Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Allt du bloggar kan du få...

Idag besökte jag mitt vedtempel igen. Imorgon måste vi ju hålla våra gäster varma (om de inte gör det själva genom pjäxdans i det ouppvärmda glasrummet) och på nyårsdan är det gott att vakna och veta att man inte måste masa sig ut efter ved, om man nu inte skulle vilja.

Jag kan bara konstatera att vedboden nu har blivit välsignad på riktigt, förmodligen sedan jag insåg vad besöken där gör med mig och, inte minst, sedan jag skrev om det här. Denna potenta önskebrunn måste jag använda på ett klokt sätt!

Märkligt förresten hur mycket mina tankar upptas av biutrymmena till mitt hus. Garagesubstitutet som jag försöker förlika mig med, glasrummet som jag vill få färdigt och så kapellet i vedboden.

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!

Livet duger!

I en insändare till min nya favorittidning PS! nr 1/2009 (som jag fick en prenumeration på i julklapp - tack snälla svärmor!) hittar jag en insändare från läsaren Åsa på temat förnöjsamhet. Hon menar att en bidragande faktor till att vi ofta är besvikna på livet är vår föreställning om att allting måste fungera problemfritt och perfekt i stället för att acceptera att "livet är fullt av svarta prickar". Jag konstaterarar att livsstilsmagasin och självhjälpsböcker (som jag själv ofta läser - jag erkänner!) naturligtvis gör sitt till för att spä på myten om enkla lyckorecept.

Men som Åsa skriver i sin insändare: "Kanske hemligheten är att inte fokusera på prickarna, utan i stället se färgerna däremellan? Våga känna att livet duger som det är. Uppfyller jag mina drömmar är det en bonus, men det är inte nödvändigt för mitt välmående". Jag tror att det ligger mycket i detta - att faktiskt kunna känna förnöjsamhet över det lilla och inte kräva LYCKA med stora bokstäver under varje minut av tillvaron. Livet duger ändå!

Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.

Vedhanteringens olidliga lätthet

Jag minns min fars kommentarer om min morfar och de andra sega gubbarna i byn där vi bodde. De cyklade så sakta att cykeln enligt alla naturlagar borde ha vält, de lagade bilar och utgödslingsanläggningar med balasnören - och de matade sig igenom den ena vedhögen efter den andra, år efter år. Kapa-klyva-stapla, kapa-klyva-stapla. Erbarmligt långsamt tror jag min far tyckte, irrationellt, utan att göra de där små amatörmässiga tidsstudierna som gör att man flyttar kapen två meter för att slippa några onödiga steg.

Jag minns också när vi köpt hem ett stort bilsläp med färdigklyvd ekved. Jag skulle tjäna pengar genom att kasta in vedträna i vedboden. Jag började energiskt, hade redan räknat hem pengarna och i tanken köpt vad det nu var. Och kroknade förstås snabbt. Märkligt att jag minns det än, blåsorna i händerna och på självklänslan när jag insåg att jag inte skulle orka. Hur jag än kastade var det ju hela tiden så mycket kvar! Långt senare läste jag en intervju med Suzanne Brøgger där hon talade om långsamhetens estetik med koppling till sitt intresse för att brodera. Långsamhetens estetik – ett begrepp som jag inte kunde ta till mig då men förstod att lägga på minnet.

När jag inträder i min vedbod för att fylla 10 vedlådor med 40 vedträn vardera är min ambition att bringa heder åt Suzanne Brøgger och de sega småländska gubbarna. Jag försöker att inte räkna hur många lådor jag har gjort och hur många som är kvar, jag lägger onödig omsorg på att placera vedträna så att de passar in i varann och jag känner harmoni. Så långt allt väl. Men i själva verket är jag som en brat på retreat hos buddistmunkar, eller som Karate Kid innan han lärt sig fånga flugor med ätpinnar. Översteprästinnan Brøgger och hennes halvgudar med snusrand och storväst menade aldrig att man i det fördolda skulle förlusta sig så som jag gör – med en massa intensivt tänkande. I vedboden tänker jag nämligen: på bröllopstal, föredrag, svåra samtal, födelsedagsverser, strategiska idéer, anställningsintervjuer och blogginlägg. Inte efter måste utan efter lust.

Vedboden har vid det här laget blivit alldeles laddad med läckande associationer och ratade rim. Varje gång jag kliver in slår jag till exempel skallen i minnet av en kollega från förr. Vi ledde ett projekt ihop. Projektet krävde en del tid i vedboden för att bli bra och kollegan var en sann glädje att arbeta med. Dessutom försökte jag ringa honom en gång strax innan jag gick ut och hämtade in ved, jag tror det var då han fastnade.

Jag överväger ibland att försöka klättra uppför stegen mot den långsamma estetikens nirvana och försöka sluta tänka när jag plockar min ved. Du vet ”låta tankarna flyta förbi som moln på himlen”. Sorry, Suzanne, men jag tror jag nöjer mig med att tillhöra fotfolket i den här sekten – jag är inte beredd att avstå tankefrosseriet i vedboden. Och på det här viset kommer veden faktiskt in.

Mitt julhjärta klappar i ny takt...

Har skrivit om givande och julklappar tidigare, och inser hur det vi skriver här på bloggen verkligen påverkar mig. Jag är van vid att förstå saker på ett intellektuellt plan ganska fort, men för att det ska gå in i hjärtat och verkligen sätta sig måste jag (a) skriva ner det och (b) läsa det jag själv har skrivit vid upprepade tillfällen. Därför är nog den här bloggen något av det bästa jag någonsin har gjort för min egen skull - och kanske också för världens.

För första året på mycket länge har jag verkligen funderat mycket på detta med julklappar. Senast var för nästan tjugo år sedan då hela min familj under några år bytte ut våra julklappar mot pengar till välgörande ändamål. Vet inte varför vi slutade med det... Delvis kan det nog ha att göra med att det plötsligt kom ett barn med i bilden.

I år ger jag fortfarande en del saker, men...

• Jag har köpt betydligt mindre än jag brukar.
• Jag ger fler upplevelser, t.ex. besök på bio och äventyrsbad till mina småbarn och konsertpengar till äldsta dottern.
• Jag ger sådant som jag vet ändå skulle ha inhandlats efter jul (nya glasögon till maken, en lampa till mamma i stället för en som har gått sönder).
• Jag ger förbrukningsvaror som också skulle ha inhandlats ändå (duschtvål, pysselgrejer).
• Jag har samlat alla mina favoritrecept i ett fint litet häfte till tonåringen som mer eller mindre har flyttat hemifrån (så hon inte behöver äta wok precis varenda kväll...).
• Jag har skänkt 100 kronor till Rädda Barnen för varje julfirare härhemma (och vi är ganska många...).
• Och till den äldre generationen i familjen - som inte är on-line - har jag faktiskt skrivit ut valda delar av bloggen (på dubbelsidigt papper förstås!).

Avslutningsvis ett julklappstips som jag hittade efter att jag redan fixat klart mina egna:

http://shop.manniskohjalp.se/

Nu får jag bara hoppas att ingen av julfirarna läser här i bloggen förrän efter julklappsutdelningen på onsdag...

Vem har råd att (inte) ha drömmar?

Har just lyssnat på Mark Levengoods uppläsning av sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej. I en av hans ibland mycket underhållande och rakt igenom tankestimulerande betraktelser behandlas fenomenet drömmande (och nu syftar jag på sådant som vi gör dagtid). Mark berättar om telefonsamtalet från helvetet, där han ringde Telias utlandsnummerupplysning för sisådär 1:- i sekunden... En trött och urless telefonist malde på i all oändlighet (och pengarna tickade) utan att kunna hjälpa Mark med det han behövde, och på frågan om vad hon drömmer om att göra i stället där hon sitter och vantrivs på nummerupplysningen svarade hon: : "Vem har råd att ha drömmar?" Vad tragiskt att så fullständigt ha fogat sig i livets meningslöshet...

Själv funderar jag ibland på fenomenet dagdrömmande. Å ena sidan håller jag på att försöka lära mig att skruva upp procenten närvaro i nuet - att inte hänga så mycket i dåtiden eller grubbla över framtiden. Å andra sidan är det just de negativa sidorna av dåtid och framtid (ältande och oro) som jag vill komma bort från. Att däremot emellanåt släppa taget och drömma mig tillbaka till härligt slappa sommardagar (t.ex. när jag tittar på kort från lägerveckan tillsammans med barnen) eller liksom redan i förväg gotta mig åt allt mysigt under jullovet tror jag bara är nyttigt. Det senare hänger också ihop med Saras tidigare fundering om att ta ut glädjen i förskott. På det viset njuter man ju minst tre gånger - i förväg, under tiden och efteråt!

Sedan behöver ju inte alla drömmar gå i uppfyllelse. Som Mark Levengood uttrycker det i sin bok: "Drömmar ger kraft. Drömmar är inte ett mål att uppnå. Drömmar är en liten motor som får oss att puttra i rätt riktning. Det viktiga är att ta sig framåt". Och han avslutar sin lilla text så vackert: "Frågan är inte vem som har råd att drömma. Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna och le."

Låtom oss vara stolta över vårt engagemang

Med glädje läser jag i senaste numret av Amelia (26/2008) - och ja, jag vet, det är jag som läser Mama, Amelia och tittar på TV4 och Sara som läser Vi och lyssnar på P1, men det står jag för :-) - att svenska folkets engagemang i omvärlden ökar, i synnerhet hos den yngre generationen. Vi skänker miljarder till välgörande ändamål, och då tycker jag att vi kan få vara stolta över det i stället för att någon som gör mer än skänker pengar trycker ner i halsen på oss att vi gör det för att döva vårt dåliga samvete. So what, de som är i nöd skiter väl i vilket givarens motiv är så länge hjälpen kommer fram och gör skíllnad. Sen skulle självklart många fler kunna göra mycket mycket mer.

På tal om Saras inlägg om att handla begagnat läser jag också att vi skänker mer och mer av våra kläder och prylar till Myrorna och liknande organisationer. Visst är det något att glädjas åt mitt i julkonsumtionshysterin! Många många människor lägger ner massor med ideellt arbete på allt ifrån idrottsföreningar till strumpstickning åt hemlösa och verksamhet av typen jourhavande medmänniska. Och alltfler söker jobb som volontärer i utvecklingsländer.

Just nu är kanske mitt engagemang i omvärlden utifrån sett lägre än tidigare. Jag delar inte längre ut flygblad för ett av de politiska partier som jag tycker mest stämmer överens med mina övertygelser. Jag har hoppat av mitt uppdrag som medlem i den ideella språklärarföreningen o.s.v. Ett krävande jobb och en stor familj tar en alltför stor del av engagemanget just nu.

Men eftersom jag har bestämt mig för att försöka leva efter principen good enough väljer jag att i stället vara nöjd över det lilla jag faktiskt gör. Vi har ett fadderbarn i Burkina Faso, vi ger pengar till diverse organisationer, vi skänker alla kläder vi har vuxit ur eller tröttnat på och om det ger mig lite mindre dåligt samvete så kan det väl få göra det? Jag tror också att jag har blivit en bättre lyssnare som faktiskt engagerar mig mer i mina familjemedlemmars, vänners och kollegors liv och välbefinnande än när jag var yngre. Och åtminstone det tycker jag är ett engagemang jag kan vara stolt över.

Många kläder lite tid 2

Har kompletterat min handlingsplan för färre och bättre klädinköp. Nu ser listan ut såhär:

1. botanisera i garderoben och försök blåsa liv i det jag har
1 b. botanisera inte i affärerna (ny)
2. sälj sånt jag inte använder på begagnatmarknaden
3. håll en lista i almanackan över saker jag verkligen tycker jag behöver
4. köp i första hand second hand, i andra hand ekologiskt
5. när shoppingsuget sätter in, tillämpa punkt 4 och ta hjälp av punkt 3
6. förhala inköpen så går impulserna ibland över

Dessutom funderar jag på ett halvårs toppstopp. Toppar är det jag oftast köper utan att riktigt behöva. Mja, ett toppstopp med undantag för second hand och ekologiskt får det bli. Så lagom radikal är jag.

Idag har jag hört på radio om hur våra arma blivande julskinkor har det, åtminstone de som inte ska bli kravmärkta. Vår grishållning är tydligen bättre än andra länders på vissa sätt, men sämre på andra! En parallell till klädproduktion - det har en jäkla betydelse vilken produkt man väljer!

OBS: Att jag vill dra ner på klädkonsumtionen betyder inte att jag köper bilden av att alla konsumenter handlar för att trösta sig, det vi köper är falsk lycka osv. Fåfänga är något djupt mänskligt. Animaliskt och vegetabiliskt också för den delen. När jag prövande nyper i ärmen på en tröja, granskar modellen och tyget, då känner jag att jag är en i gemenskapen av alla andra kvinnor jorden över och genom historien som gjort och gör detsamma.

Den där sabla skuldbördan tror jag vi måste komma förbi om vi ska kunna ändra konsumtionsmönster och produktionsförhållanden. Att bry sig om sitt yttre behöver inte betyda att man skiter i omvärlden eller inte har någon insida att komma med. Det behöver inte betyda att man är osäker, olycklig eller substitutsökande. Tvärtom - när jag gör mina bästa köp är jag lycklig och känner mig snygg redan innan jag går in i affären! Sen har jag ibland andra bevekelsegrunder och då blir köpen ofta därefter.

Det jag vill komma till är att det är meningslöst att försöka utrota fåfänga och habegär. Däremot kan vi lyfta fram andra viktiga saker i livet och diskutera på vilka villkor, i vilken utsträckning och på vems bekostnad det är OK att pynta sig.

Många kläder lite tid 1

Saker man köper har en massa olika effekter; de drar resurser från mig och miljön, de tillför nyttor och upplevelser, de ger jobb, de tar tid. Det senaste beskriver Fredrik Warberg från Tidsverkstan såhär: ”Det tar tid att tjäna pengar...det tar tid att göra av med dem...det tar tid att underhålla det vi köper/investerar i... det tar tid att lägga saker på rätt ställe... det tar tid att leta efter saker då de inte ligger på rätt ställe... och det tar tid att göra sig av med saker...” Sånt märker man inte minst såhär års.

Jag har tänkt handla lite mindre framöver. Min akilleshäl är kläder. Jag är ljusår från märkesgalningarna på Stureplan men med min egen måttstock lägger jag mer pengar än jag skulle vilja på kläder. Eller rättare sagt; jag vill gärna ha mer pengar över och ha bättre miljö- och etiksamvete. Den senaste tiden har plagg för 79 kr made in Bangladesh väckt mer obehag än habegär. Jag läser just nu Anki Grammings bok om köpstopp. Inspirerande men det känns inte som rätt väg för mig just nu.

Istället håller jag mig med en enkel aktionsplan för lägre klädkonsumtion. Just nu ser den ut såhär:
1. botanisera i garderoben och försök blåsa liv i det jag har
2. sälj sånt jag inte använder på begagnatmarknaden
3. håll en lista i almanackan över saker jag verkligen tycker jag behöver
4. köp i första hand second hand, i andra hand ekologiskt
5. när shoppingsuget sätter in, tillämpa punkt 4 och ta hjälp av punkt 3
6. förhala inköpen så går impulserna ibland över

Galet förälskad efter tolv år - men inte utan arbete!

Är lite kluven till TV4:s dokusåpa Bröllopsform som avslutades igår (och som jag råkat se ett par avsnitt av som bakgrund till uppsatsrättning, facebookande och bloggande). Å ena sidan är jag urless på alla dessa favoritkonceptprogram som översvämmar min TV (och det gjorde mig inte mer positiv att deltagarna uteslutande var heterosexuella medelklasspar som gift sig på 90-talet...). Å andra sidan tycker jag att just det här programmet har lyckats förmedla ett viktigt budskap tydligare än alla de livsstilstidningar där jag har läst om samma sak: att relationer inte sköter sig själva utan måste arbetas med aktivt av båda parter.

Bröllopsform gick ut på att par som varit gifta en längre tid, gått upp i vikt och tappat bort sin kärleksrelation fick coaching, såväl fysiskt som psykiskt. Hjälp att komma igång med en sundare livsstil och framförallt att hitta tillbaka till varandra som människor. Det är så lätt att halka in på ta-varandra-för-givet-spåret och glömma bort att man ibland faktiskt behöver ta i från tårna för att hålla liv i sin relation. Att komma ihåg att visa uppskattning. Att se varandra som individer med olika och ibland konkurrerande behov. Att med jämna mellanrum ta sig tid att prata färdigt med varandra (utan att bli avbruten av kortväxta varelser med helt andra behov) - och inte bara om amorteringar och hur man ska lösa diverse logistiska vardagskullerbyttor.

Förtida uttag

På konsert med Emil Jensen på Växjös gamla fina teater. En trött 10-åring lutar sitt huvud mot min axel och kryper så småningom upp i knät. Då gör det inget att min tanke "Så ung han är!" fick mig att inse exakt hur gammal jag själv är. Emil säger: "Tänk på att ta ut glädjen i förskott - annars kanske det inte blir nån glädje alls."

Just det talade jag med en kollega om tidigare på dan. Vi pratade om vågen av villainbrott som just nu sköljer över södra Sverige. Båda var vi räddare för att hamna i lås- och larmträsket än vi var för inbrott. Låsa allt, överallt, aldrig cykla när det är mörkt, oroa sig för barnen och allt det där.

Vi bestämde oss för att hoppas att det inte blir värre att hämta sig efter ett inbrott för att man varit naiv och sorglös dessförinnan. Kanske har vi fel - det kan kosta på att rita om sin mentala karta i mörkare färger. Å andra sidan - varje godtrogen och ljus dag vi tills vidare samlar på oss är nån slags förtida utdelning på en negativ investering som vi i bästa fall aldrig behöver göra. Det låter som en porös finansmarknadsmanöver, men i rätt sammanhang tror jag på metoden.

Man är ju den man är

"Jag försöker att inte påverkas så mycket av vad folk tycker för då blir man helt självmedveten och det man skriver kanske förändras och blir ängsligt. Alla tycker alltid olika och det går inte att tänka att man ska göra si eller så för att tillfredsställa fler. Man är ju den man är."

Så säger författaren Sara Kadefors i en intervju för tidskriften Ordinär (nr 1, 2007), och jag tycker att det är så bra sagt i all sin enkelhet. När ska jag bli vuxen och lära mig att stå för vem jag är och inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig och vad jag gör, tycker och säger? Flera kvinnor i min omgivning har sagt mig att tryggheten kommer när man har fyllt 40, så det kanske är på gång nu då...

För inte har det hjälpt något vidare att disputera, få en fast lektorstjänst eller föda tre barn. Ibland känner jag mig fortfarande som den där mobbade 14-åringen jag var för 26 år sedan. Så beroende av andras bekräftelse. Är det någonting jag ska ge mig själv som nyårslöfte så är det detta. Att försöka acceptera att "man är ju den man är" oavsett vad andra tycker.

Ninaninaninana....

Den som liksom jag var barn på sjuttiotalet kan knappast ha undgått Boktipset med Stefan Mählkvist - den suggestiva melodisnutten och den fantastiska regnbågssoffan. Jag älskade detta barnprogram, där Stefan med sin lugna röst läste korta avsnitt ur spännande bilderböcker som väckte lust att läsa mer och mer och mer.

Jag älskar fortfarande att läsa - med ögonen eller öronen (gärna i bilen!) - och till min glädje verkar alla mina tre barn har ärvt denna hunger. När jag läser eller lyssnar på en bra bok eller artikel är jag 100% medvetet närvarande - glömmer att grubbla över det som varit eller fundera på det som ska komma.

Här är några romaner som berört mig:

* Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia (så långt ifrån Harlequin-kärlek man kan komma, oändligt vemodigt och ändå hoppingivande)

* John Irving: Garp och hans värld (ingen kan som Irving blanda tragedi med komik utan att det blir patetiskt)

* Khaled Hossein: Flyga drake (om en afgansk killes uppväxt, flykt till USA och återkomst till hemlandet - ger många nya perspektiv och insikter om en värld så långt från vår svenska skyddade verkstad)

* Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger (vemodigt och mycket vackert skrivet om sorg, saknad och kvinnlig vänskap)

* Åsne Seierstad: Hundra och en dag (intressant om den stundtals mycket absurda vardagen som krigskorrespondent mitt i Irakkriget)

* Sara Kadefors: Fågelbovägen 32 (träffsäkert och tankeväckande om maktstrukturer, rika och fattiga, svenskar och icke-svenskar och vad godhet egentligen är för något)

Nu drömmer jag om att få starta en bokcirkel för att också kunna dela läsupplevelser med andra och låta våra olika perspektiv mötas. Intresserad? Hör av dig!

Downshifting eller upscaling?

Ett fenomen som verkar börja vinna terräng framförallt bland stressade småbarnsföräldrar brukar benämnas downshifting och innebär att man växlar ner jobbmässigt - går ner i tjänstgöring för att t.ex. vara mer med sin familj. I senaste numret (26) av Amelia berättar Alexander Holmberg om hur han hoppat av ett toppjobb för att kunna spendera mer tid med sin treåriga dotter.

Alexander tycker att han - förutom att ha fått mer tid med dottern - blivit bättre i sin yrkesroll. "En bra chef är närvarande. Det betyder inte att man måste vara påkopplad dygnet runt utan att man ska vara fokuserad när det verkligen gäller. Tiden på jobbet är inte intressant. Jag föredrar någon som har ett engagemang framför någon som är på kontoret 60 timmar i veckan, men aldrig lyckas lyssna för att han eller hon är så överstressad". Och han föredrar termen upscaling framför downshifting, eftersom han har "uppgraderat saker som är viktigare än andra."

Efter en väldigt intensiv höst har jag bestämt mig för att downshifta/upscala till våren. Har tackat nej till en hel del jobb för att i stället kunna hämta på dagis och fritids mer, och kanske också lite oftare kunna känna fotsulorna och lyfta blicken. Vem vet vad jag upptäcker?

Läs mer om downshifting på Tidsverkstadens webbsida.

Strukturmuppens återkomst (eller Mina strategier för att hantera den fiktiva bristen på tid, del 2)

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit mina strategier för att hantera tidsbrist och stress. Liksom så många andra yrken idag kännetecknas jobbet som universitetslärare av en stor frihet vad gäller när, var och hur jag arbetar. Det är såklart fantastiskt bra; jag kan gå till frissan kl. 11.00 en vanlig torsdag och i stället jobba hemma på kvällen, och jag bestämmer själv hur jag vill lägga upp undervisningen i mina kurser. Men eftersom friheten är kombinerad med hög arbetsbelastning har den också ett pris. Det är lätt att ta med sig jobbet hem på kvällar och helger, och det finns sällan någon som säger att man har gjort tillräckligt. Man riskerar att inte få den ack så nödvändiga sammanhängande tiden för återhämtning och bokstavligen jobba ihjäl sig.

En av mina ledstänger i hanteringen av den gränslösa tillvaron är att plocka fram en egenskap som kikade fram i mitt inlägg om listskrivande: strukturmupperiet! Ju mer struktur jag skapar omkring mig i gränslösheten, desto lugnare blir jag. Några exempel på hur strukturerandet tar sig uttryck:

* Jag för en sorts egen "stämpelklocka" där jag noterar min arbetstid och hur den fördelar sig på olika uppgifter. Detta har bl.a. hjälpt mig att få överblick över var jag lägger min tid och inse att jag ibland måste dra ner på ambitionerna. Jag har också blivit bättre på att gå hem på fredagen och känna att jag har gjort tillräckligt - utan att ha dåligt samvete för att jag tar ledigt under helgen.

* Jag skriver som sagt listor (både hemma och på jobbet), dels för att inte missa något viktigt som ska göras (då kan jag slappna av och känna att jag har kontroll), dels för tillfredsställelsen i att bocka av och se att jag faktiskt har åstadkommit ett och annat även om jag inte har kommit ikapp.

* Jag försöker att så mycket jag kan rensa i röran - på mitt skrivbord, i min e-postlåda (mappar!) och hemma - eftersom jag har märkt att jag mår mycket bättre av att inte ha en massa saker liggande framme (alla dammråttor i hörnen stör mig betydligt mindre...). Allt enligt Feng Shui-principen att positiva energier flödar lättare då.

* Jag försöker att fokusera på en sak i taget genom att t.ex. ibland stänga av e-posten eller telefonen tills jag är klar med en annan arbetsuppgift. Men ack så svårt jag har för detta.

Ännu en del av strukturerandet handlar om att klargöra sina prioriteringar – som Sara varit inne på i inlägget Plura själv. Tror att jag kommer att återkomma till detta...

Blåsor under fotsulorna

Läser krönikor av bröderna Härén på interesting.org. Den 24 november skriver Fredrik om ett framträdande av Bob Geldof. Han jämför oss rika västerlänningar och vår relation till världens fattigdom med dem som blundade för folkmordet på judar under andra världskriget. Våra barn kommer att fråga oss hur vi kunde vara så passiva, varför vi inte gjorde något.

I går morse har P1:s Konflikt ett reportage om en familj från Azerbadjan som är i svensk domstolsförhandling för att överklaga sitt avvisningsbeslut. De blir ifrågasatta för att inte ha exakt koll på var och när och hur många gånger de blivit förhörda. Samtidigt intygar en läkare att de lider av posttraumatiskt stressyndrom – där dålig faktakoll är ett vanligt symptom. Mitt i förhandlingen undrar någon av de andra aktörerna om förhandlingarna kommer att vara klara före kl. 19; annars riskerar hennes bil att bli inlåst i parkeringshuset! Förhandlingen är färdig före kl. 19. Familjen får inte stanna.

Vänta här nu: Det är ju inte så jag vill ”känna fotsulorna mot underlaget”, inte det jag vill se när jag lyfter blicken och ser i vilket sammanhang jag finns.

Och vad gör jag, vad kan jag göra?

Ett givande liv

Såhär i julklappstider tycker jag att det kan vara på sin plats med en reflektion kring fenomenet givande. Tänk att vi under några hektiska veckor i december får givmildhetsfnatt och köper gåvor för miljarder. I min familj är vi barnsligt förtjusta i att köpa och slå in julklappar, vilket går emot vår strävan att försöka leva någorlunda miljövänligt och inte konsumera alltför mycket av sådant som inte ligger långt ner i behovstrappan. Den här julen tänkte jag i alla fall försöka byta ut några julklappar mot upplevelser (se vidare nedan).

I en artikel i tidningen Psychologies (december 2008) läser jag om flera intressanta forskningsstudier som behandlar just givande och vänlighet (som jag skrivit om tidigare) och vilka positiva effekter det kan ha, inte minst för den som ger. Stephen Post, doktor i bioetik säger t.ex. att ”One of the best ways to overcome stress is to do something to help someone else”. Dr Elizabeth Dunn berättar också om en studie där hon fann att personer som gav bort presenter upplevde sig lyckligare än de som köpte saker till sig själva, detta oavsett gåvans ekonomiska värde.

Men om vi nu vill ge utan att konsumera? Ja, varför inte ge av vår tid? Tänkte avsluta med några alternativa julklappstips från Jörgen Larsson på Tidsverkstaden):

* Ett klippkort där du själv ger massage till mottagaren
* Fika, restaurang-, bio- eller teaterbesök tillsammans med dig
* Tre färdiglagade middagar som du levererar hem till mottagarens dörr
* Ommålning av ett rum, fönsterputsning eller garagerensning hemma hos mottagaren
* Barnpassning
* Julgodis som du har gjort själv
* Dina egna favoritrecept inskrivna i en fin liten bok

Ett annat tips är en suverän present som jag fick av Sara till min födelsedag för ett tag sedan: ett antal riktigt bra poddradioprogram från årets omgång av Sommar i P1, den amerikanska radiostationen This American Life och Saras eget Studio Storkeboda. Vilka härliga timmar jag har haft i bilen när jag lyssnat!

Många viljor i baljan

Mina besvärjelser om det bohemiska hemmet klarar inte vilket motstånd som helst. En dag med humör och novemberväder i sumphålsklass ser jag plötsligt vårt containerförråd/garagesubstitut i all sin sjaskighet. Snipiga damen inom mig pekar med sitt vassa finger och deklarerar att detta inte är bohemiskt, detta är sånt som grannar klagar på i lokaltidningen. Och det gör dom rätt i!

Snipiga damen smular sönder min försvarsmur och får modet att sjunka. Vi – särskilt jag – är ju hopplöst dåliga på att göra färdigt saker (så att vi skulle kunna börja bygga garaget)! Vad är det för fel på oss som inte på dessa åtta år kommit loss och byggt ett garage/förråd till vårt hus?

Talar med mannen. Beskriver min syn på mig själv som en dålig avslutare, en som snarare saktar in än spurtar de sista stegen före mål. Han ställer kloka frågor, coachar istället för att komma med Lösningar. Sakta kravlar jag mig upp ur sumphålet. Kanske är jag inte en så usel avslutare ändå, utan mer av en sjujäkla startare, dessutom gift med en likadan. Och vi startar sällan något för grannfridens skull, oftare för själsfriden. Inte konstigt att det finns lite ärenden i balansen. För att citera mannen: det är många viljor i baljan.

Vårt ickegarage är i själva verket ett väl maskerat monument - en installation - över vår företagsamhet och vår förmåga att prioritera det vi tycker är viktigt. När jag hämtar cykeln där i morgon bitti ska jag tänka på all tid jag inte ägnat åt att riva förråd och bygga garage, jag ska tänka på skidsemestrarna, paddelturerna, 40-årsfesterna och de långsamma lördagsfrukostarna.

Att göra eller inte göra - mitt liv som list junkie

Gissa hur jag tillbringade min lördagskväll! På party? Hemma med familjen? Nej, ensam på Starbucks i Wimbledon, London, med en gigantisk mugg te, två ljuvliga shortbreads med citronsmak och senaste numret av tidskriften Psychologies. Anledningen var att jag hade två timmar att fördriva medan äldsta dottern var och tittade på Edward Scissorhands i balettform (inte riktigt min grej...). Vid sidan av (det mycket intressanta) läsandet skrev jag diverse små listor över vad jag ska göra veckorna fram till jul, idéer till inlägg här i bloggen, centrala teman i romanen jag ska skriva någon gång när jag får tid... Sån där är jag: skriver listor om allt - högt och lågt - och har så gjort så länge jag kan minnas. I sitt tal på mitt bröllop spelade min syster upp hur Maria, 5 år, med lillgammal förnumstig röst och mycket nöjd med sig själv - beskrev hur hon hade "sorterat och sorterat" hela dagen.

En av mina strategier för att hantera min stundtals ganska stressiga och smått kaotiska tillvaro är som jag tidigare beskrivit att försöka skapa struktur och kontroll i kaoset. Här har listskrivandet en självklar plats och är rentav livsviktigt emellanåt för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg alla mina åtaganden. Mycket av listskrivandet handlar dock inte om trista inköps- eller jobblistor utan är mer av "centrala romanteman-" och "blogginläggs"-karaktär. Tankar, drömmar och annat som inte handlar om att barnen annars blir utan mjölk till flingorna eller studenterna utan inrapporterade tentabetyg.

Jag vet att jag inte är ensam om min listmani. Under planeringen av vår gemensamma tidsfest hittade jag till och med min överkvinna i Sara. Oj, vilka listor vi skrev - gäster som skulle bjudas, saker som skulle fixas och tas med till lokalen, låtar som skulle sättas ihop... Och när jag satt där på Starbucks i lördags kväll och läste min tidskrift upptäckte jag att det till och med har skrivits en bok om fenomenet (Sasha Cagen: To-Do Lists: From Bying Milk to Finding a Soul Mate, What Our Lists Reveal About Us). En av teserna i boken är att våra listor säger en hel del om oss: "More than a wardrobe or a diary, a to-do list is a window into someone else's world. It provides un unedited snapshot of our life at any moment and can capture our anxieties and goals, along with our preference for Earl Grey" (Psychologies, December 2008).

Det var ganska befriande att läsa om andra som skriver lika knäppa listor som jag och att man i artikeln beskriver det som att listor precis som jag själv upplevt hjälper oss att kontrollera vårt kaos - så länge vi inte låter listorna ta kontroll över oss och vi börjar skriva ner att vi måste stiga upp, göra kaffe och gå ut med hunden. Man behöver varken lida av spontanitetsbrist eller total galenskap för att man är en listskrivare. Och listor kan faktiskt hjälpa oss att komma fram till vad vi vill med våra liv: "Life is a to-do list, and we can choose where our list takes us and how we want to approach it [...] But whether we fulfil our life-long dreams or not, it's the act of writing them down that gives us pleasure and a sense of purpose in the present" (Psychologies, December 2008).

Nu ska jag:
* trycka på Publicera-knappen
* stänga av datorn
* släppa ut katterna
* fixa lunchsalladen till i morgon
* borsta tänderna
* gå och lägga mig...

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Energikompassen pekar rätt ännu en gång

Iskallt logiskt tänkande säger:
Dans = energikick
Julfest = dans
ergo
Julfest = energikick = gå dit!

Och jag går dit, mot alla magkänslor i världen. Fast jag känner mig som ett utsketet äpplamos och inte har träffat familjen samlad på hela veckan.

Kicken infinner sig i form av en rundlagd glasögonprydd man; en Karlsson på taket i skala 2:1. Vingarna har han på fötterna. Jag flyger med. Aldrig har jag dansat så bra!

Ännu en lukrativ energiinvestering hemräknad. Där satt den. Gonatt.

Egentligen skulle man-policyn

Ett tillskott i listan över goda råd till mig själv:

När jag tänker ”egentligen skulle man ta och…” – fånga upp tanken och, i möjligaste mån, gör det jag tänkte!

Några exempel: Egentligen skulle man ta och:

• tala om vad jag egentligen tycker om den där uschliga artikelserien i lokaltidningen
• liva upp den här festen med en sång, eller kanske en långdans från rum till rum?
• ringa henne som inte har hört av sig på över ett år (vilket inte jag heller har gjort)
• tydligt driva frågan om stödet till mellancheferna på jobbet
• skriva en dikt om kursarna på min ledarskapsutbildning

I fyra av fem punkter ovan har jag följt min nya policy, den femte tror jag är på gång. Att göra det kräver som mycket annat ett litet överskott av energi, så man har något att investera. Men när jag har det känns det som att räkenskaperna lätt går med vinst. Tanken maler inte längre i skallen. Istället fortstätter flödet, nya "egentligen-skulle-man"-tankar dyker dyker upp, och de blir bara mer intressanta (eller kanske utflippade), för varje varv.

Dokumentär förälder

"- Det viktiga är inte värmen i huset, utan värmen mellan människorna."

"- Om jag varje kväll hade tilldelat min fru en stjärna på kylskåpsdörren som belöning för att hon betett sig så som jag önskar så hade det varit fruktansvärt. Då hade vi inte haft en mänsklig relation."

Så citeras familjeterapeuten Jesper Juul i Rädda Barnens medlemstidning där han propagerar för det "autentiska" förhållningssättet till barn, till skillnad mot det auktoritära eller det släpphänta. Poängen är att göra som man gör i vuxna relationer - eller åtminstone försöker - känner efter vad man själv vill och följer det i största möjliga mån utan att dominera eller åsidosätta sin partner. Vill barnet ha högläsning när jag gärna vill läsa tidning kan man ju antingen skälla ut barnet för att det stör, utan reflektion lägga tidningen åt sidan och med den sina egna behov, eller vänligt men bestämt tala om att man just nu vill läsa sin tidning och låta det vara argument nog.

Det låter ju vettigt, och jag kan tänka mig att ju mer barn bemöts så, desto mognare beter de sig själva. Kruxet är ju att de inte alltid håller sig till de spelregler som gäller i en vuxen relation och hur gör man då? Jesper Juul är mycket skeptisk till "manualbaserad" uppfostran. Men funkar det verkligen att släppa alla strategier, metoder och rollbeteenden gentemot sina barn? Och bara vara som man är?

Plura själv!

Människor omkring mig har börjat formulera uttryckliga ledstänger för sina liv. I arbetslivet skulle man kalla dem affärsidéer, verksamhetsplaner, policydokument eller strategier. Kul att kunna plocka hem fyrkantiga verktyg som brukar presenteras på power point-bilder och med framgång applicera dem i det fluffiga själslivet. Min man satt i ett väntrum och formulerade sin egen Maslow-besläktade behovstrappa, inspirerad av en artikel om en kvinna som plötsligt insåg att hon inte visste vad som gjorde henne lycklig. Marias tre strategier för att hantera upplevd brist på tid är ett annat exempel.

Själv har jag börjat samla några olika uppmaningar som kanske kan bli mina bästa råd till mig själv:

• Investera mycket energi i sådant som ger energi tillbaka och minimalt med energi i sådant som inte ger något.
• Prioritera jobbuppgifter efter fyrfältaren nedan.

Det här är ju inget nytt, det skrivs massor av självhjälpsböcker med metoder och strukturer. Det som gått upp för mig är bara att modellerna blir så mycket mer träffsäkra när de kommer inifrån mig själv, grundade i vad jag just nu är mottaglig för och formulerade med de begrepp som just nu ligger längst fram i huvudet. Få modeller säger något jag inte visste innan, det handlar ofta om att säga det som alla vet på ett nytt sätt och ännu mer om tajming. Och det är när tajmingen är rätt för mig som andras teorier och synsätt kan ge aha-upplevelser, men då har jag oftast ratat nio för att hitta en som passar. Fram för måttbeställt hemmafilosoferande alltså!

Vänliga veckan... hela året!

Jag har kommit på att en sak som gör mig sådär vardagsglad är när människor är oväntat vänliga mot mig. För några veckor sedan blev jag gratulerad på födelsedagen i förväg av en expedit när jag visade min legitimation i kassan - blev jätteglad och känslan satt i hela kvällen. Trevlig restuarangpersonal har samma effekt, liksom vänliga poliser, sjuksköterskor, apoteksbiträden, bibliotekarier, vaktmästare...

På fredagskvällarna får jag ännu en av dessa vänlighetskickar - direkt i TV-rutan. Mina barn gillar programmet Rampljuset, där artister av vitt skilda slag (magdansöser, folkdansare, akrobater, hinkjonglörer, fakirer som trär nålar genom huden - you name it) får uppträda så länge publiken (barn från Malmötrakten) är nöjda med uppträdandet och vill se mer. När de tröttnar trycker de på en knapp och när mer än hälften har tryckt slocknar ljuset och framträdandet avslutas. Den/de artist(er) som fått stanna längst i rampljuset vinner. Låter det inte särskilt vänligt? Nej, men kicken kommer då juryn (tre barn i 12-13-årsåldern) får säga sitt. Dessa fantastiska ungar! Särskilt killen i mitten har ALLTID något vänligt att säga om artisterna som har uppträtt. Ofta är han lyrisk. Och även i de fall han inte själv blev så road har han en sanslös förmåga att lyfta fram det positiva i det han sett. Det låter aldrig smörigt eller tillgjort utan rakt ifrån den här vänlige lille killens hjärta. Om han var till salu för adoption skulle jag slå till direkt!!!

Tror jag ska försöka investera lite mer i mitt eget vänlighetskonto. Det behövs ju faktiskt ett väldigt litet startkapital och räntan är betydligt högre än på Swedbank...

En plats att tanka sinnesro

Vi har ett gästrum i vårt stora hus som vi aldrig riktigt orkat göra något av. Visserligen plockade vi bort en heltäckningsmatta, tre lager plastmatta och ett lager tidningspapper från 1958 och slipade trägolvet som fanns under, men i övrigt har rummet stått där, lite ogästvänligt och lätt illaluktande av gamla tapeter och en stängd dörr.

Så någon gång i våras så fick jag ett av mina galna infall: jag ska göra någonting av det där gamla trista gästrummet, äntligen. Ut åkte skräp och fula möbler som bara råkat bli över och inte fått plats någon annanstans. Jag och barnen målade och tapetserade och rummet genomgick en lätt Askungen-förvandling och har nu blivit mitt mest älskade rum, fullt av vackra färger och stearinljus.

Idag använder jag (och stundtals äldsta dottern) rummet för avslappning och återhämtning, och ibland sover jag här när jag inte kan somna i min vanliga säng, eller behöver en sovmorgon. Här är min jobbfria zon och jag känner så fort jag kommer innanför dörren hur lugnet infinner sig och oro och stress rinner av mig. Att rummet blivit ett favoritrum för våra fyra katter (som turas om att ligga här) tycker jag ytterligare bekräftar mitt intryck av positiv energi.

Jag tror att man mår bra av att ha en plats, i hemmet eller någon annanstans, eller bara i tanken, dit man kan gå för återhämtning. En plats där man kan lämna alla jobbiga tankar bakom sig för en stund. Vart man går eller hur man återhämtar sig – genom meditation, yoga, en promenad, en avslappningsskiva, skön musik, ett varmt bad eller något helt annat – spelar ingen roll. Det viktiga är att man känner att det finns någonstans där man kan tanka sinnesro.

Tidsfest 1

Min svärfar har ett ordspråk: Har du ont om ved, sätt igång ett bygge. Har du ont om mat, ordna kalas. Till det kan jag nu lägga: Har du ont om tid, ordna ett kalas med tid som tema. Mer tid får du inte - ingen har hittills hittat flödesregleringen på den kranen - men bättre!

Så gjorde min vän Maria och jag när vi skulle fylla 40 och inte tyckte vi hann med att ordna fest, fast fest var det vi helst ville ha. Vi längtade efter att dansa, helst till liveband och träffa alla våra vänner. Men orkade vi detta ovanpå allt annat? Jo, med det där temat fick festen liksom en dimension till, motiven till att lägga en och annan kväll på festplanering blev liksom stärkta och vägen blev faktiskt en avsevärd del av målet.

Just nu slår det mig att vi satte temat delvis för att hitta andra samtalsämnen med våra inbjudna vänner, utan att fatta hur mycket det gällde vårt eget umgänge under tiden före festen. Vi hann knappt prata om Jobbet och Barnen och Männen (och framför allt inte om Sakerna) när vi hade fullt upp med våra listor och grupparbeten till festen. Mer om dem senare.

Folie à deux?

Tidigare idag hade jag ett styrkepass så gott som något: tömde på egen hand ett överfyllt bilsläp med ställningsdelar som vi monterat ner från den nymålade västfasaden på vårt bohemiska hus (- nu i två skilda gula nyanser!). I strilregnet och snålblåsten gladdes jag åt min förmåga att uppskatta livets krumelurer; att se det som ett gött fyspass som gör det skönt att komma in, när man släpar på tunga blöta trätrallar och känner hur vatten kramas ur handskarna och sipprar in mellan fingrarna varje gång man knyter handen i ett nytt grepp. Skulle jag istället ha insett att det nu är dags att boka den där lilla sinnesundersökningen?

Och just när jag skriver detta ser jag min man göra 20 armhävningar på raken med fötterna uppe på en stol för att det ska bli jobbigare. Han blir en nöjdare man av det. Han får nog följa med på undersökningen. Eller så struntar vi i det och lever lyckliga i alla våra dagar.

Förnöjsamhet och vardagsglädje

I 40-årspresent fick jag en bok med titeln Förnöjsamhet. Det är en liten bok med vackra foton av naturen och helt vanliga människor av Tore Hagman, ackompanjerade av små finurliga texter av Stefan Edman, före detta kollega till mig på folkhögskolan där jag jobbade för många år sedan. Boken handlar om precis det som titeln anger, förnöjsamhet, och att hitta de små glädejeämnena i vardagen.

Här är några exempel på sådana där små enkla saker som gör mig förnöjsam och vardagsglad:

* en kakelugnsbrasa en mörk söndagseftermiddag i november
* varma små barnfötter i min säng
* min yngsta dotters sprudlande skratt
* att stå i duschen och känna vattnet strila över min svettiga kropp efter ett riktigt härligt träningspass
* mina barns underbara språkliga experimenterande
* doften av nybakade kanelbullar
* ett glatt SMS från min äldsta dotter
* att få en oväntad stund över att göra något oplanerat eller bara vara
* ett varmt bad med väldoftande oljor och en avslappningsskiva i CD-spelaren
* en riktigt bra låt i min mp3-spelare när jag är ute och springer i skogen
* när gräsklipparen för en gångs skull startar på första försöket
* att vakna på helgen och komma på att man kan sova en liten stund till
* levande ljus (gärna många på en gång)
* en riktigt bra bok eller film som gör mig så uppslukad att jag glömmer världen omkring mig för en stund

Ska försöka bli bättre på att låta känslan från små ljusglimtar i tillvaron att stanna kvar lite längre.

Mina strategier för att hantera (den fiktiva) bristen på tid

Bodil Jönsson har skrivit så mycket klokt om tiden, bl.a. att tidsbrist egentligen inte finns, eftersom tid är det enda vi har, och att det är upp till var och en av oss hur vi förvaltar den. Och ändå är vi så många som springer omkring som skållade råttor och aldrig känner att vi kommer ikapp.

För ett antal år sedan var jag på väg med dunder och brak in i den berömda väggen. Jag hade dock turen att stoppa innan det var för sent. Vidbränd blev jag - det krävdes två månaders "timeout" för att komma tillbaka - och jag har utvecklat en sorts "stressallergi" som gör att jag numera känner av varningssignalerna betydligt tidigare än den gången. För visst hamnar jag där igen med jämna mellanrum, med för många och för höga krav (främst från mig själv) och alltför lite tid (?!) att kunna uppfylla dem.

Men vid sidan om allergin och varningssignalerna har jag också utvecklat ett antal strategier som hjälper mig att hålla mig ovanför ytan större delen av tiden. Dessa strategier kan jag sammanfatta i tre "hörnstenar":

* struktur (att ta kontroll och få överblick över tillvaron)
* reflektion och diskussion (att tänka, skriva och "vädra" med andra för att upptäcka att jag inte är ensam)
* friskvård för kropp och själ (regelbunden fysisk träning, avslappning och träning i att vara medvetet närvarande)

Utan mina strategier tror jag att jag skulle ha brakat iväg ordentligt - för det är inte så att påfrestningarna har varit mindre de senaste åren, snarare tvärtom. Vissa delar håller jag fortfarande på att utveckla; tex. har jag bara precis börjat träna medveten närvaro. Men jag känner att de tre hörnstenarna och de olika komponenter som ingår i dem tillsammans gör att jag faktiskt mår ganska bra för det mesta, och jag vill gärna dela med mig mer av mina tankar om dem här i bloggen så småningom.

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?

En eufemism räddar min sinnesfrid

I min relation till hemmet finns inslag av skav mellan olika principer och önskningar - kognitiv dissonans, ni vet. Å ena sidan vill jag gärna ha ett hem som jag själv och andra tycker är fint, å andra sidan lägger jag inte den tid som krävs för att nå dit, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det finns så mycket annat som är viktigare.

En kollega berättar om byn hon bor i: ”Det är så trevligt att alla här anstränger sig för att hålla fint omkring sig. De som åker genom byn tycker säkert att det är idylliskt.” Då tänker jag på de begagnade takpannorna som ligger under plåtar längs vår uppfart. Och vårt hittills åtta år långa provisorium till förråd och vedbod. Idyll är inte rätt ord och dissonansen gnisslar i mig.

Men då dyker rätt ord upp för mig: bohemiskt. Mitt hem är inte rörigt, oordnat eller skitigt, inte idylliskt heller, utan bohemiskt. Äntligen ett begrepp som rymmer vedbodskonstruktioner av hakiställning och presenning, ett halvfärdigt glasrum och en vacker tehuva upphängd på väggen.

Det sägs att klassisk musik får korna att mjölka bättre, men vad är det jämfört med vad rätt ord kan göra för en människa? I fortsättningen ska jag förklara för nya gäster att mitt hem kanske kommer att vara lite mer bohemiskt än vanligt när de kommer. De serveras i förbifarten en etikett som de i bästa fall tar till sig. Samtidigt affirmerar jag mig själv successivt ut ur mitt inre ställningskrig mellan skrotnicke och pedanttant.

Det tredje ögat

När jag för första gången såg en webbkamera kände jag igen den. Det är ju en sån fast osynlig som är min hemliga extra kroppsdel, placerad på en extra tentakel någon halvmeter snett ut från ena axeln. Den betraktar mig och den närmaste omvärlden i närbild och plågar sedan min hjärna med den ena reprisen ultrarapidare än den andra.

Ibland byter den skepnad. Den lossnar och seglar iväg från mig, mjukas upp i konturerna till ett fluffigt litet moln fem meter upp i luften snett bakom mig.
Då sänder den andra slags bilder:
Ser du nu att du cyklar med bra rulle genom en bokskog över en bro där sjödimman lättar? Märker du att det enda som bekymrar dig är att du grälade på barnen i morse, för att de sjöng duett i badrummet istället för att skynda sig. Du grälade för att de sjöng!? Och minns du att du läste på tidningssidan du tände kakelugnen med? Annonsen från Ecpat på tvärtomspråk: ”Svenska småbarnsföräldrar vet hur jobbigt det kan vara när deras barn tvingas sälja sig till utländska turister.” Du är en lycklig människa just nu, det ser jag på pedalvevandet och hållningen; lycklig åt att låtsas bekymra dig över att du grälat på barnen.

Dagens ord: Livspussel

Ingemar Unge skriver om ordet livspussel (Tidningen Vi nr 11 2008):

"Dessutom - är livet verkligen ett pussel? Ett evigt bekymmer? Men i ett land där man utan att bli hånad kan gnälla över hur jobbigt det är att köpa och bära hem mat, kanske livspussel hör hemma. Jag tycker vi avskaffar det. Det har blivit en bas för en klagosång och en självömkan som är fullkomligt absurd i ett globalt perspektiv."

Jag kände mig rätt träffad när jag läste - vem har inte stått och gnällt över hur mycket det är just nu (och dessutom förkylningstider), staplat I-landsproblemen på varann i en imponerande hög av umbärliga bekymmer.

Men egentligen är det inte begreppet livspussel som är haken utan vår värdering av det. I vilka andra sammanhang har pussel en negativ betydelse? Ingemar Unge fastnar i samma fälla som vi andra och kastar ut ett bra begrepp med det ett grumligt badvatten.

Det där med livspusslet dåliga rykte går upp för mig när jag inser att det jag nu ska säga inte ett konstaterande utan en bekännelse: Jag tycker livspusslandet är kul. Ungefär som att lösa sudoku. "Om du lämnar mig här vid jobbet och jag tar med mig nötfärsen ur bakluckan så går jag in och hämtar ritblocket som barnen glömde i förmiddags och sen tar jag tjänstebilen hem eftersom jag åker tidigt i morgon bitti och så börjar jag med middan medan ni hämtar din cykel och lämnar tillbaka den där kassa silikonsprutan på K-Rauta så är maten nästan klar när ni kommer hem!"

Aah, sudokun gick ut. Dags för matchanalys: Den här gången var det nötfärsen som avgjorde - att den inte blev kvar i fel bil. Han fick nåt att fundera på, kollegan jag mötte i korridoren kl 18 med ett paket nötfärs och ett ritblock i famnen. Inga skador eller incidenter rapporterade. Okej, vad gäller för imorronbitti?

Livet som buffé

What about några preliminära programförklaringar såhär i början? Det tycker jag vi kan kosta på oss. I sitt tal på Festen (som vi återkommer till) beskrev våra män oss som hungriga på livet. Kanske handlar våra samtal, och den här bloggen, om att hantera bufféfenomenet? Att kunna glädjas över det dignande utbudet och samtidigt acceptera att vi inte hinner smaka allt, att få med både knäckebröd och crème caramel men i doser som inte triggar kräkreflexen.

Sovmorgon

Mycket te, rödvin och samtal med spinnoff-effekter i går kväll – har sovit uselt i natt! Rent tekniskt är det det jag gör fortfarande, klockan är nämligen 6.50 en söndagmorgon. Men, att sova dåligt känns i det här fallet som en bra början.

Mer livstid

Här kommer första inlägget i vår blogg om livstiden - med ursprung i två fyrtioårskriser och en gemensam fest!