Pyspunka på själen

Äntligen har jag ruvat färdigt på ett blogginlägg om att må lite dåligt, om att ha ett sipprande läckage på självkänslan, eller är det självförtroendet? När flyktinstinkten triggas av småsaker som jag vet att jag klarar, och klarar bra. Inte så att jag faktiskt flyr, eller att något syns utanpå. Nej, vid såna här tillfällen erkänner även jag att det finns en poäng med att ha ett skal, en autopilot, som inte går med på att gömma sig under filten i soffan utan gör det som ska göras. Strax klingar ångesten av, återgår till ett stilla gnagande skoskav – till nästa oförutsägbara tillfälle.

Så har det varit nu några månader, och jag har haft svårt att blogga om det. För att inte visa fram en sämre sida för andra? Tror faktiskt inte det: Jag tänker ta mej sjutton inte känna mig dålig för att jag går omkring och känner mig dålig. Vid sådan dubbelbestraffning ger jag genast mig själv smäll på fingrarna! Men visst, jag hade nog inte skrivit det här om jag inte anade hur många jag delar känslan med – känslan av att skalet visserligen rör sig och gör det mesta som ska göras, men att det finns ett glapp, ett hålrum som ger skav på innanmätet. Att jag inte har skrivit mer beror snarare på att jag skriver i huvudsak för min egen skull, och om det jag (försöker) skriva inte ger mig någon lättnad, ens i skrivögonblicket, då blir det helt enkelt inte slutfört. Särskilt inte i en period av lätt prestationsfobi.

Men funderar gör jag ju förstås, söker svar och strategier; inte för att jag är handlingskraftig och stark, utan för att jag är en desperat välmåendeberoende. Vägskyltarna jag hittar pekar som sagt åt två olika håll: ”Ta-kontroll-över-dina-känslor-med-tanken” och ”Släpp-kontrollen-och-lev-ut-din-känsla”. Snubblar över begreppet NLP, neurolingvistisk programmering, tillräckligt många gånger för att låna en bok i ämnet. Mental träning, kognitiva och språkliga knep, målbilder – en representant för den förstnämnda skolan ovan, en tankevärld som kan komma till nytta.

Känslans makt, å andra sidan, slår till med full kraft en sen trött kväll i trygg famn: Jag övermannas av ensamhet och rädsla inför att snart bli äldre än min mamma blev. ”Now you’re on your own.”, säger spökrösten i mitt inre. Det som jag trodde att jag var hela tiden, jag som tycker mig ha saknat en levande kontakt med minnena av min mamma. Jag har delvis varit henne istället – lik henne till röst, utseende och sätt, men med min egen agenda. Inte konstigt kanske ändå om min inre kompass blir villrådig när den färdiglagda rälsen inte sträcker sig längre än ett drygt år framåt i tiden.

En förenande länk mellan de båda vägarna verkar vara meditationen. Något som jag länge har tyckt att jag borde göra, men nu faktiskt känner ett sug efter. Ett tomrum på fem-sju minuter som får bli hur fullt det vill av tankar och distraktion, men som bara finns till för sin egen skull, som inte ska någonstans. Som inte ska någonstans – dit ska nog jag lite oftare, oavsett hur jag mår. Vart går du när din själ har pyspunka?