Allt jag behöver... är inte guld och gröna skogar

Jag använder ju affirmationen Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo som någon sorts vision för hur jag vill leva mitt liv. Det här med tilliten till att allt löser sig på bästa sätt, som jag bloggade om senast. Man kan då lätt få tanken att allt jag behöver och allt som ska komma till mig är synnerligen behagliga saker. Guld och gröna skogar, liksom. Men i takt med ålder och (förhoppningsvis) lite ökad visdom, inser jag alltmer att så inte alls är fallet. Ibland är det jag behöver väldigt roliga saker - spännande uppdrag, skatteåterbäring, nya bekantskaper - men ibland behöver jag lära mig saker om livet och om mig själv, och då kan det som kommer vara obehagligt eller till och med smärtsamt.

De riktigt svåra saker jag har gått igenom (skilsmässa, cancer, nästanutbrändhet, barn med självskadebeteenden, förälder med demens) är naturligtvis stora tydliga exempel på den typen av läxor, och jag vet att det är klyschigt, men det mesta har det kommit något gott ur för min personliga utveckling. Precis som beskrivs i fotot här bredvid.

Men det behöver inte bara vara de där stora, omvälvande, fasansfulla sakerna som påminner mig om något viktigt. Ett exempel från den här sommaren: Under årets Circle Way-läger i Mundekulla fick jag träna mig ordentligt i att släppa på mitt kontrollbehov och inse att jag inte kan behaga alla 24-7. Så blir det på ett läger med nästan 70 deltagare, många viljor, flera andra organisatörer där vi inte hade tydliga roller sinsemellan, och en organisation som ligger långt från den strukturmuppsordning som Sara och jag är vana vid när vi själva har hand om allt.

Ett annat, mycket banalt litet exempel. Det är sen kväll. Jag behöver bokföra. Jag vill meditera. Försöker komma åt banken, men just i kväll är det tekniska problem med sidan. Sen inser jag att det bara är så att meditationen är vad jag behöver bäst den kvällen. Och så har jag fått hjälp med att förstå det. Irritation först, insikt och tacksamhet därefter.

Att jag alltsedan jag sade upp mig stundtals våndas över hur vi ska klara av det här familjeprojektet ekonomiskt försöker jag redan nu betrakta som en läxa jag behöver lära mig för att på allvar kunna vara tacksam och inte ta för givet den dagen verksamheten tagit fart. För det vet jag ju att den kommer att göra. Jag lär mig också hur lite jag behöver rent materiellt för att vara lycklig. Bo precis här där jag bor. Vara tillsammans med min familj och mina vänner. Kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det räcker väldigt långt.