Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Ögonblicken

Just nu i mitt liv: Så många sekunder per dygn av frid och ro. Jag skulle kunna mäta. Göra ett diagram, som man gör i resultatorienterade organisationer. Det skulle synas skillnad över tid. Men jag skulle INTE kunna sätta mål. Eller sträva, för allt i världen inte sträva. Som att man flyter i vattnet först när tilliten att bli buren får musklerna att sluta försöka.

Inte räkna hem, nollställa, tro att det här är ett nytt normalläge. Det att jag kan somna om närhelst jag vaknar om jag känner att jag behöver det. Det att jag får uppleva dessa långa kedjor av närvarande ögonblick, i de mest oväntade situationer, och ovanpå det tacksamheten över dem.

Inga krav på fortsatt utdelning, jämn tillströmning, eller ökad. Det enda av betydelse: Jag får allt detta nu.

Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?