SaraLivstid twittrar

Oj, nu blev jag sådär oväntat hög på livet igen. Den enda tripp jag vet som är värd sin avtändning, när det ens blir nån.

Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!

SaraLivstid twittrar

Mannen är glad och spelar balkanmusik, barnen är starka och mysiga. Själv är jag allergisk och tacksam över livet jag får leva.

MariaLivstid twittrar

Vilken lyx att få ha alla fyra barnen hemma en fredagskväll.

Min Sommar-topp

I år gjorde jag något ovanligt. Jag handplockade inte mina Sommar-pratare som jag brukar - efter intresse- och kändisfaktor, utan valde att kliva ur min sköna komfortzon och beta av dem allihop, en efter en. Sådär bara. Alltså har jag denna sommar (och höst) lyssnat mig igenom samtliga årets 58 människors historia (eller, nu ljög jag, med två gav jag faktiskt upp efter en stund, de var bara för trökiga). Att göra på det här viset var spännande. Det innebar att jag bekantade mig med alltifrån travsport till kemi, landsbygdspolitik till melodifestivalande, surdegsbak till afghansk IT-struktur. Och däribland lite kläddesign, armbrytarkonst och väldigt mycket fotboll.

Här är min tolv-i-topp-lista (försökte med tio men det gick bara inte) för den här sommaren - helt utan inbördes ordning:

Lotta Lundgren, matskribent och programledare - för hennes underbara röst, hennes underfundiga formuleringar och humor, och kanske mest för att hon var en av dem jag aldrig hade hört talas om, aldrig skulle ha valt, men som verkligen förgyllde en av mina kvällspromenader i skogen.

Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (fd finansvalp resp skogsmunk!) - återigen för en oerhört behaglig röst (tänk att få ha honom hemma i meditationsrummet...), en spännande resa och för hans mod - att först sälja allt han ägde för att bli munk i Thailand, och att sedan återvända till ett vanligt liv i Sverige.

Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, för hennes starka berättelse om sorgen i barnlösheten, där jag känner igen mig, trots att jag idag har fyra små knoddar - men det har funnits en sådan stund, om än ganska kort, i mitt liv också.

Shima Niavarani, skådespelare och artist, för hennes färgsprakande berättelse om vägen till Sverige, till scenen, till drömjobbet, för hennes mod att gå sin egen väg och göra det hon tror på, och helt enkelt för att hon är en härlig kvinna som vågar ta plats

Sara Bergmark Elfgren, författare och manusförfattare, för att hon ger alla oss nördar av olika sort kärlek och en plats i samhället, och för berättelsen om hur hon och författarkollegan Mats Strandberg gjorde valet att låta hjältarna i deras boksuccé vara ett gäng tjejer - ett komplement till den helt underbara (men trots allt ganska så manshjältedominerade) Harry Potter.

Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking) i Norge, för att han, på årsdagen av Utöya-katastrofen, trots sin sorg, gör ett så vackert program - som sänds i Sverige, Norge, Danmark och Finland samtidigt - om kärlekens seger över hatet, och något av det skönaste i musikväg jag hört ramar in programmet med värdighet.

Daniel Sjölin, författare och fd programledare, för att han överraskar och provocerar, ger gubbstrutten ett ansikte, och ger mig tankeföda för minst ett par timmar till efter programmets slut.

Elise Lindqvist, volontär, för att hon vågar berätta sin förfärliga historia, som samtidigt - liksom Eskil Pedersens - vibrerar av hopp, kärlek och framtidstro.

Märta Tikkanen, författare, för hennes underbara finlandssvenska och hennes kloka ord om orden, och hur mycket de har betytt för henne genom en livsstig som inte alltid varit helt enkel att trampa rätt på.

Heidi Andersson, armbryterska och programledare, och ännu en kvinna som vågar ta för sig - i hennes fall högst bokstavligt, vid armbrytarbordet - i ett, trots allt vårt jämställdhetsskryt, fortfarande på många sätt patriarkalt samhälle.

Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som vågar lyfta på locket och beskriva ett kvinnobekymmer som många många drabbas av men som få får rätt diagnos för, och därmed inte heller den hjälp som finns tillgänglig.

Soran Ismail, komiker, slutligen, Soran som jag alltid gillat som komiker och radiopratare, men som i sitt program visar en ny och allvarligare sida, som - i sann storytellinganda - ger integrationsproblematiken lysande bra exempel ur verkligheten, och som har den bästa avslutningen av alla: hur insikten äntligen har nått honom att han inte är halv (halv svensk - halv kurd) utan dubbel!

Många många fler har inspirerat och jag kommer säkerligen att återvända till några av dem i senare blogginlägg. Nu borde jag kanske känna det stora vemodet rulla in: årets Sommar-program är ju slut! Men icke då, nu kör jag en ny step-out-of-the-comfort-zon, lägger i backen och rattar baklänges. Nu ska jag ta mig igenom avsnitten av Sommar och Vinter, från och med de (ytterst få) program jag missade i vintras och sen vidare till förra sommaren, och så sommaren dessförinnan, och sommaren innan dess. Med tanke på att programmen finns arkiverade ända från den 22 juli 1969 lär jag inte ha några sysselsättningssvårigheter de närmaste åren. Och alla eventuella tråkkänslor uppkomna i samband med exempelvis disk- och tvätthantering avväpnar jag raskt med mitt eter-trollspö. Expelliarmus liksom!

MariaLivstid twittrar

Känslan av lugn lägger sig i magen efter en kort stund med fjärilar - uppsägningsblanketten är underskriven och snart är jag fri på riktigt.

Följ flödet!

”Det som händer är en del av naturen - jag är en del av naturen - det är bara att följa med.”

Så skrev en vän på håll i en statusrad häromdagen. Och vips hade jag ett givet meditationstema för en tid framöver: Följa flödet, släppa kontrollen. Inte bromsa eller försöka vända mot strömmen, men inte heller forcera framåt. Som min yogafröken säger: ”Det finns inget att hämta i de mer avancerade positionerna som inte finns i de enklare som vi ska göra först.”

Igår hade jag så en av mina mest effektiva arbetsdagar på länge – i flödets tecken. Jag önskar att jag kunde förstå och beskriva skillnaden mellan en sån dag och en forcerad dag. Som när man inser att det handlar om att följa i dansen, inte dansa stegen så fort som möjligt. Eller vänta in kraften från surfvågen akterifrån istället för att lägga onödig energi på att paddla före den och ändå bli upphunnen.

Min meditation idag hamnade på ett hotellrum. Ställde timern för att inte bli sen till konferensmiddagen. Satt stilla och tog in – på riktigt – hur inget fanns att hämta i nästa andetag som inte fanns i det pågående. Den starka lättnaden i rätten att få vara bara här och nu.

Njöt länge av allt detta, tills jag fick en ingivelse att jag skulle avsluta, trots att timern inte pipit. Gjorde så och kollade klockan. 18.46, minuten efter att timern skulle ha ringt om jag verkligen hade fått igång den.

Må flödet bära oss alla – i stort och smått!