Med ord, eller utan

Det är något annat än orden som är mitt viktigaste verktyg just nu. Och då är orden ändå så centrala i det mesta. Jag kommer just från en helg fylld av ord i samtal och skrift som jag nu ett tag framöver ska njuta av att smälta. Ett av de viktigaste samtalen handlade just om det ibland så livsavgörande i att sätta ord, och rätt ord, på upplevelser för att de inte ska kunna ta makten över en. Det har räddat mig många gånger.

Men bortom orden finns något mer, som jag nog aldrig trodde att jag skulle hitta, än mindre längta till. Efter sex veckors daglig sjuminutersmeditation är jag förundrad. Inte en enda dag har meditationen känts som ett måste. Ikväll längtade jag så efter morgondagens meditation att jag försökte mig på att cykelmeditera. Det gick det också.

När själen kopplar upp mot kosmos lägrar sig friden i mig. Jag är inte budskapen som åker fram och tillbaka, jag är koppartråden eller mobilmasten som de färdas via. Det är min enkla men helt nödvändiga uppgift. Jag har varken förmågan eller behovet av att följa med i konversationen, av att alls förstå. Det är någon annans bord.