Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Allt du bloggar kan du få...

Idag besökte jag mitt vedtempel igen. Imorgon måste vi ju hålla våra gäster varma (om de inte gör det själva genom pjäxdans i det ouppvärmda glasrummet) och på nyårsdan är det gott att vakna och veta att man inte måste masa sig ut efter ved, om man nu inte skulle vilja.

Jag kan bara konstatera att vedboden nu har blivit välsignad på riktigt, förmodligen sedan jag insåg vad besöken där gör med mig och, inte minst, sedan jag skrev om det här. Denna potenta önskebrunn måste jag använda på ett klokt sätt!

Märkligt förresten hur mycket mina tankar upptas av biutrymmena till mitt hus. Garagesubstitutet som jag försöker förlika mig med, glasrummet som jag vill få färdigt och så kapellet i vedboden.

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!

Livet duger!

I en insändare till min nya favorittidning PS! nr 1/2009 (som jag fick en prenumeration på i julklapp - tack snälla svärmor!) hittar jag en insändare från läsaren Åsa på temat förnöjsamhet. Hon menar att en bidragande faktor till att vi ofta är besvikna på livet är vår föreställning om att allting måste fungera problemfritt och perfekt i stället för att acceptera att "livet är fullt av svarta prickar". Jag konstaterarar att livsstilsmagasin och självhjälpsböcker (som jag själv ofta läser - jag erkänner!) naturligtvis gör sitt till för att spä på myten om enkla lyckorecept.

Men som Åsa skriver i sin insändare: "Kanske hemligheten är att inte fokusera på prickarna, utan i stället se färgerna däremellan? Våga känna att livet duger som det är. Uppfyller jag mina drömmar är det en bonus, men det är inte nödvändigt för mitt välmående". Jag tror att det ligger mycket i detta - att faktiskt kunna känna förnöjsamhet över det lilla och inte kräva LYCKA med stora bokstäver under varje minut av tillvaron. Livet duger ändå!

Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.

Vedhanteringens olidliga lätthet

Jag minns min fars kommentarer om min morfar och de andra sega gubbarna i byn där vi bodde. De cyklade så sakta att cykeln enligt alla naturlagar borde ha vält, de lagade bilar och utgödslingsanläggningar med balasnören - och de matade sig igenom den ena vedhögen efter den andra, år efter år. Kapa-klyva-stapla, kapa-klyva-stapla. Erbarmligt långsamt tror jag min far tyckte, irrationellt, utan att göra de där små amatörmässiga tidsstudierna som gör att man flyttar kapen två meter för att slippa några onödiga steg.

Jag minns också när vi köpt hem ett stort bilsläp med färdigklyvd ekved. Jag skulle tjäna pengar genom att kasta in vedträna i vedboden. Jag började energiskt, hade redan räknat hem pengarna och i tanken köpt vad det nu var. Och kroknade förstås snabbt. Märkligt att jag minns det än, blåsorna i händerna och på självklänslan när jag insåg att jag inte skulle orka. Hur jag än kastade var det ju hela tiden så mycket kvar! Långt senare läste jag en intervju med Suzanne Brøgger där hon talade om långsamhetens estetik med koppling till sitt intresse för att brodera. Långsamhetens estetik – ett begrepp som jag inte kunde ta till mig då men förstod att lägga på minnet.

När jag inträder i min vedbod för att fylla 10 vedlådor med 40 vedträn vardera är min ambition att bringa heder åt Suzanne Brøgger och de sega småländska gubbarna. Jag försöker att inte räkna hur många lådor jag har gjort och hur många som är kvar, jag lägger onödig omsorg på att placera vedträna så att de passar in i varann och jag känner harmoni. Så långt allt väl. Men i själva verket är jag som en brat på retreat hos buddistmunkar, eller som Karate Kid innan han lärt sig fånga flugor med ätpinnar. Översteprästinnan Brøgger och hennes halvgudar med snusrand och storväst menade aldrig att man i det fördolda skulle förlusta sig så som jag gör – med en massa intensivt tänkande. I vedboden tänker jag nämligen: på bröllopstal, föredrag, svåra samtal, födelsedagsverser, strategiska idéer, anställningsintervjuer och blogginlägg. Inte efter måste utan efter lust.

Vedboden har vid det här laget blivit alldeles laddad med läckande associationer och ratade rim. Varje gång jag kliver in slår jag till exempel skallen i minnet av en kollega från förr. Vi ledde ett projekt ihop. Projektet krävde en del tid i vedboden för att bli bra och kollegan var en sann glädje att arbeta med. Dessutom försökte jag ringa honom en gång strax innan jag gick ut och hämtade in ved, jag tror det var då han fastnade.

Jag överväger ibland att försöka klättra uppför stegen mot den långsamma estetikens nirvana och försöka sluta tänka när jag plockar min ved. Du vet ”låta tankarna flyta förbi som moln på himlen”. Sorry, Suzanne, men jag tror jag nöjer mig med att tillhöra fotfolket i den här sekten – jag är inte beredd att avstå tankefrosseriet i vedboden. Och på det här viset kommer veden faktiskt in.