"I love eco" - eller "Jag jobbar i alla fall på att bli lite mer hållbar..."

Häromsistens läste jag ännu en av de där artiklarna som får mig att glömma att andas med magen och känna lite Riddar Kato-kyla ända ner i tåspetsarna. Det handlade om klimatkris och orättvis resursfördelning och introt löd: "Vill du sitta och grilla sojakorv runt tomma oljefat i framtiden?". Ett upprop från författaren Pernilla Glaser i en artikel i Amelia (16/09) som påminner oss om att vi måste lära oss stava till ordet h-å-l-l-b-a-r-h-e-t.

Det är lätt att känna sig liten och uppgiven när det fortfarande går så långsamt med insikter på högre nivå, men samtidigt kan jag ju inte stå här och bara se på hur jorden går under. Jag har alltid beundrat Sara och hennes familj för att leva så mycket som de lär (miljöhus, ekologiskt och second hand, cykelsemestrar...). Men när jag tänker efter har nog faktiskt jag också ändå förändrat min livsstil en hel del den sista tiden:

* Vi har köpt en etanolbil och jag har blivit betydligt bättre på eco-driving. Det senare har jag har gjort till en liten tävling mellan mig och min man sedan vi fick en bil med färddator; varje gång jag tar över bilen efter honom försöker jag sänka förbrukningen någon centiliter. Samtidigt märker jag hur eco-drivandet blir en övning i medveten närvaro. Så fort jag tänker för mycket på annat glömmer jag att motorbromsa, hålla farten nere o.s.v.

* Vi handlar mycket mer ekologisk mat än tidigare. Från kanske 10 procent för ett år sedan skulle jag uppskatta att vår kundvagn nu fylls med ekomat till mellan 50 och 80 procent, beroende på var vi handlar (i vår närmaste butik är utbudet tyvärr ganska dåligt).

* Jag har haft långa perioder med totalt köpstopp vad gäller kläder till mig själv, och senast jag handlade något var det ekologiskt. Postorderkataloger åker numera oftast direkt ner i pappersinsamlingen - lättast om man aldrig börjar titta...

* Vi har helt slutat använda tvättmedel och kemiska fläckborttagningsmedel. Numera kör vi i stället med naturliga tvättnötter (kan t.ex. beställas från Tvåleriet i Småland) och galltvål för fläckborttagning.

* Jag har ganska många gånger under året valt bort prylar till förmån för upplevelser som present. När mamma fyllde 80 fick hon en helg med god mat och fina promenader på Österlen tillsammans med närmaste familjen. Min man fick middag och biobesök. I julas blev det också många fler hållbara julklappar än vanligt.

* Jag har helt slutat att flyga inom Sverige, och jag känner verkligen ett motstånd mot att flyga internationellt, så jag kommer definitivt att begränsa den sortens resor framöver. Nästa höst planerar vi en tåg- och båtluff med hela stora familjen, inklusive nya bebisen.

* Jag har blivit världsförälder i Rädda Barnen och ökat på mitt månatliga bidrag till Greenpeace för att stödja ett projekt som arbetar med att rädda djur i havet utanför Afrika.

Men jag har fortfarande en LÅNG väg kvar för att leva riktigt hållbart. Jag släpper fortfarande ut massor med avgaser genom allt bilkörande (svårt när man bor på landet och jobbar i stan...). Jag köper alldeles för mycket frukt som transporterats långa vägar. Jag köper alldeles för många tidskrifter. Och jag tycker fortfarande att det är för roligt att köpa presenter och nytt till hus, barn och mig själv för att kunna avstå helt och hållet.

Ibland känns det dessutom som att hur man än gör blir det inte riktigt bra. Plötsligt sitter Marit Paulsen i Aktuellt och talar om hur DÅLIGT det är med ekologisk mat, eftersom det går åt mycket mer jordyta för att framställa den. Och etanol skapar mer problem än lösningar. Väntar bara på en rubrik i tidningen om att tvättnötter är totalt livsfarliga...

19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.

Bokslut över min semester

Jag följer upp Saras summering av sin semester med att sätta mina egna sex veckors ledighet under luppen. Men precis som Sara tänker jag inte granska vad som blivit rätt eller fel, utan helt enkelt känna efter om jag har gjort det som jag har velat. Har jag laddat batterierna så mycket som jag hade hoppats?

Som de flesta andra undrar jag förstås hur det kunde gå så fort och hur det ska gå att återanpassas till en verklighet med väckarklocka, tider att passa och mindre utrymme för att bara vara. Men det brukar gå bra, och den här gången har jag dessutom bara fyra månaders arbete framför mig - sedan väntar ett års jobb-timeout tillsammans med det lilla pyret i magen.

Hursomhelst känner jag att min sommar - även om den kändes kort - har innehållit en alldeles lagom balans av nytta, nöje och bara vara. Jag har varit lite nyttig - rensat ut kläder, städat skafferiet och frostat av frysen, syltat, saftat och bakat - men inte för att jag kände det som ett stort tungt måste, utan för att jag faktiskt tyckte det var riktigt behagligt att rensa i röran och fylla depåerna. Mycket har dessutom gjorts tillsammans med ett eller flera av mina barn, så det har gett oss mysig tid tillsammans. Och när ekorrhjulet börjar spinna igen på måndag tänker jag då och då titta in i min frys, mitt skafferi och mina garderober och bara njuta.

Det har varit mycket nöjen också: besök på diverse lekparadis med barnen, och ja, jag njuter på riktigt av att se dem ha så roligt, även om jag själv inte gärna kastar mig ut i karusellerna som förr. Vi har umgåtts med en massa trevliga människor - här hemma och under våra små utflykter - och pratat mer om livets väsentligheter än om husrenoveringsprojekt och barnsjukdomar. Kvinnofestivalen i juni var en höjdare, som gav massor av inspiration. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ovanligt mycket i sommar. Särskilt senaste bokcirkelboken Sonat till Miriam av Linda Olsson gav en fin läsupplevelse och en del tankar (återkommer till den).

***************

Och så har jag faktiskt haft en hel del stunder av bara varande. Jag har mediterat till fågelsång under körsbärsträdet i trädgården. Jag har suttit med min fyraåring på en brygga i skärgården och bara tittat på fåglar som flyger förbi och fiskar som hoppar. Jag har suttit på stranden på Österlen och andats in såväl den oändliga horisonten som mångatan över vattnet. Kanske har jag den här sommaren varit mer medvetet närvarande än någon tidigare sommar. Och det, om inte annat, tror jag har varit ett sätt för mig att ladda batterierna inför hösten.

Internetavgiftad?

Jag erkänner. Visst känner jag igen mig - till viss del - i Linda Skugges beskrivning av sitt internetberoende i en artikel i Amelia (nr 14/09). Datorn står där och liksom tittar bedjande på mig när jag går förbi den... Nu var Skugges beroende ganska mycket mer extremt än mitt och mycket relaterat till hennes arbete, medan jag inte har några större problem att hålla fingrarna borta från jobbmailen. I mitt fall är det det privata datoranvändandet - Facebook, vår blogg och några andra bloggar - som anhåller om min uppmärksamhet.

I sommar har jag nog ändå blivit åtminstone lite lätt detoxad, efter tre olika tillfällen (mellan tre dagar och en vecka långa) totalt off-line. Och till min glädje och lättnad konstaterar jag att jag inte har saknat den dagliga kontakten med omvärlden det allra minsta. Spännande romaner, korsord, intressanta diskussioner, lek med barnen, havsbad och månskensstunder på stranden har mer än väl uppvägt mina stunder i cyberrymden.

När jag kom hem idag tog det faktiskt mer än sex timmar innan jag smet ut på nätet för att se vad som hänt på Facebook medan jag legat i ett tält på Österlen och såväl somnat som vaknat till vågskvalpet i havet tio meter därifrån. Och dagens besök i bloggosfären begränsas till det här lilla korta inlägget!

Meningen med hobby

Till mitt inlägg Mera mening lägger Linnea en kommentar om att det jag söker kanske är en hobby. Först blir jag nästan förnärmad: skulle mina existensiella i-lands-men-ändå-bekymmer kunna lindras av något så trivialt som en ... hobby?

Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.

Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!

Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!

Sommarprofeter för åretruntbruk

Jag är en inbiten Sommarprogramslyssnare. Hela sommaren och halva hösten - och sen i lite mindre utsträckning året om - kommer jag med referenser till olika sommarprogram jag hört, det vet alla jag umgås med. Ser fram emot allt det målande som finns kvar att göra även efter semestern. Då jag ska rigga upp datorn med de små högtalarna från Clas Ohlson, eller ladda ner till mobilen och lyssna ikapp.

Mina sommarpratsprofeter såhär långt är:

• Erika Bjerström och Malin Sävstam - som båda talar om förluster och förhållningssätt.
  Det är stort när en tsunamiöverlevare som Malin talar om styrkan i att uppskatta de små tingen.
• Lena Philipsson - som förpackar kvinnlig 40+-självdistans i mycket humor
• Nour El-Refai och Johan Lindeberg - som säkert aldrig skrivit vankelmodiga blogginlägg om vad de borde och inte borde göra, säga, vara

Har inte lyssnat på Morgan Allings program än, enligt en tidningskrönika jag läst är det en tufflyssnad osminkad berättelse om en svår uppväxt. Det programmet rekommenderar jag ohört. Och så rekommenderar jag förstås ett besök på SR:s sommarpratarsida!

Semester 2009, del 3: Mera mellanrum

Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?

Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.

Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?

Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...

Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.

Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.