till drömjobbet, för hennes mod att gå sin egen väg och göra det hon tror på, och helt enkelt för att hon är en härlig kvinna som vågar ta plats

Sara Bergmark Elfgren, författare och manusförfattare, för att hon ger alla oss nördar av olika sort kärlek och en plats i samhället, och för berättelsen om hur hon och författarkollegan Mats Strandberg gjorde valet att låta hjältarna i deras boksuccé vara ett gäng tjejer - ett komplement till den helt underbara (men trots allt ganska så manshjältedominerade) Harry Potter.

Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking) i Norge, för att han, på årsdagen av Utöya-katastrofen, trots sin sorg, gör ett så vackert program - som sänds i Sverige, Norge, Danmark och Finland samtidigt - om kärlekens seger över hatet, och något av det skönaste i musikväg jag hört ramar in programmet med värdighet.

Daniel Sjölin, författare och fd programledare, för att han överraskar och provocerar, ger gubbstrutten ett ansikte, och ger mig tankeföda för minst ett par timmar till efter programmets slut.

Elise Lindqvist, volontär, för att hon vågar berätta sin förfärliga historia, som samtidigt - liksom Eskil Pedersens - vibrerar av hopp, kärlek och framtidstro.

Märta Tikkanen, författare, för hennes underbara finlandssvenska och hennes kloka ord om orden, och hur mycket de har betytt för henne genom en livsstig som inte alltid varit helt enkel att trampa rätt på.

Heidi Andersson, armbryterska och programledare, och ännu en kvinna som vågar ta för sig - i hennes fall högst bokstavligt, vid armbrytarbordet - i ett, trots allt vårt jämställdhetsskryt, fortfarande på många sätt patriarkalt samhälle.

Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som vågar lyfta på locket och beskriva ett kvinnobekymmer som många många drabbas av men som få får rätt diagnos för, och därmed inte heller den hjälp som finns tillgänglig.

Soran Ismail, komiker, slutligen, Soran som jag alltid gillat som komiker och radiopratare, men som i sitt program visar en ny och allvarligare sida, som - i sann storytellinganda - ger integrationsproblematiken lysande bra exempel ur verkligheten, och som har den bästa avslutningen av alla: hur insikten äntligen har nått honom att han inte är halv (halv svensk - halv kurd) utan dubbel!

Många många fler har inspirerat och jag kommer säkerligen att återvända till några av dem i senare blogginlägg. Nu borde jag kanske känna det stora vemodet rulla in: årets Sommar-program är ju slut! Men icke då, nu kör jag en ny step-out-of-the-comfort-zon, lägger i backen och rattar baklänges. Nu ska jag ta mig igenom avsnitten av Sommar och Vinter, från och med de (ytterst få) program jag missade i vintras och sen vidare till förra sommaren, och så sommaren dessförinnan, och sommaren innan dess. Med tanke på att programmen finns arkiverade ända från den 22 juli 1969 lär jag inte ha några sysselsättningssvårigheter de närmaste åren. Och alla eventuella tråkkänslor uppkomna i samband med exempelvis disk- och tvätthantering avväpnar jag raskt med mitt eter-trollspö. Expelliarmus liksom!

MariaLivstid twittrar

Känslan av lugn lägger sig i magen efter en kort stund med fjärilar - uppsägningsblanketten är underskriven och snart är jag fri på riktigt.

Följ flödet!

”Det som händer är en del av naturen - jag är en del av naturen - det är bara att följa med.”

Så skrev en vän på håll i en statusrad häromdagen. Och vips hade jag ett givet meditationstema för en tid framöver: Följa flödet, släppa kontrollen. Inte bromsa eller försöka vända mot strömmen, men inte heller forcera framåt. Som min yogafröken säger: ”Det finns inget att hämta i de mer avancerade positionerna som inte finns i de enklare som vi ska göra först.”

Igår hade jag så en av mina mest effektiva arbetsdagar på länge – i flödets tecken. Jag önskar att jag kunde förstå och beskriva skillnaden mellan en sån dag och en forcerad dag. Som när man inser att det handlar om att följa i dansen, inte dansa stegen så fort som möjligt. Eller vänta in kraften från surfvågen akterifrån istället för att lägga onödig energi på att paddla före den och ändå bli upphunnen.

Min meditation idag hamnade på ett hotellrum. Ställde timern för att inte bli sen till konferensmiddagen. Satt stilla och tog in – på riktigt – hur inget fanns att hämta i nästa andetag som inte fanns i det pågående. Den starka lättnaden i rätten att få vara bara här och nu.

Njöt länge av allt detta, tills jag fick en ingivelse att jag skulle avsluta, trots att timern inte pipit. Gjorde så och kollade klockan. 18.46, minuten efter att timern skulle ha ringt om jag verkligen hade fått igång den.

Må flödet bära oss alla – i stort och smått!

MariaLivstid twittrar

Två bra saker med hösten: kakelugnsbrasor och söndags-spa efter en skön kvällspromenad i frisk septemberluft. 

SaraLivstid twittrar

Ikväll ett intressant samtal i familjen om plats i syskonskaran. En lillasyster, två storasystrar och en sladdisbrorsa delar erfarenheter.

MariaLivstid twittrar

Knastret från höstens första kakelugnsbrasa - så fridfullt.

MariaLivstid twittrar

Hade nästan glömt hur fantastiskt underbart det är att få dyka in i ett bokprojekt och låta det uppsluka mig från huvud till hjärta.

En magisk tisdagsparentes

Sara och jag älskar parenteser, mellanrum, bubblor och vi bloggar ofta om dem. Små stunder i vardagen där man kan kliva in och få en välbehövlig paus från bruset och de intensiva liv vi båda lever, med barn, män, husprojekt, krävande jobb och allt annat spännande och stimulerande (men ibland också tröttande) som händer omkring oss. I parentesen - som kan vara en tågresa, en hotellkväll i ensamt majestät på annan ort, en skogspromenad, en meditationsstund, en samtalskväll med vår Livstidscirkel - får vi möjlighet att vara kreativa, reflektera eller inte göra något alls. Hur vi utnyttjar den kan variera, men gemensamt för våra parenteser är att de ger oss glädje, kraft och energi.

Idag har jag under ett par timmars tid befunnit mig i en väldigt speciell parentes i livet, en helt vanlig tisdagsförmiddag i september. Parentesen bestod av ett besök hos konstnären Hillebil Andersen mitt i de småländska skogarna, där hon bor men också delar med sig av sin magiska helande trädgård till den som så önskar. Här får man vandra runt i trädgårdens olika rum, bland blommor, träd, buskar, fjärilar, fåglar, skulpturer, så länge man vill, stanna upp, sitta ner, tänka, känna, andas. I trädgården finns också en tippi (ett indiantält), där man kan tända ett ljus och meditera en stund. Min favoritplats blev en stubbe framför en rad små speglar uppträdda på snören som virvlade runt i vinden och kastade solglitter omkring sig. Där satt jag länge och kände hur de små ljuspunkterna symboliserade den lätthet med vilken jag dansar fram i tillvaron just nu, solglittrandes, harmonisk och för närvarande utan några tunga bördor att bära. 

Med mig i min bubbla hade jag min fina äldstadotter S, som fått det här besöket i födelsedagspresent efter en artikel jag läst om Hillebil i tidningen Nära, min nya favorit, upptäckt just precis innan jag fick veta att min tidigare darling, LevaPS! skulle läggas ner. S fick också en stark och fin upplevelse därute i trädgården, och det gör mig lyckligare än lyckligast att jag har ett barn som jag kan dela så mycket av det jag tycker om med. Vi växer tillsammans!

Resan del 2: Sara på vift

Så var det min Resa då… I Silvas arbetsrum med ett finurligt dekorerat gammalt fönster som största blickfång slöt jag ögonen och gick ner för min mentala medvetandetrappa. Det kändes som om jag hela tiden var lika aktivt medveten som vanligt, bara valde att fortsätta blunda, men som Silva konstaterade: man sitter inte blick stilla i 3,5 timmar på en vanlig stol om man befinner sig i sitt vanliga medvetandetillstånd.

Innan vi kom så långt hade vi tillsammans formulerat vad jag strävade efter och bad om, medvetna om att kopplingen mellan det och Resans innehåll ofta är svår att se under tiden eller nära efteråt. 

Bilderna jag fick se i mitt huvud längs vägen var starka, minnena som jag återkom till var inga överraskningar utan desamma som jag har mött och bearbetat många gånger förut. Men kanske blev det på en lite annan ledd, en annan ansats och andra kopplingar till Sara idag.

Ett tag kände jag mig fast i en evig känsloloop: istället för att som praktexemplen i boken färdas igenom den ena känslan efter den andra och ut i en förlösande stillhet for jag mest runt, runt mellan samma känslor, och med den där förbaskade oron som en retsam apa på axeln. Inte konstigt kanske att jag efter ett tag blev rejält illamående, som av åksjuka. ”Om du behöver kräkas står det en papperskorg till vänster om dig.” sa Silva lugnt när hon såg kallsvetten bryta fram, men ungefär då började känslan ge med sig.

Att möta den lilla Sara var ett kärt återseende. Varför hälsar jag inte på henne oftare? Hon är en fin unge och jag tror vi har mycket att ge varandra. Tillsammans städade vi ur en del mönster och beteenden som vi inte ens skapat själva utan ärvt av tidigare generationer. Vi mötte de viktigaste människorna och det kändes lätt att förlåta dem, jag tror det redan var gjort, men kanske inte så uttalat.

Om jag nu missade något känslomässigt bråddjup som finns kvar så var väl det för att jag ännu inte var mogen att möta det. Så tänker jag nu, men direkt efteråt kände jag mig lite snuvad på den där förlösande effekten som många beskriver i boken – men faktiskt inte alla, som jag hade fått för mig.

Nu efteråt, då – har det hänt några mirakel? Redan vid eftersnacket konstaterade Silva och jag att den där oron, den har nog sina goda själ till att hänga kvar ett tag till, den vill något. Stöd för det fick jag i min lilla uppenbarelse tidigare i somras, och kanske är det den – och Resan som helhet – som plötsligt gjorde det till ett självklart val att börja meditera. Under en stor del av sommaren tog oron faktiskt en välförtjänt semester, men den verkar inte helt färdig med mig än. På natten får jag dock vara helt ifred numera. Om det är själva Resan eller meditationen som gör det vet jag inte, men sedan i våras har jag blivit expert på att somna om oavsett vad som väcker mig – till och med en ljus lördagmorgon halv sju då jag känner att jag nog behöver någon timme till. Vilken gåva!

Jag ser det som att en bärande tanke i Resan är att göra sina minnen och sin historia till sin alldeles egen. Jag anar att min Resa har ett finger med i spelet när jag hittade formuleringen om den svarta skogstjärnen som bilden av mina tyngsta erfarenheter. Vackert som i smärtsamt – så har jag nog aldrig tänkt förut.

Vad Resan i sig har gett mig kommer jag aldrig att kunna särskilja helt, men jag tror att den var och är ett av alla dessa steg som för mig dit jag är på väg. Resan var känslor och bilder då, och gav sedan tankeföda och verktyg för att möta mig själv på nya sätt. Jag tror att jag blev lite prestationsinriktad av den styrda formen. I boken tolkade jag in att det fanns ett sätt att göra Resan som vara mer förlösande och därmed givande än ett annat. Kanske skulle jag ha gett känslan ännu mer spelrum genom att inte läsa boken först även om det rekommenderas. Jag funderar vidare på det och färdas så länge vidare för egen maskin. 

MariaLivstid twittrar

Värmen i hjärtat när tvåochetthalvtåringen lägger huvudet på sned vid min hemkomst och frågar: "Gått bra på jobbet mamma?"

En hyllning till min nya chef

Drygt två månader har passerat sedan den där euforiska dagen då jag lämnade mitt kontor för att bli min egen chef och benen dansade hoppsasteg i skogen på kvällen. Jag tror att det har varit de två lyckligaste månaderna i mitt liv - och inte bara för att en stor del av tiden bestått av ledighet (semester kan jag väl inte kalla det, nu när jag inte får betalt...). För första gången på väldigt länge har jag inte haft en klump i magen när höstterminen närmat sig och inte heller upplevt den där vemodiga känslan av att "Nu är det nästan ett helt år till nästa gång...". Så vad är det då som är så bra med att jag blivit min egen? Här några glädjeglimtar:

• Wherever I lay my computer, that's my office. Ibland är det hemma i mysbyxor, ibland uppkrupen i röda soffan på bibblan, ibland på ett av favoritfiken med en kopp chaithé som sällskap, ibland i solen i en vacker park. OK, jag har haft stor frihet även som universitetsanställd, men nu behöver jag aldrig fundera över vad någon annan tycker om mitt val av arbetsplats - och jag älskar variationen. Ibland finns mitt kontor på ett tåg till eller från en plats där jag ska föreläsa eller vara med på ett möte, och jag älskar detta miljövänliga färdmedel, får alltid mycket gjort och blir kreativ med svenskt landskap rullande förbi utanför fönstret. 

• Jag har jobbat jättemycket i augusti, MEN det är jag som styr över hur mycket jag har att göra (kommer att ha det lugnare från och med idag). Blir det stressigt så är det mitt eget fel, eftersom jag har planerat dåligt. Sådant som hände mig förra våren (och kraftigt bidrog till mitt beslut att lämna universitetet) där jag plötsligt - trots min egen goda planering - fann mig sittandes med en fullkomligt orimlig arbetsbelastning pga andra människors dåliga planering, det finns inte ens på kartan. 
• Jag får ägna majoriteten av min arbetstid åt roliga, kreativa arbetsuppgifter: skriva böcker, blogga, planera föreläsningar och workshops. OK, det finns annat på min agenda som jag inte sjunger jubelsånger över - som bokföring och uppsatsläsning för Högskoleverkets granskning som jag arbetar med - men på det stora hela får jag ägna min tid åt sådant som ger mig mer energi än det tar, och jag vistas enbart i sammanhang där jag känner att jag kan göra skillnad, utveckla, bidra, lära och ANDAS LÄTT. Vilken enorm skillnad mot alla möten jag suttit på och känt mig inkompetent och/eller meningslös. 

Finns det inga baksidor alls då? Nja, hittills har jag nog inte hittat något särskilt allvarligt. Lönen kommer inte snällt den tjugofemte varje månad, men jag får lära mig att hushålla med pengarna när de väl kommer (som royaltyn från läroboksförlaget som dyker upp i oktober och ska räcka läääänge...). Barnen knotar lite över att jag är hemifrån mer än tidigare, men när jag är hemma (vilket jag är för det mesta) är jag friare, gladare, vi får träning i att vara ifrån varandra och skapa längtansrymd (och så får jag njuta av renbäddade hotellsängar och oavbrutna frukostar då och då). Ensamt blir det inte heller. Jobbar jag hemma (vilket jag nästan inte gjort alls sedan jag började) har jag ju Facebookvännerna till sällskap i mitt vardagsrum, och alltsomoftast finns det någon trevlig varelse som vill luncha eller fika när jag är i stan. Ibland är Sara eller äldsta dottern min jobbarkompis - i hemmiljö eller på bibblan. 

Får se om jag och min nya chef kommer att fortsätta att komma lika bra överens i framtiden. Jag återkommer med rapport!

Resan del 1: Själva resehandboken

Jo, jag gjorde den där Resan som jag skrev om i våras. Tre-fyra timmar i Resanterapeuten Silva Hornborgs milda grepp – på skärtorsdagen som ju är en lämplig dag för magiska resor. En tanke med att pröva den här metoden var att försöka smita förbi grindvakten intellektet och kanske få möta känslor öga mot öga. Filtrera, sortera och analysera lite mindre, och istället hitta direkt fram till en eller flera känslomässiga triggerpunkter.

Om Resan-metoden:
Resan är ”uppfunnen” av den amerikanska alternativterapeuten Brandon Bays. Metoden är inspirerad av neurolingvistisk programmering (NLP), som i sin tur har inslag av hypnos och visualiseringstekniker. Tanken med Resan är att färdas genom olika känslolager och hitta tillbaka till minnen som har skapat blockeringar och destruktiva mönster hos den som bär dem. Genom att möta minnena och aktörerna i dem, genom bilder och  känslomässig närvaro, kan man lösa upp de där mönstren som stelnat och blivit kvar långt efter att situationen har försvunnit – ungefär som när ett knippe muskelfibrer förblir spända långt efter det stora krafttaget.

Jag tycker det känns extra sympatiskt att kunskapen om Resan-metoden förmedlas 1) genom Brandon Bays bok – inklusive ”manus” och goda råd för den som vill pröva på egen hand, 2) genom tvådagarsseminarier till helt rimliga priser, det närmaste i Mora den 6-7 oktober 2012 eller för den som så vill 3) genom att man anlitar en Resanterapeut. Även om flera Resan-sessioner i rad säkert kan ge nya dimensioner så står varje session för sig själv. Metoden är alltså inte kopplad till något ekonomiskt eller sektliknande pyramidspel. 

Mer om min egen Resa i nästa inlägg!

MariaLivstid twittrar

Lyckan i att både ha ett jobb att växa och andas i OCH en familj att längta hem till när jag är på resande fot. Får man ha det såhär bra?

Tittskåp de luxe

Vid flera tillfällen har jag bloggat om min fascination över att få glänta på dörren till andra människors liv för en stund - i vår Livstidscirkel, under indianlägret i Mundekulla, via ett Sommar-program i radio, i ett TV-program som Sommarpratarna eller Så mycket bättre. Att få ta del av andra människors historia och tankar är en fantastisk gåva. Nu har jag mött en person som kliver in i tittskåpet på ett helt annat - och mycket modigare - sätt än jag gör, hemma i min trygga vardagsfamn med öronsnäckorna och Sveriges Radio-appen i mobilen under gräsklippningen, eller med SvT Play på datorn i sängen.

Tittskåpens okrönta drottning heter Louise Halvardsson och fick för några år sedan mycket uppmärksamhet för sin debutroman Punkindustriell hårdrockare med attityd. Igår flyttade hon in i min äldsta dotters hem för en vecka och idag har vi alla tre jobbat tillsammans, fast var och en med sitt, hemma hos mig. Anledningen till allt detta är att Louise, när 30-årsdagen började närma sig, bestämde sig för att - i stället för att ordna en stor 30-årsfest - flytta in hos 30 olika personer hon känner under 30 veckors tid, alltså en vecka på varje ställe. Eftersom hon har bott i Brighton ett antal år, och på senare tid funderat en del över var hon egentligen hör hemma - England eller Sverige - är hälften av hemmen hon besöker engelska, hälften svenska. 

I tittskåpet följer Louise den person hon bor hos i hans eller hennes vardag, äter samma mat, gör ungefär samma saker, hänger efter, ställer frågor, får kanske några svar, kanske inspiration. Hon berättar för mig om en sak hon kommit till insikt om under den drygt halva tiden av sitt projekt hon genomfört hittills: att det nog trots allt är lönt att plugga på universitet. Hittills har hon inte mött någon som ångrat att de en dag tagit det beslutet. Hon har också varit nära att åka på stryk av värdar som tyckt att hon levt för nära inpå, hängt efter för mycket, ställt för många frågor. 

Den här veckan bor hon alltså hos min dotter, som lärde känna Louise via nätet när hon själv gick på gymnasiet och läste och inspirerades av hennes bok. Idag hängde de hos mig, eftersom S och jag tagit för vana att då och då bli varandras jobb- och lunchkompisar - hon som distansstudent och jag som nybliven egenföretagare, båda med vår huvudsakliga arbetsplats hemma utan andra studenter/kollegor omkring oss. Resten av veckan kommer Louise bland annat att få hänga med på introduktionsmöte till översättarutbildning på universitetet, 30-årsfest, simhallsbesök och avancerad elgitarrkurs på Studiefrämjandet. Så ser tittskåpet ut hos min 22-åring just nu. 

Varje vecka en ny person, ett nytt skåp att öppna dörren till och vandra in i. Eftersom Louise är författare så är naturligtvis slutmålet för det här projektet - vid sidan av (förhoppningsvis) en rad nya insikter - en bok om de 30 olika liv hon fått vara en del av för en stund. Den boken har jag redan förhandsbeställt och ser mycket fram emot att läsa. Kanske blir det en Livstidbok om några år på ett liknande tema. Fast då skulle jag vilja flytta in hos barnfamiljer och undersöka hur de får ihop vardagen. DET är något som jag skulle vilja få nya insikter om. 

SaraLivstid twittrar

en alldeles lagom fokuserad morgonmeditation. Känner mig ödmjuk och avspänd - och har vunnit insikt i vad jag ska ha på mig idag. Namaste!

SaraLivstid twittrar

Spontanmantran är de starkaste. I morse: Hel. Till dig också.