Så är vi där. Knappt tre år efter de första tecknen på att något var fel glömde min mammas hjärna till sist bort hur man gör när man lever. Idag är det två veckor sedan en infektion tog kål på den kropp som redan var så skör så skör av hennes demenssjukdom. Jag och äldsta dottern hälsade på henne dagen innan det hände, men när hon somnade in satt jag på tåget hem från Stockholm. Hon väntade inte in mig som pappa gjorde med min syster när han gick bort för femton år sedan. Först kändes det gräsligt att jag reste, men jag har kommit att acceptera att det är OK. Min fina syster var där och höll mamma i handen och alla barnen hann dit för att ta farväl av mormor.
Det är väldigt speciellt när en människa som varit dement går bort. På ett sätt har man ju redan förlorat henne för längesen. Den mamma jag kände har inte funnits på flera år. Det blir en långsam och utdragen sorgeprocess i stället för något som plötsligt överraskar. Samtidigt är det så definitivt nu. Och det känns märkligt att det nu på riktigt är jag och min syster (43 och 40 år gamla) som är familjens äldsta - även om vi i praktiken har varit det under lång tid.
En upplevelse från när pappa dog för femton år sedan återkommer: bilden av den cancersjuka pappan, den lilla fågelungen där i sängen, som sakta bleknar bort för varje dag, och in på min inre scen kliver i stället min friska, starka, snälla pappa. På samma sätt bleknar mammas sista år ganska fort när jag hamnar med en låda foton till det bildspel jag sätter ihop till minnesstunden efter begravningen. Fram träder inte bara mamman som fanns åren före sjukdomen, och som jag i ärlighetens namn upplevde som en blek kopia av sig själv sedan hennes livs stora kärlek försvunnit. Här kommer också en ung, vacker mamma som på vart och vartannat kort sitter och håller om någon av oss ungar. Bilderna från hennes älskade trädgård, där hon var drottning i grönsakslandet, och från fjällvandringarna - sällan har jag sett någon så lycklig på ett foto som hon där mitt i ljungen.
Vid minnesstunden glimtar ännu mer fram - i talet som hennes vänninna sedan sju decennier (!) håller: en mamma djupt engagerad i såväl freds- som miljöfrågor. Och så minns jag att min lilla mamma under en tid ställde upp som jourhavande medmänniska. Plötsligt har jag fått en annan bild än den jag haft under många års tid - när jag känt mig mer som mor till min mor än som dotter - och då plikt- och skuldkänslor tagit större plats i mitt hjärta än kärleken. Och tänk, då kan jag också hitta till min sorg och saknad, den som jag till en början nästan inte kunde känna. Så förlösande skönt!
Lägenheten är redan utrensad, städad och överlämnad till nästa boende (när man själv har varit en anhörig som väntat och längtat efter en vårdbostad vill man så klart göra allt för att nästa ska få komma till snabbt). Hemma hos oss är det däremot kaos. Hela huset är fyllt av möbler, lådor och kassar. Men jag, som avskyr när det är rörigt hemma, störs nu inte ett dugg. Jag tänker att jag får ta en kasse då och en låda då. Kaoset blir till ett enda stort fint minnesalbum, för överallt ser jag något som påminner om mamma: den gamla konstiga fyrkantiga stekpannan som hon stekte alla barndomens pannkakor i, hennes ringar som på slutet blev för stora för hennes smala fingrar, morfars Strindbergslampa, kartongerna med foton och brev, den gamla pigtittaren som jag speglat mig i så många gånger i mina föräldrars sovrum. Somligt ska skänkas, annat säljas - för de eventuella pengar vi får in planerar jag och min syster en egen helg då vi ska åka bort någonstans, prata och minnas tillsammans.
Begravningen är också avklarad, och den blev precis så som jag tror att mamma hade velat ha den. Med släkten och vännerna närvarande, med alla hennes älsklingspsalmer och hela släktens begravningsfavorit Bred dina vida vingar framförd av min fina Livstidsvän i kyrkan. Prästen hade ur min tvåtimmarssvada lyckats plocka fram just de bitar av mamma som kändes viktigast, som hennes kärlek till sina "länder" (kolonilotterna) och den under trettio år otroligt starka kärleken till pappa. Under minnesstunden rullade bildspelet, småflickorna sjöng om tussilago som en hyllning till sin vårblomsälskande mormor, och min syster och jag sjöng den sång som jag tillägnade min mamma där på tåget hem från Stockholm: Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.
Sara beskrev så fint hur hon satt ett par bänkrader bakom vår familj i kyrkan och förundrades över att hela den där långa raden små och stora människor ju faktiskt var ett resultat av mamma Kersti. Tack lilla mamma för det! När jag frågar min tvååring var mormor är utbrister han tveklöst: "Himlen!" Vad skönt det känns att vi alla är överens om att mormor nu fått krypa upp i knät på morfar - där hon så ofta satt när de båda levde. Och när vi körde hem från minnesstunden, jag och flickorna, såg vi allihop hur tydligt som helst hur hon satt där på ett moln mitt i vårt synfält, vinkade och log.
