Påfyllnad i tankeskafferiet

Hela tiden hittar jag nya radiofavoriter som gör såväl kvällspromenader, som tvättsorteringar, som bilturer till och från jobbet till fina små lyssnar- och tankebubblor. Sommar, Vinter, Tankar för dagen, Allvarligt talat och så nu senast har jag fått upp öronen för P1 dokumentär. Ett helt jätteskafferi med välgjorda och intressanta program som ger massor av tankeföda. Det kan låta dystert när man listar upp vilka människoöden jag har trakterat öronen med på sistone, kanske inte det man i första hand tänker sig som ljudfond till en ljummen majkväll i skogen:

* Emma som fick cancer vid 25 års ålder, mitt under uttagningsproven till polisutbildningen

* Erik som levde sina tio första år i en källare och misshandlades fysiskt och psykiskt av sina föräldrar

* Nadja som gång på gång sviks av sina båda syskon

* Nina som efter en dykolycka för femton år sedan är bunden vid en respirator

* 6-åriga Anna som fick en hjärntumör konstaterad efter ett rutinbesök hos skolsköterskan

* Emma som kämpar mot omgivningens fördomar sedan hon fick HIV för sex år sedan

Men förutom att ge mig intressanta stunder i nya tittskåp, bjuds jag på välbehövliga perspektiv. Egna små bekymmershärdar - som trilskande tioåringar, plagierande studenter och ett kök som hämtat ur en knarkarkvart - känns genast futtiga i jämförelse, och jag hittar i stället fram till stor tacksamhet över allt jag har - och inte har. Och tack underbara Sveriges Radio för en fantastisk guldgruva som aldrig sinar.

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Det som blir av

Två plåster lämpliga för själens pyspunkor:

- Meditation. Jag gör det! Äntligen tar jag mig de där minuterna, oftast på morgonen. Sju gånger sextio sekunder som inte är kravfyllda utan bara själens egna. Ledstång till stillheten kan vara "Allt är" på inandning och "som det ska" på utandning, eller bilden av mig själv i ett sjövatten som stillnar omkring mig och där tankar är lätta krusningar på ytan. Bara tre år sedan jag skrev här på Livstid att det snart, kanske, börjar bli dags för meditation. Nu är jag där sedan 22 dagar i sträck.

- Knytkalas. En fullständigt genial inrättning. Igår kväll satt vi bänkade runt omaka bord i glasrummet, 22 personer av varierande storlek. 30 timmar tidigare visste ingen att det var kalas på gång, inte ens vi. Idén föddes i förrgår lunch, inbjudan skickades via ett välkänt socialt medium och så var det klart. Värdfolket avslutade dagens makadamskottande i garagegrunden en timme tidigare än vi hade gjort annars, duschade, bar möbler och improviserade ihop en välkomstdrink. Sedan kom gästerna med kirskålspajer och päronsallader. Så fick vi lite värmande människokontakt också denna helg, som i övrigt är vigd åt att preparera en grund för gjutning. Ett "bjudkalas" under de här premisserna hade vi aldrig kommit till skott med.

Hur vore det om vi taggade ner lite, lät oss inspireras av vår föräldrageneration och dem dessförinnan. Fler trädgårdsmöbler som står direkt på gräsmattan - och som någon sitter i istället för att spika öknar av trädäck. Och fler knytkalas - kalasen som blir av.

Lyckan i att ha ett ekorrhjul att springa i

Jag får mig en tankeställare när jag lyssnar på Emma Hellberg, som är 25 år och kämpar mot sin livmodercancer och berättar om sin resa från beskedet och framåt i P1:s dokumentär Nio mil - en paus från cancern:

Folk snackar om ekorrhjulet, hur tråkigt det är att vara fast i det och jag bara känner att jag älskar ekorrhjulet. Jag vill springa där hur många varv som helst, liksom. Det är ju inga stora drömmar, det är ju bara drömmen om ett normalt liv, ett friskt liv. 

Det handlar om det där igen, att inte ta saker för givna. Jag behöver påminnas om det med jämna mellanrum, såhär snart tio år efter mitt eget tillfrisknande, att jag ska vara oändligt tacksam över mitt ekorrhjul. 

Mmmm... Hemmastanning!

Begreppet "hemmastanning" myntades av min tre år yngre syster då hon var i sjuårsåldern och tyckte att det absolut bästa som fanns i hela världen var att få vara hemma med familjen. Utflykter med klassen och sånt var inte hennes grej, liksom. Intressant att hon femton-tjugo år senare fick epitetet "det sociala undret" och än idag vid fyllda fyrtio är en av de mest utåtriktade människor jag känner. Jag tycker också väldigt mycket om att umgås med såväl gamla som nya bekantskaper. Ändå är det där med "hemmastanning" något jag själv kommit att uppskatta alltmer ju äldre jag blivit.

Förr kunde jag bli stressad av att ha en hel helg obokad. BARA VARA HEMMA. Inte träffa någon. Inte den minsta lilla middag eller ens fikastund med någon, varken borta eller hos oss. Så fort det blev en lucka i kalendern såg jag till att fylla den. Undrar om jag gjorde det för min egen skull - eller om det var utifrån någon sorts föreställning om hur det ska vara. Idag har vi ofta tomma helger på schemat, ibland flera i rad. Och jag älskar det. 

Att få gå i mysbyxor en hel helg (möjligen med något litet avbrott för att åka och handla, för jo, då skärper jag till mig och drar på ett par jeans). Köra ved, klippa gräs, eller - som den senaste helgen - gå fram med röjsågen i huset och rensa för små kläder, trasiga leksaker, plocka i kassar till Erikshjälpen och flickornas stundande loppis, köra till tippen. Själslig rensning såväl som huslig sådan. Äta mat just när vi känner för det och just den maten vi känner för. Framför TV:n om vi vill. Prata mycket med varandra. Strunta i diskberget tills vi har slut på tallrikar och bestick. 

Sedan har jag tankat energi och tycker det är precis lika roligt att träffa folk som att gå hemma och skrota. Det bästa av två världar. Känner inte igen mig i beskrivningen som en brevskrivare ger Kristina Lugn i ett arkiverat avsnitt av nya favoritprogrammet Allvarligt talat. Brevskrivaren är bekymrad för att hon har för många vänner och inte hinner träffa dem så ofta som hon (eller kanske snarare de) vill. Jag har också många vänner, men jag har aldrig någonsin känt att de är för många. Det kan gå långt mellan träffarna ibland, men när vi väl ses tar samtalet vid där det slutade förra gången. Vad spelar det då för roll om det var ett år sen sist? Nej, jag vågar välja hemmastanning i förvissningen om att riktiga vänner finns kvar. 

The final countdown

Jag räknar ner på jobbet och har bloggat om min väg mot kreativitet och sammanhang att växa i på nätverksbloggen TankeTrampolin.

 

Pyspunka på själen

Äntligen har jag ruvat färdigt på ett blogginlägg om att må lite dåligt, om att ha ett sipprande läckage på självkänslan, eller är det självförtroendet? När flyktinstinkten triggas av småsaker som jag vet att jag klarar, och klarar bra. Inte så att jag faktiskt flyr, eller att något syns utanpå. Nej, vid såna här tillfällen erkänner även jag att det finns en poäng med att ha ett skal, en autopilot, som inte går med på att gömma sig under filten i soffan utan gör det som ska göras. Strax klingar ångesten av, återgår till ett stilla gnagande skoskav – till nästa oförutsägbara tillfälle.

Så har det varit nu några månader, och jag har haft svårt att blogga om det. För att inte visa fram en sämre sida för andra? Tror faktiskt inte det: Jag tänker ta mej sjutton inte känna mig dålig för att jag går omkring och känner mig dålig. Vid sådan dubbelbestraffning ger jag genast mig själv smäll på fingrarna! Men visst, jag hade nog inte skrivit det här om jag inte anade hur många jag delar känslan med – känslan av att skalet visserligen rör sig och gör det mesta som ska göras, men att det finns ett glapp, ett hålrum som ger skav på innanmätet. Att jag inte har skrivit mer beror snarare på att jag skriver i huvudsak för min egen skull, och om det jag (försöker) skriva inte ger mig någon lättnad, ens i skrivögonblicket, då blir det helt enkelt inte slutfört. Särskilt inte i en period av lätt prestationsfobi.

Men funderar gör jag ju förstås, söker svar och strategier; inte för att jag är handlingskraftig och stark, utan för att jag är en desperat välmåendeberoende. Vägskyltarna jag hittar pekar som sagt åt två olika håll: ”Ta-kontroll-över-dina-känslor-med-tanken” och ”Släpp-kontrollen-och-lev-ut-din-känsla”. Snubblar över begreppet NLP, neurolingvistisk programmering, tillräckligt många gånger för att låna en bok i ämnet. Mental träning, kognitiva och språkliga knep, målbilder – en representant för den förstnämnda skolan ovan, en tankevärld som kan komma till nytta.

Känslans makt, å andra sidan, slår till med full kraft en sen trött kväll i trygg famn: Jag övermannas av ensamhet och rädsla inför att snart bli äldre än min mamma blev. ”Now you’re on your own.”, säger spökrösten i mitt inre. Det som jag trodde att jag var hela tiden, jag som tycker mig ha saknat en levande kontakt med minnena av min mamma. Jag har delvis varit henne istället – lik henne till röst, utseende och sätt, men med min egen agenda. Inte konstigt kanske ändå om min inre kompass blir villrådig när den färdiglagda rälsen inte sträcker sig längre än ett drygt år framåt i tiden.

En förenande länk mellan de båda vägarna verkar vara meditationen. Något som jag länge har tyckt att jag borde göra, men nu faktiskt känner ett sug efter. Ett tomrum på fem-sju minuter som får bli hur fullt det vill av tankar och distraktion, men som bara finns till för sin egen skull, som inte ska någonstans. Som inte ska någonstans – dit ska nog jag lite oftare, oavsett hur jag mår. Vart går du när din själ har pyspunka?