Återacklimatiseringen till arbetslivet går framåt. Ett skäl till det är att jag idag har haft möte med två av mina ... hjälpmotorer, vapendragare? - låter som om de bara finns där för min skull - förtrogna? - låter som om alla andra är emot mig - två av dem som förstår rätt mycket av hur jag tänker. Och det är tydligen ingen självklarhet. Genom en "ledarspegel" - där fem personer i min jobbnärhet har intervjuats om mig - har jag fått veta att jag ses som en "frisk fläkt" som berikar med mitt annorlunda sätt att se på saker. (Jag använder numera den förklaringen för mig själv när folk tittar på mig som om jag var ett ufo efter att jag sagt något. Det händer då och då och tidigare har dagsformen fått avgöra om jag tolkat det som "förstummade av min klarsyn" eller "tycker jag är ute och cyklar".)
Det är en ny roll för mig att kanske faktiskt vara lite extrem i någon fråga. Visst har jag sagt vad jag tycker även tidigare, men i ärlighetens namn bara när min självrespekt har krävt det. Nu är jag visst lite annorlunda hela jag, och folk verkar se det som något positivt.
Det gäller bara att hitta sina replipunkter där man kan skaffa sig överblick och hämta ny fläktkraft. I höstas fann jag ett reservat i en ledarskapsutbildning, något som passade extra bra eftersom ledarskap och kommunikation är några av mina käpphästar. Privat har jag ju bloggen och samtalen med Maria och andra, men jobbmässigt framöver? Hur kan jag utveckla motsvarigheter där?
fredag 9 januari 2009
onsdag 7 januari 2009
Åter på jobbet 1: Byta livsform
Att avsluta en ledighet ska kännas som att byta livsform. Så är det för mig, och idag har jag gjort det igen. Igårkväll kändes en vandring bland korridorvännerna som en mattelektion på gymnasiet - självupplevt men vääldigt långt borta.
Nu kommer några veckor med mild vånda innan jag sugs in i det igen, byter fot och börjar lägga mer energi och tankekraft på jobbet och mindre på det som nu ligger längst fram bakom pannbenet. Lite knöligt känns det allt. Vill egentligen inte jobba men vill inte heller känna att jag inte jobbar för fullt. Men jag börjar tro att de där knöliga skiftena i rytm och fokus hör till för mig, det rensar och livar upp.
Nu kommer några veckor med mild vånda innan jag sugs in i det igen, byter fot och börjar lägga mer energi och tankekraft på jobbet och mindre på det som nu ligger längst fram bakom pannbenet. Lite knöligt känns det allt. Vill egentligen inte jobba men vill inte heller känna att jag inte jobbar för fullt. Men jag börjar tro att de där knöliga skiftena i rytm och fokus hör till för mig, det rensar och livar upp.
tisdag 6 januari 2009
Bara vara
Barnet som rullades i vagn längs dystra villagator i en tidigare betraktelse måste numera vecklas ihop som en tumstock för att få plats i mitt knä. Hon och hennes klasskompisar har precis börjat köra Kärleken i simulator. Bli ihop, göra slut och då och då känna en stöt i magen av den äkta varan.
Inför ögonblicket då hon vecklar ut sina långa ben och ger sig ut på kärlekens minfält IRL funderar jag på vad jag skulle skicka med, på temat till mina barn, om hon mot förmodan skulle ta emot några goda råd. Får jag välja ett enda skulle jag be henne leta efter en människa som hon kan ”bara vara” med.
När jag träffade min första stora kärlek förundrades jag över att jag kunde just det med honom. Inte vet jag vad jag hade gjort tidigare, och inte vad som var så annorlunda med honom, eller oss. Det var inte det att vi lojade omkring i mjukisbyxor eller led brist på passion, tvärtom, men något fick mig ändå att tänka och säga det många gånger: ”med dig kan jag bara vara”. När jag sedan träffade min andra stora kärlek var det han som sa samma sak till mig. Något hade jag tydligen lärt mig utan att veta hur eller vad det egentligen var. Och när det kör ihop sig är det fortfarande där vi brukar hitta lösningen, genom att sänka garden och klämma fram vad det är vi – var och en – faktiskt vill, tänker, är rädda för.
Som med allt annat jag skriver här är det här rådet är minst lika mycket riktat till mig själv som till min dotter eller någon annan. Visst, man måste ha en egen sfär och emellanåt är man hårdföra förhandlingsparter istället för samstämda parhästar. Men hur ofta fegar vi ur, håller uppe fasader och gömmer oss för varann på ett sätt som kostar förtroende, tillit och energi? Hemlighåller klädkontot, sitter uppe för att vara social en fredagkväll fast vi är dödströtta, försöker dölja våra kroppsliga skavanker, tar över en vuxen människas ansvar för mathållning eller tidspassning, undviker att visa oss osminkade.
Just de här exemplen kommer jag på för att de inte gäller mig. Mina egna dimridåer är så mycket svårare att få syn på – och så mycket pinsammare att berätta om.
Inför ögonblicket då hon vecklar ut sina långa ben och ger sig ut på kärlekens minfält IRL funderar jag på vad jag skulle skicka med, på temat till mina barn, om hon mot förmodan skulle ta emot några goda råd. Får jag välja ett enda skulle jag be henne leta efter en människa som hon kan ”bara vara” med.
När jag träffade min första stora kärlek förundrades jag över att jag kunde just det med honom. Inte vet jag vad jag hade gjort tidigare, och inte vad som var så annorlunda med honom, eller oss. Det var inte det att vi lojade omkring i mjukisbyxor eller led brist på passion, tvärtom, men något fick mig ändå att tänka och säga det många gånger: ”med dig kan jag bara vara”. När jag sedan träffade min andra stora kärlek var det han som sa samma sak till mig. Något hade jag tydligen lärt mig utan att veta hur eller vad det egentligen var. Och när det kör ihop sig är det fortfarande där vi brukar hitta lösningen, genom att sänka garden och klämma fram vad det är vi – var och en – faktiskt vill, tänker, är rädda för.
Som med allt annat jag skriver här är det här rådet är minst lika mycket riktat till mig själv som till min dotter eller någon annan. Visst, man måste ha en egen sfär och emellanåt är man hårdföra förhandlingsparter istället för samstämda parhästar. Men hur ofta fegar vi ur, håller uppe fasader och gömmer oss för varann på ett sätt som kostar förtroende, tillit och energi? Hemlighåller klädkontot, sitter uppe för att vara social en fredagkväll fast vi är dödströtta, försöker dölja våra kroppsliga skavanker, tar över en vuxen människas ansvar för mathållning eller tidspassning, undviker att visa oss osminkade.
Just de här exemplen kommer jag på för att de inte gäller mig. Mina egna dimridåer är så mycket svårare att få syn på – och så mycket pinsammare att berätta om.
söndag 4 januari 2009
Måstena manövrerar
Pratade idag med vännen Magnus, som har ett alldeles eget ”livstidsprojekt” - Projekt Sol. Med en hemsida som plattform samlar han sina andliga upplevelser och bjuder in oss andra att läsa och att träffas för yoga och meditation.
Vi pratade om balansen i livet och att dom där utvecklande projekten också kan kräva tid, bli en press – något som Maria och jag pratade om inför starten av Livstid. Magnus har sin strategi klar: han har kommit fram till att han jobbar för att kunna ha tid och pengar att ägna åt sitt projekt, snarare än att han håller på med sitt projekt för att orka med jobb och vardag. Också ett sätt att se på saken.
Måsten, krav och böranden kan man hitta överallt om man är på det humöret. Innan bloggandet fanns i min sinnevärld fantiserade jag ibland om att skriva tidnings- eller radiokrönikor. Tänk de som vecka efter vecka lägger fram lagom många spaltmillimeter med tänkvärd text. En eller kanske två veckor skulle jag klara, inte mer. Tänkte jag.
När Maria och jag började blogga sa vi till varann att vi skulle göra som man ska på en blogg; skriva korta inlägg som inte blir betungande för läsaren. Så kan man inte säga att det har blivit, och jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte riktigt gör som man bör. Men tänk om jag kunde vara nöjd nån gång - nu skriver jag ju mina krönikor, och fler än två har det blivit!
Vi pratade om balansen i livet och att dom där utvecklande projekten också kan kräva tid, bli en press – något som Maria och jag pratade om inför starten av Livstid. Magnus har sin strategi klar: han har kommit fram till att han jobbar för att kunna ha tid och pengar att ägna åt sitt projekt, snarare än att han håller på med sitt projekt för att orka med jobb och vardag. Också ett sätt att se på saken.
Måsten, krav och böranden kan man hitta överallt om man är på det humöret. Innan bloggandet fanns i min sinnevärld fantiserade jag ibland om att skriva tidnings- eller radiokrönikor. Tänk de som vecka efter vecka lägger fram lagom många spaltmillimeter med tänkvärd text. En eller kanske två veckor skulle jag klara, inte mer. Tänkte jag.
När Maria och jag började blogga sa vi till varann att vi skulle göra som man ska på en blogg; skriva korta inlägg som inte blir betungande för läsaren. Så kan man inte säga att det har blivit, och jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte riktigt gör som man bör. Men tänk om jag kunde vara nöjd nån gång - nu skriver jag ju mina krönikor, och fler än två har det blivit!
lördag 3 januari 2009
Till mina barn
Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.
Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.
Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.
Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”
Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...
Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.
Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.
Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”
Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...
fredag 2 januari 2009
Vem skapar energitjuven?
Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.
Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.
Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.
I juleljusens sken
För tio år och några veckor sedan var jag ute och rullade barnvagn i mörk decemberkvällning. Man behöver inte vara en dysterkvist för att tycka att hela december är en enda lång kväll. Jag var förvirrad och nyförlöst och mörkt var det hela tiden.
När jag rullade min barnvagn på villaområdenas cykelvägar såg jag alla julstjärnor och elljusstakar i fönstren. Lyckan över barnet och lättnaden över att ha klarat förlossningen var inte med mig just då, men däremot den stora tröttheten och känslan av noll egenkontroll och kunskap om hur livet nu skulle bli. ”Allt det där om familjelyckan är nog bara bluff. ” tänkte jag, och jag tyckte att det lysande krimskramset i fönstren till annars mörka rum bevisade min tes; att den glättiga ytan dolde mörka bråddjup.
Att jag minns det just nu beror på två long lost friends, som ändå inte är mer lost än att jag skickar familjens julbrev till dem och de oftast svarar på något sätt. Den första – en småbarnsmamma – skickade i år Maria Svelands bok Bitterfittan till mig med sitt julkort, som försenad 40-årspresent. Den andra vännen – en singelman – kommenterade per e-post vårt julbrev med ”Ni är min mall för den perfekta familjen.”
I Bitterfittan (så lång jag hunnit) ligger tyngden på det svarta och gråsjaskiga i den första tiden som familj. Skenet har en viktig roll i boken – sken som upprätthålls inför omgivningen utanför familjen, mellan familjemedlemmar och inom en och samma person. Julbrevsformatet är ju som gjort för skenuppehållande beskrivningar av karriärer, resor och lyckade barn. Men vi har ju verkligen försökt vara mänskliga, berätta om mötena mellan våra olika viljor och om projekten vi inte orkar med att slutföra. Ändå beskriver någon min familj som perfekt – den perfekta familjen är väl en motsägelse i sig själv?
Fast det är klart – om lite gnabbande och försenade uterum är det värsta vi kan komma upp med så får vi nog stå ut med att folk som sett en del plattar till oss under etiketten ”perfekt”. Det knepiga är att i den kategorin är vi i väldigt blandat sällskap. I hur många svenska hem äts juleljuset av svarta familjehemligheter, och hur många av de hemmen beskrivs av sin omgivning som perfekta?
När jag rullade min barnvagn på villaområdenas cykelvägar såg jag alla julstjärnor och elljusstakar i fönstren. Lyckan över barnet och lättnaden över att ha klarat förlossningen var inte med mig just då, men däremot den stora tröttheten och känslan av noll egenkontroll och kunskap om hur livet nu skulle bli. ”Allt det där om familjelyckan är nog bara bluff. ” tänkte jag, och jag tyckte att det lysande krimskramset i fönstren till annars mörka rum bevisade min tes; att den glättiga ytan dolde mörka bråddjup.
Att jag minns det just nu beror på två long lost friends, som ändå inte är mer lost än att jag skickar familjens julbrev till dem och de oftast svarar på något sätt. Den första – en småbarnsmamma – skickade i år Maria Svelands bok Bitterfittan till mig med sitt julkort, som försenad 40-årspresent. Den andra vännen – en singelman – kommenterade per e-post vårt julbrev med ”Ni är min mall för den perfekta familjen.”
I Bitterfittan (så lång jag hunnit) ligger tyngden på det svarta och gråsjaskiga i den första tiden som familj. Skenet har en viktig roll i boken – sken som upprätthålls inför omgivningen utanför familjen, mellan familjemedlemmar och inom en och samma person. Julbrevsformatet är ju som gjort för skenuppehållande beskrivningar av karriärer, resor och lyckade barn. Men vi har ju verkligen försökt vara mänskliga, berätta om mötena mellan våra olika viljor och om projekten vi inte orkar med att slutföra. Ändå beskriver någon min familj som perfekt – den perfekta familjen är väl en motsägelse i sig själv?
Fast det är klart – om lite gnabbande och försenade uterum är det värsta vi kan komma upp med så får vi nog stå ut med att folk som sett en del plattar till oss under etiketten ”perfekt”. Det knepiga är att i den kategorin är vi i väldigt blandat sällskap. I hur många svenska hem äts juleljuset av svarta familjehemligheter, och hur många av de hemmen beskrivs av sin omgivning som perfekta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)