Dagens ord

Hittade Emil Jensen i lattjolajbanlådan Spotify:

Ur Så får du mig ändå: Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?

Och så hela Jag tror att jag är nått och Inte vackrast i världen. Små goa pluringar.

Om hälso- och lyckosökandet känns som ett besök på Ullared finns vaccinet i Emils Stressa inte, oroa dig inte.

Good enough mothering

I senaste numret av Mama (11/09) identifierar jag ett återkommande tema som jag vet ger många av oss mammor huvudvärk och tunga tankar - den där mammaskulden som medför att vi aldrig tycker att vi är tillräckligt bra i vår föräldrarroll, trots att vi härjar och sliter för att tillfredsställa såväl arbetsgivare som telningar. Undrar om våra barns fäder lika ofta ägnar sig åt sådana funderingar?

I Mama är det dels skribenten och programledaren Ann Söderlund som har dåligt samvete för att hon under tre veckor lämnar barnen hemma för att delta i fyrans dokusåpa Kändisdjungeln. En annan som grubblar är vimmelreportern Lotta Gray som efter sitt cancerbesked förra året är orolig för att inte vara tillräckligt bra för sin son, i synnerhet som hon inte vet om hon bara kommer att leva några månader eller tills hon blir 90...

Min senaste mammaskuld infann sig när man häromsistens i media med oro konstaterade att en stor del av befolkningens barn äter frukost ensamma framför morgon-TV i stället för tillsammans med övriga familjen. Som jag bloggat om tidigare har vi valt bort griniga morgnar vid det gemensamma frukostbordet till förmån för lugna curlingmorgnar till Bolibompa, medan jag och min man i lugn och ro kan läsa morgontidningen i köket utan bråk om mat och för ljusa lampor.

Å andra sidan tror jag att just den här lilla skulden snart går över. Jag VET att jag är en bra mamma ändå, eller åtminstone har jag lärt mig att anamma begreppet "good enough mothering" som jag först hörde talas om för många år sen, den där gången när jag var på väg in i väggen bl.a. på grund av ständigt dåligt samvete - antingen för att jag var med mitt barn i stället för på jobbet eller på jobbet i stället för med mitt barn.

Sedan dess har jag arbetat mycket med att intala mig att jag duger som mamma, trots att mina barn inte får lagad middag varje kväll, trots att jag tycker det är dödstrist att leka rollekar, trots att jag vägrar spela schack eller Bondespelet (fast jag gillar fia och Drakborgen), trots att jag ofta jobbar sent och ibland reser bort från mina älsklingar flera dagar i sträck. Jag läser mycket för dem, jag pratar mycket med dem, jag berättar ofta hur mycket jag älskar dem och jag kramar dem ofta - och jag tror att det räcker!

Jag får dessutom bekräftelser av barnen själva med jämna mellanrum med fraser som "Du är VÄRLDENS bästa mamma!" eller "Jag vill ALDRIG ha nån annan mamma!". Sen får jag förstås också höra att jag är världens dummaste när de små änglarna inte får som de vill. Fast när yngsta dottern på sistone har gett mig onda ögat så har det flera gånger skett i samband med att hon gett mig epitetet "Din elaka fähund!" - hämtat från Astrid Lindgren. Och då ler jag lite för mig själv och tänker att om inte annat har jag lyckats förmedla ett litet stycke svenskt kulturarv till mina stackars ungar...

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.

Manipulera måstena

Tillbaka i gängorna igen efter att ha arrangerat ett evenemang à la rockfestival, med kravallstaket och hotellrum men få divor och inga öl. Efter urladdning och succé tillbaka i den glesare verkligheten, med större avstånd mellan insats och utdelning. Dessutom höstdagjämning och grådask. Känns sådär att kliva upp i den skumma morgontimmen. På jobbet försöker jag ladda om. Jaha, vilka storverk är det nu jag måste uträtta?

Kanske inga alls, vid närmare eftertanke. Jag måste inte vara högpresterande och drivande, men jag kan vara det när lust och förutsättningar finns. Ibland måste lusten lirkas fram, exempelvis genom att slå fast att jag gör det jag gör inte för att jag måste utan för att jag vill och tror på det. Min C-uppsats som var en stor stötesten lyckades jag bemästra först när jag nästan bestämde mig för att inte skriva den. Jag uttalade det högt för mig själv och till andra: ”Jag kanske struntar i det här.” Först då gick det på allvar upp för mig att jag inte måste eller behövde göra den klar. Visst skulle livet blivit lite knöligare utan en färdig uppsats och därmed avslutad utbildning, men jag skulle överleva. Och då fick jag det fria modet att göra den, jag kände att jag valde att göra den.

En timme och nio minuter

På telefonens display igårkväll: 1 timme och 9 minuter. Så länge hade jag pratat med min far. Vi bor sex mil från varann, ses och hörs väldigt oregelbundet men jag tycker att vi har hittat vår alldeles egna relation. Han har lärt mig mycket om att se bakom rollbeteckningar och acceptera en person precis som han eller hon är.

Det här är en man som sällan gör saker av artighet och aldrig för att det så ska vara. Han kan visst hjälpa till om vi ber honom, men aldrig om vi tar honom för given. Han visar intresse för sina barnbarn, men tilldelar inte sig själv några särskilda förpliktelser som morfar. Han firar inte jul med oss och går över huvud taget bara på tillställningar som tilltalar honom och som ligger rätt i tid och geografi. Annars tackar han nej utan några påhittade ursäkter.

Jag skulle kunna gräma mig eller reta mig eller känna mig sårad över ett antal saker som han gör och inte gör utan att ta hänsyn till konventioner. Oftast klarar jag mig från det genom att använda min farmors knep; en separat fil för varje relation, med egna utgångspunkter och spelregler och så mycket närvaro som möjligt i själva mötena. Då kan jag se det som vår relation ger, istället för det som den inte ger.

För han är en ovanlig far också på andra sätt: Vi har grävt fram och rannsakat alla garderobsspöken jag kan komma på, först var för sig och så småningom tillsammans. Han har visat sina förtjänster som människa genom att erkänna sina brister som far, på ett sätt som har hjälpt mig väldigt på vägen vidare. Dörren till den sortens samtal finns alltid nära. Även om vi inte öppnar den så ofta är det en stor trygghet att veta var den finns. Ofta pratar vi istället om megabyte och pH-värden på telefon men ibland, som igår, halkar vi in på Livet. Då är vi två jämlikar som försöker förstå varann och varandras perspektiv.

Och som sagt, mycket lär jag mig förstå, men en enda sak har jag svårt att förlika mig med och acceptera: Att han inte tror sig kunna vara särskilt lycklig längre, eller bli lyckligare. Det kan jag inte hålla ifrån mig, lika lite som jag skulle kunna det om det var mina barn som sa det. Om jag pådyvlar dem några outtalade önskningar och prestationsskapande krav så är det nog det: att de ska bli så lyckliga som möjligt. Jag kommer när som helst att vara beredd att följa dem till terapeuten för att bidra till det och lära mig om min del i det som hindrar dem.

Men jag kan inte veta om någon annan har rätt i att det inte blir roligare än så här. Inte när jag har svårt nog att känna om jag, i mitt eget liv, begär det orimliga eller borde ha gjort något/brutit ihop/brutit upp/sökt hjälp för länge sen. Så här står jag, bredvid, och önskar att det fanns något jag kunde göra.

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!

Konstruktiv vrede

Just nu är jag inne i en fas i mitt liv som kännetecknas av så mycket "flow" att mina cirklar inte rubbas så lätt, och det ska ganska mycket till för att väcka min ilska. Därför kan det tyckas konstigt med ett blogginlägg om vrede. Anledning är som så ofta inspiration från en bok - den här gången en som jag har lånat av Sara och läser med stor behållning, trots sinnesstämningen: Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner.

Bokens budskap är att vrede är bra (det ger ofta signaler om något som behöver förändras), men att vi människor - och i synnerhet kvinnor - lätt använder vår ilska på fel sätt så att den inte gör någon nytta. Vi bli arga och upprörda i olika relationer (med föräldrar, partners, chefer etc.), men antingen trycker vi undan vreden i vår önskan att vara till lags (och utplånar därmed oss själva) eller så söker vi fel hos andra och försöker förändra deras beteenden, något som leder till vad som beskrivs som en meningslös "ringdans".

Boken uppmanar oss i stället att försöka lära oss att använda vreden konstruktivt för att upptäcka våra egna behov - som ofta berör betydligt djupare frågor än vad en konflikt skenbart handlar om. Ett exempel är det gifta paret, där maken vägrar låta sin fru gå på ett föredrag med bokens författare. På ytan handlar konflikten om föredraget, men i botten ligger åratal där kvinnan har anpassat sig efter mannens önskningar. Först när hon inser att det är meningslöst att bråka om den enstaka händelsen och i stället fokuserar på hur hon upplever deras relation kan det börja hända saker.

Det handlar om att våga säga ifrån och ställa krav, men att göra det utifrån sina egna känslor, snarare än utifrån någon annans "felaktiga" beteende. Att försöka komma fram till hur olika man upplever en situation, och hur ens eget sätt att agera kanske till och med förvärrar den. Ett exempel är en relation där kvinnan irriteras över mannens bristande förmåga att visa och diskutera känslor och i stället "sköter känslorna" åt mannen, som i allt högre grad ägnar sig åt ett känslomässigt flyktbeteende när kvinnan "tar över". Det handlar också om att våga bryta sig loss ur negativa men (för båda parter) trygga mönster. Förändring är ofta smärtsamt både för den som tar initiativet till förändringen och för motparten. Intressant och tänkvärd läsning!