Meditation i kubik

För andra gången på kort tid har jag fått dela en smått magisk upplevelse med mina barn. Jag har själv mediterat i stort sett varje kväll i tre månader nu - ända sedan jag och äldsta dottern startade vårt Memento Vivere-projekt - och jag är så glad att vara tillbaka i en situation där meditationen är självklar. Som tidigare noterat, lika självklar som tandborstningen men betydligt mer efterlängtad. Så läste jag om en nationell meditationsstund, utlyst av nya favorittidningen Nära. Mellan kl. 20 och 20.30 i måndags skulle alla som ville och kunde meditera samtidigt. Tanken var att vi tillsammans skulle sprida en massa kärlek och positiv energi. Flummigt värre. Passar mig perfekt.

Jag sa till mina yngsta döttrar att i kväll skulle jag vilja vara med om den här meditationen före vår gemensamma läsning av Tordyveln flyger i skymningen, är det OK? Döttrarna inte bara godkände utan hoppade genast på tåget själva och ville vara med. Så tände vi mängder av ljus i meditationsrummet, satte oss på varsin kudde. Sjuåringen var på ett ögonblick i meditationsposition med ben och händer (inte visste jag att hon hade sån koll!) och tioåringen följde snabbt efter. Kul, tänkte jag, de sitter väl max fem minuter (och jag sa också till dem att de inte behövde sitta kvar längre än de kände för).

Med avbrott för ett telefonsamtal höll tioåringen ut hela tiden och sjuåringen satt blick stilla i 30 minuter! De tyckte båda att det hade varit en jättefin stund och berättade om vilka tankar som dykt upp. Sjuåringen hade tänkt en positiv tanke om varje klasskamrat och tioåringen hade funderat över sin mörkerrädsla och kände nu efteråt att den var lite mindre jobbig. Själv hade jag också en härlig halvtimme, och jag blev nästan tårögd när jag hörde dem berätta om sina upplevelser. Det var en magisk stund som vi delade med varandra och säkert flera hundra andra. Vad sägs om en ny måndagstradition, tyckte någon av barnen?

Höstens historier

Inom loppet av två timmar får jag höra historierna; Om mamman med en lyckad canceroperation bakom sig, men som nu kämpar varje ögonblick för att inte själv förgöras av cellgifterna. Om sonen, 35 år gammal, som faller ihop på öppen gata, slagen av stroken. Om pappan som äntligen tar sig iväg till läkaren och får värsta tänkbara besked.

Jag är inte drabbad, jag möter bara döttrarna och mödrarna. Blandningen av desperation och behärskning i deras blick. Min oändliga, fullständiga oförmåga att vara till hjälp. Och detta ska vara en del av livet!?

På vägen hem ser jag höstlöven, vackrare än någonsin just nu i sina sista ögonblick. Inte för att det hjälper. Ett. Jävla. Skit. Men jag kan se att det är vackert.

MariaLivstid twittrar

Farbrorn under lysrörslampan i kemtvätten jag passerar kl. 18.47, är han lycklig? Mycket möjligt. Min lycka och hans kan ju se så olika ut.

Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.

Friden är här!

Tänk att få känna sig helgjuten, att alla delar av mig är just där de ska vara, som de ska vara, att sinnet är lätt och att de allra flesta skav som tittar fram kan lösas upp av ett par tre medvetna andetag. Att yttre faktorer har svårt att rubba min balans. En sån period är jag inne i nu.

Jag kan bli rörd av lättnad dessa dagar, dessa mörka höstmorgnar som brukar vara ett gissel. Hur bra jag än mår så har mina vardagsmorgnar en tendens att skava. Morgonångest är ett alldeles för starkt begrepp, morgonklump har jag kallat det. Dåligt morgonhumör skulle kanske någon säga, men det här drabbar bara mig själv; en fullständigt irrationell obehagskänsla inför att ta mig an dagen, dess måsten och möjligheter. Känslan har alltid klingat av lagom tills jag är på plats på jobbet. Ibland har jag kunnat pysa ut den snabbare genom att betrakta mig och känslan utifrån, men det är alltid känslan som har haft övertaget från början, jag som har slagit ur underläge.

Nu är det annorlunda. I flera veckors tid har jag vaknat av mig själv en liten stund före klockan, och glatt mig åt det lilla extra utrymmet det ger. I flera månader har jag dessutom haft löjligt lätt att somna om. Att vakna vid sju en lördagmorgon och tänka ”jag skulle ju egentligen behöva sova lite till” – och sen göra det – det har nog inte hänt mig sen tonåren, förrän nu.

För ungefär ett halvår sedan började jag meditera. De blygsamma sju minuterna dyrbar morgontid kunde ibland kännas nog så långa och allt annat än meditativa. Att lägga av kom ändå aldrig för mig, konstigt nog. Så kom en höjdpunkt, under kajaksemestern i somras. Att sitta på uråldriga klipphällar och meditera översvämmade mig med den märkliga känslan av evighet och närvaro i kombination. Och nu är jag inne i ännu ett flow. Att en vardagmorgon sätta timern på 15 minuter och sluta ögonen känns som höjden av lyx. När tankarna kommer farande är det bara de med substans som hänger kvar, verkliga frågor som jag faktiskt vill eller behöver lösa. Då vrider och vänder jag på dem innan jag överlämnar dem till … min inre visdom är arbetsnamnet på den instansen – den som löser mina problem medan jag donar med annat.

Ett exempel: Nyligen dök mina matvanor upp där i meditationstankarna, eller snarare vanorna mellan måltiderna, med ett sötsug som inte längre kändes lustfyllt, knappt ens mitt eget. Frågan remitterades till visdomskällaren och glömdes bort, tills jag några dagar senare drabbades av ett oförklarligt sug efter frukt (som enligt min mening inte har någonting med godis att göra) och därefter ett stort lugn med få eller inga tankar på smågott mellan måltiderna.

Sömn och mat, på såna viktiga områden blir också små förändringar viktiga. Och så friden förstås, den som någon sa att jag skulle söka under sommaren som gick. Jag andas och tackar och följer med.

MariaLivstid twittrar

Att njuta så kolossalt både av att vara precis just här i min Stockholmsbubbla och i längtansrymden efter dem därhemma. @MariaLivstid on Twitter

Döden ger liv... 2

Än en gång förundras jag, liksom i blogginlägget från förra sommaren, över hur närvaron av död kan ge livet ett extra skimmer. Då bloggade jag om katastrofen i Norge, min egen cancer, en dotters drunkningstillbud, en annans dramatiska förlossning och en tredjes tonårsdepression, och hur tanken på dödens närvaro får mig att glömma vardagsfuttigheter och ge viktigare perspektiv. 

I kväll tänker jag dels på alla i min omgivning som faktiskt har gått bort: min morfar och farfar innan jag föddes, min mormor och farmor när jag var barn, en mycket nära vän till familjen när jag var tonåring, min pappa för femton år sedan och nu senast min mamma i våras. Jag tänker också på alla de människor som dött i aids, fint skildrat i Jonas Gardells nya bok och TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. 

Men framförallt tänker jag på vad som kunde ha hänt - och inte hände - när min älskade igår förmiddag råkade ut för en bilolycka, där såväl han själv som bilisten han körde på klarade sig oskadda. Om han inte haft de där metrarna att bromsa in från de 120 km i timmen han körde i när bilkön plötsligt dök upp bakom en krök. Om bromsarna inte hade fungerat. Om han själv blivit påkörd bakifrån. 

Livet får vackrare konturer när man tänker på hur lätt man kan mista det.