Återbesök i önskelistan

För ett par år sedan sade jag upp bekantskapen med nyårslöften. I stället införde jag en "efterjulenönskelista". Kändes på något sätt mindre pretentiöst och mer realistiskt. Som att det inte skulle vara ett misslyckande om jag inte nådde mina mål, utan bara att sätta upp dem på nästa önskelista i stället - precis som mitt januaribarn just nu gör med det hon inte fick i julklapp. Vid förra årets bokslut upptäckte jag att önskelistan för 2009 uppfyllts i större utsträckning än jag någonsin vågat hoppas. Jag hade tillbringat mer tid med familj och energigivande vänner, jobbat mindre på kvällar och helger och i stället ägnat tiden åt bland annat läsning, bloggande och meditation - och dessutom blivit lite mer klimatsmart.

Det jag förde vidare till listan för 2010 var att jobba mer med självkänslan, tillbringa mer tid utomhus och försöka konkretisera mina jobbfunderingar. Och så lade jag till några tankar om förlossning och den nye familjemedlemmen. Nå, hur har det gått den här gången då? Ja, självkänsleprojektet är lite svårbedömt, eftersom det i mitt fall är så kopplat till mitt jobbgörande och nu har jag ju hållit mig borta under året. Får väl se hur det känns när jag snart är tillbaka i den akademiska armbågstacklarvärlden. Jag har nog däremot tillbringat mer tid utomhus det senaste året än jag gjort sammanlagt de fem tidigare åren. Långa sköna skogspromenader med lillen (som helst sover ute i vagn), massor av vedkörning och skottning, och ständigt sköna radioprogram i öronsnäckorna. Förlossningen blev inte riktigt lika behaglig som den förra, men helt acceptabel ändå, och bortsett från två helvetiska månader i höstas har det gått fint att bli en till i vår redan ganska stora familj.

Så vad ska jag nu sätta upp på min önskelista för 2011? Förutom att fortsätta vårda min kropp, själ, familj och vänkrets, är det viktigaste att ytterligare utveckla mina vid-sidan-av-akademin-jobb-tankar tillsammans med Sara och med stöd bland annat i vårt nystartade kvinnliga mininätverk. Det har hänt massor under året, så nu handlar det om att vaska fram guldkornen ur alla våra vilda idéer - och börja presentera dem för omvärlden. Ett stort steg i rätt riktning tog vi häromveckan och nästa tar vi vilken dag som helst.

Jag ser fram emot ett spännande, avkopplande och energigivande år och önskar er alla detsamma!

Mellandagars mellanrum

Förr om åren blev jag ofta väldigt postjulfirandemelankolisk i mellandagarna. Allt myspys som jag laddat upp för hela adventsdecembertiden puts väck och nu bara en låååååång mörk väntan på våren i sikte. Numera blir jag sällan särskilt ledsen när julnatta är över; i stället njuter jag av ett sånt där skönt mellanrum då jag känner mig sällsamt befriad från allehanda såväl yttre som inre måsten. Jag behöver inte vara nyttig ett enda dugg, utan tycker att jag nog är alldeles tillräckligt duktig om jag lyckas få ihop lite restmat till lunchen.

Inte heller känner jag av någon större press på mig att vara en sån där jättebra aktivitetsmamma som spelar spel eller åker pulka med barnen hela tiden (här skulle det vara lätt att få dåligt samvete genom att titta vad mina Facebook-kompisar gör med sina barn, men det har jag bestämt mig för att inte få). Hela familjen är rättså nöjd med att såsa runt i pyjamas hela dagen, titta lite på julklappsfilmer (barnen) eller På Spåret på SVT Play (jag), spela lite (mer) dataspel (än vanligt) och käka julgodis (om det finns något kvar efter julafton, och i år finns det det eftersom jag var så "duktig" att jag gjorde fem sorter före jul). Tänker att det är som Alfons farmor säger, att man behöver ha lite tråkigt ibland. Inte göra så himla mycket alls, faktiskt. Läste förresten häromdagen att det är precis vad våra hjärnor behöver för att bli kreativa. Och herregud, jag som hade så många idéer redan före jul...

Livstids julkalender: Arbeta, dansa och älska!

En magisk kväll två veckor före julafton, bara vi två bloggerskor. Först varsitt pass mjuk och stillsam helkroppsmassage, därefter en lång och välsmakande matstund på lokal. Energierna flödar och kreativiteten likaså.

Kanske är det varken massagen eller maten, utan den där lilla skylten på toaletten på massagestudion som sätter igång alltihop, med all sin enkla livsvisdom som på något sätt symboliserar så mycket av det vi vill säga med vårt bloggande (ovetande om varandra har Maria skrivit av och Sara fotat):

* Work like you don't need money
* Dance like no one is watching
* Love like you've never been hurt

Nog för att vi hade idéer om framtiden redan före den här kvällen, men nu börjar det bli riktigt trångt i hjärnor och anteckningsböcker. Det som är på gång inom den närmsta framtiden är att Livstidsbloggen blir bok i början av 2011. Vill du hjälpa till att marknadsföra den? Hör av dig, så skickar vi en folder att dela ut till vänner och bekanta som du tror skulle kunna ha glädje av att läsa. Har du själv missat en massa gamla inlägg, eller vill läsa dem igen och är sugen på att ha något som är lättare att stoppa i fickan eller väskan än en dator? Maila oss på livstid@live.se så får du ett bra erbjudande på boken när den kommer.

Återstår bara att önska alla våra läsare en förundrande härlig jul och till var och en: er alldeles egna version av ett underbart 2011!

Livstids julkalender: Insikt dan före dan

Tänk, ibland kommer insikter till oss från högst oväntat håll, som från en gammal juldänga med 90-talshiphopparna Just D som barnen och jag har sjungit ikapp till i bilen hela december. "Sen grälar dom om vikten av att hålla sams" sjunger Wille Craaford och då slår det mig att han sjunger om mig. Det är ju precis så urbota korkat jag ofta beter mig; jag grälar på barnen för att de inte kan hålla sams. Under pepparkaksbaket häromveckan tog vi ett snack om detta, skrattade lite åt hur knasigt det är och kom överens om att nästa gång det händer ska de sjunga versraden ur Just D-låten för mig!

Livstids julkalender: Tacksamheten plankar in

Sitter på Konsums färdtjänstbänk med varuvagnen framför mig, de sista förnödenheterna som behövs dagarna före avresa till julfirarland. I huvudet virvlar jobbtankar ihoptrasslade med oskrivna listor om vad mer som behöver hemmafixas de närmaste dagarna.

Stunden blir ett oväntat mellanrum där jag varken förväntas eller kan göra något annat än att passivt invänta skjutsen hem. Passiv, det kanske egentligen är ett vackert ord ? Allt eftersom jag lurar ner andningen från axelnivå till trygga maggropen kan jag börja granska mina vardagsvåndor. Vad vill jag på jobbet egentligen? Hur full blir bilen när vi reser? Får jag styr på mötet imorgon bitti? Hoppas dottern piggar på sig från förkylningen. Ska barnen få varsin julklapp till eller inte?

Jag funderar inte på innehållet, tittar bara på varje mening som när man undersöker en intressant liten manick man håller mellan fingrarna. Och ju mer jag tittar desto mindre blir de visst. Jag lyckas inte alltid glädjas åt allt jag har. Men om jag vänder på det och studerar mina bekymmer smyger sig tacksamheten in bakvägen och säger:

Med såna bekymmer behövs inga glädjeämnen.

Livstids julkalender: Mia och jag

I veckans söndagsbad slukar jag intervjun med Mia Skäringer i senaste numret av Your Life (3/10). Där till synes stark och självständig, vacker när hon poserar i t-shirt med texten "Jag är inte rädd längre". Några månader senare: kraschad. Det är så sorgligt, och jag såg det komma. Jag har följt hennes fina blogg, Avig Maria. Så nära, precis på gränsen mellan det offentliga och det privata. Det är därför jag visste. Och för att jag har varit där själv.

Mias mamma får en röst i intervjun. Hon har tagit tjänstledigt för att finnas tillhands och hjälpa till med barnen under den intensiva hösten med TV-inspelning, dubbelföreställningar av egna showen, bloggande och manusskrivande. Allt för att Mia inte ska gå i väggen. Som utomstående bloggläsare var det lätt att se vartåt det barkade. Inläggens texter andades alltmer trötthet, liksom bilderna. Den sista visar ett vrak och sedan tystnad. Några dagar senare ett sista inlägg med förklaringen, haveriet. Lilla trasiga Mia, ta nu hand om dig så att du kan läka dig hel igen, för vi är så många som vill ha en liten bit av dig (och det är just det som äter upp dig om du inte är mer försiktig).

Så svårt det är att säga nej till det som är roligt, viktigt och bekräftande. Måste komma ihåg det jag också, igen och igen, när energin är på topp och engagemanget tenderar att dra iväg med mig. Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också.

Livstids julkalender: So this is Christmas...

Medan vi förbereder lunchen slölyssnar vi på P1 – ett program om matens verkliga pris, det pris som någon annan än vi betalar. En 28-årig familjefar till exempel, som aldrig mer kommer att få ett arbete med en kropp förstörd av bekämpningsmedlen som sprutas på den brasilianska sojan (den vi gärna importerar för att våra köttdjur ska bli feta fortare och billigare, samtidigt som samma bekämpningsmedel är förbjudet i Sverige sedan 30 år).

I Turkiet får arbetarna obotlig stenlunga av att stentvätta våra jeans till den rätta looken. Och så fort regelverket blir bättre i ett land, utsläppskraven strängare, så flyttar tillverkningen någon annanstans. Ändå: Häromdagen himlade jag med ögonen när Mannen föreslog ekologiska kläder som julklappar till barnen.

Jag känner mig som en kugge i ett mycket systematiskt utnyttjande av andra. Kommer man inte att se tillbaka på detta och undra varför vi inte gjorde något, så som Bob Geldof förutspår? Vad kommer jag att svara då? Och vad kommer du att svara?

För en gångs skull blir jag inte bara förbannad på mig själv, jag blir arg på er andra också. Varför hjälper ni mig inte att bli bättre, välja bättre, välja bort mer? Varför ler ni nästan överseende åt mig när jag cyklar till jobbet, köper det mesta kravmärkt och rättvisemärkt när jag hittar. Varför säger ni skrockande: ”Ja, ni är ju så duktiga”, precis som om ni inte själva kan styra över vilket mjölkpaket ni tar i affären, vilken bil ni köper, hur många snuskproducerade 19,90-T-shirts ni köper på rean? Varför är det jag – som är långt ifrån fanatisk eller perfekt, men ändå försöker – varför är det jag som ska känna mig udda? Eller kanske – ve och fasa – politiskt korrekt!!!

Vi äter vår lunch, pasta med tomatsås. Av ingredienserna är olivolja, lök, tomatkross, tomatpuré och spagetti miljömärkta, liksom barnens mjölk och elen som driver spisen. Oreganon är giftfritt hemodlad. Däremot saknar de soltorkade tomaterna, salamin och saltet både krav- och rättvisemärkning. Är det inte sorgligt att det finns folk, ganska många, som betraktar detta som en märkvärdigt miljövänlig lunch? Är du en av dem? Ge mig då ett gott skäl till att din lunch inte ser ut såhär. Och då vill jag ha ett annat skäl än att man inte vet om miljömärkningen faktiskt ger alla miljöfördelar som den utger sig för. För det första: Jag kan inte tänka mig att situationen är värre än för kravodlaren än för den brasilianske lantarbetaren. För det andra: Genom att välja miljö- och/eller rättvisemärkt så visar vi vad vi vill. Granskningen och debatten är bra, den tvingar hela kedjan från producent till återförsäljare att hela tiden skärpa sig, ger dem ett motargument mot ovillkorlig kostnadsjakt.

Värst vad jag hetsar upp mig. Nu äter jag min spagetti och toppar med en kopp te med rättvisemärkt choklad. Imorgon är jag nog mitt vanliga jag igen. Hon som ler milt när folk kommenterar mina miljöegenheter, hon som tänker att var och en måste agera när han/hon är mogen för det, inte tidigare. Men snälla, du som tycker jag är duktig: spara lovorden, gör något själv och berätta om det istället! Och du som klår mig hästlängders i miljö- och etikhandlande: skryt för mig, tipsa mig, inspirera mig!

Livstids julkalender: Lyckans tid

Igår tema sorg, idag tema lycka. Dalar och berg och ibland lite raksträcka däremellan. Ofta hänger sorgen och lyckan ihop. Lyckan lyser med starkare ljus efter en period av sorg eller annan tyngd i hjärtetrakten.

Just nu är jag lycklig, väldigt lycklig efter slitsam och stundtals sorgefylld höst. Snart är det jul, alla barnen mår relativt bra. Mannen är sliten men ska snart vara pappaledig - ett helt år som med de andra. Själv ser jag fram emot intellektuell stimulans och fikarumsskvaller med kollegorna, och i år ska jag bara göra det i lite lagom portioner. Och så ska jag få skriva bok igen - en hel dag i veckan!

Jag måste påminna mig om att jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, riktiga kickar emellanåt, men framförallt väldigt mycket vardagsglädje i form av kloka och kärleksfulla vänner, träningspass att svettas på, ett badkar och ett eget litet rum att slappna av i, blogginlägg att skriva, sköna böcker att läsa (och diskutera i litterära salongen), spännande missade sommarprogram att lyssna på och dito TV-program att titta på. Igår kväll hade jag exempelvis tänkt se Bob Hanssons En monolog om lycka - baserat på svenska folkets inskickade texter - från Dramaten i SVT Play (denna fantastiska lilla uppfinning som jag inte förstår hur jag klarade mig utan innan den fanns). Om det var den tunga snön på ledningarna som kom emellan mig och Bob vet jag inte, men jag vågar mig ändå på att rekommendera programmet; så väl tycker jag mig känna Herr Hansson vid det här laget att han i alla fall sällan gör mig besviken.

Livstids julkalender: Sorgens tid

Hon berättar att hon aldrig har gråtit mer i sitt 57-åriga liv. Inte en tanke hade hon på att något kunde gå snett. Det skulle bli hennes andra barnbarn. Det var hennes andra barnbarn, en fin liten pojke, som dog helt oväntat och fortfarande oförklarligt, dagen före planerat datum.

"Jag som oroar mig för allt, alltid säger 'Kör försiktigt', funderar på vad som kan gå snett. Den här gången var jag så säker på att det skulle gå bra. På kvällen ringde min son och bara grät. Vi bara grät."

Hon låter förundrad men ändå inte ångerfull över sin brist på oro. När vi reser oss från kaffebordet har vi båda lite rödkantade ögon. Hon tillägger: "Men några enstaka gånger de senaste veckorna har jag också varit glad. Ovanligt glad."

Jag tänker att det kanske ändå blir bättre att sörja "rakt", utan inblandning av oro och reservationer i förväg, som sedan lägger sig som hinder i vägen för sorgen. Jag säger ingenting. Hur skulle jag kunna säga att något kan vara värre än det hon just nu går igenom?

Livstid julkalender: Morgonstund kan ha blogg i mund...

Efter tre barn som alla sussat gott ungefär så länge på morgnarna som man kan begära som småbarnsföräldrar (den första ibland till och med längre än föräldrarna själva, om jag inte minns fel...) har jag nu stött på fenomenet levande väckarklocka. Den är oftast ställd någonstans mellan 5.50 och 5.52, någon gång lite senare och ve och fasa någon gång ännu tidigare. Jaaaa, jag vet, ingenting att gnälla över när han sover på nätterna, och alla ni andra har förstås barn som vaknar mycket tidigare än så. BlaBlaBla. Det är bara jag som haft sån flax tidigare.

Hursomhelst har jag bestämt mig för att försöka att inte sura alltför mycket över dessa i mitt tycke onödigt tidiga timmar och i stället styra om dem till någon vettig aktivitet de dagar som hjärnan erbjuder en någotsånär fungerande tankeverksamhet. Varför inte satsa på en liten bloggeristund, till exempel? Med trött hjärna kan man i stället kanske njuta ett välbehövligt mellanrum med på sin höjd en liten stillsam tanke. Och så kom jag och Sara, som också har en morgontidig baby (om än av hund- snarare än människoras), på att klockan sex kan vara en ypperlig tid för kreativa spånarmöten som det ibland är svårt att få loss tid till på kvällstid. Fiffigt!

Vad jag nu måste lära mig är att komma i säng före midnatt. Åh, vad svårt jag har med det. Har alldeles för mycket roligt jag måste få göra när alla ungar äntligen däckat.

Livstids julkalender: Tankens kraft

De båda vännerna leker pensionärer på färja(!) i snödrivan på lunchrasten. En av killarna i klassen ska hela tiden in och störa, på gränsen till förstöra. När han tränger sig in för tredje gången spänner ena vännen ögonen i honom och meddelar: "Vet du vad, Oskar, jag är faktiskt naken!" Ett gällt skri hörs över skolgården. Resten av rasten får de vara i fred.

Livstid julkalender: Stimulerande statusrader

Alla jag känner som inte gett sig ut på Facebook (förutom min mamma och mina svärmödrar är dom väl typ tre, varav en är min man...) säger samma sak: "Vad är det som är så intressant med att få veta vad folk äter till frukost?". Och jag svarar samma sak varje gång: "Jag vet inte vilka det är som skriver vad de äter till frukost, men inte är det då mina Facebook-vänner". I stället får jag väldigt ofta veta intressanta saker om mina kontakter, sånt som gör att vi liksom har en tråd att ta upp direkt när vi ses (för många av oss ses ju faktiskt IRL också, vi hänger inte bara på fejan). Tips och idéer utbytes flitigt (tänk t.ex. vilken fin lägenhet vi hittade i Barcelona tack vare en av mina egna statusraders efterlysning).

Somliga statusrader gör mig fuktig i ögonen av rörelse, några är som små poetiska bakelser, andra får mig att haja till och tänka efter. Smaka till exempel på de här (som jag fått vänligheten att knycka in här på bloggen), skrivna av en FB-vän som jag egenligen inte känner, men vars statusrader ofta väcker spännande tankar och bilder.

* ... går ständigt mellan dessa: skogen, famnen, orden.

* ... tänker på plagg hon, men antagligen ingen annan, skulle bära med glädje om de bara tillverkades. Till exempel yllehotpants.

* ... efterlyser en terapeut som behandlar grav vardagsfobi.

* ... rostar tröstkastanjer och broderar könsord som den moderna gräsänka hon är.

Ungefär så långt från morronfrullerapporter man kan komma.

Livstids julkalender: Spräcka troll med spegel

Nu har det hänt igen: Jag deltar i ett möte där jag känner mig blygsam, fri från hävdelsebehov, rent av tillbakadragen. Och det säger betydligt mer om övriga deltagare än om mig. Jag och en till följer skeendet som åskådare på en tennismatch medan de två övriga jobbar på i något som ska föreställa ett helt vanligt samtal om allt möjligt. Om man bara hört dem kunde man ha trott att de hade två munnar var och högst ett öra. De vill inte varandra illa, tvärtom, men ingen av dem är kapabel att öppna upp en glipa för att faktiskt släppa in det motparten säger och låta det sjunka in innan returen levereras. Synd att jag inte förde statistik på hur stor andel av replikerna som började med ”jag”.

Oj, så många gånger jag själv har varit där. Och så många gånger jag kommer att halka dit igen. Ett möte utan möte, ett samtal utan ”sam-”. Bekräftelsebehov, osäkerhet, men också ett kryddmått iver och engagemang, leder så lätt till att man talar utan närvaro, utan att faktiskt kommunicera. Jag känner mig förstås lite nöjd när jag inte dras med i samtal à la kulspruta – jag väljer bort att delta på de premisserna eftersom det inte ger mig något. Gott så. Men, i det här fallet fortsätter det ju ändå, även om just jag ligger lågt, och äter dessutom upp utrymmet för all annan konversation.

Dags för steg 2, från passiv vapenvägrare till aktiv, men konstruktiv, sabotör. Finns det något jag kan göra för att få stopp i kulsvärmarna av utläggningar, kanske få dem att studsa tillbaka till avsändaren och väcka någon annan del av hennes hjärna än talcentrum? What about frontloberna? En hög ambition, jag vet, men något ska jag ju roa mig med medan de snackar.

Resten av mötet och på vägen hem funderar jag över olika strategier. Samtalsgreppet spegling är säkert bekant: att helt enkelt ge tillbaka en sammanfattning av det en person har sagt och se vad som händer. En bra grund, men det känns lite tamt i det här sammanhanget. Om jag prövar att dessutom ladda inlägget med det som alla i samtalet så hett eftertraktar men misslyckas att ge varandra: kvitto på att man är sedd och har tankar och känslor. Hur blir det?
”Det låter som att du är väldigt nöjd med att du löptränar sju dagar i veckan. Så roligt för dig!”
”Jag uppfattar att din arbetsbelastning känns orimligt hög. Skulle du vilja ändra på det?”
”Du berättar om ett väldigt allvarligt snöoväder. Var du rädd när du körde alla de där milen hem mitt i natten med slitna sommardäck?”

Om någon månad träffas vi igen. Till dess ska jag ha en testbar prototyp framme.

Livstid julkalender: Medveten Luciadag

Jag börjar lite sakta acceptera att jag är väldigt mycket av en göra-människa, snarare än en bara vara-människa, och att det inte är en egenskap jag till varje pris måste jobba bort. Jag har nämligen slipat ner det lutherska göra nyttigheter-draget så pass att jag numera ganska ofta plockar lika stora delar av dagens aktiviteter från lustlistan som från pliktlistan. Att däremot pilla mig i naveln eller titta ut genom fönstret någon längre stund är helt enkelt inte min grej. En stunds meditation emellanåt, javisst, men min hjärna verkar - som jag konstaterat tidigare - inte vara gjord för totalfrånkoppling av tankeverksamhet.

En dag på året då jag ändå är väldigt bra på varande är Luciadagen. Det börjar redan på morgonen, antingen med Luciamorgon på TV eller dito på dagis (som i år). Njutning på hög nivå med levande ljus i håret (eller batteridrivna luciakronor) och mer eller mindre vacker sång (beroende på om det är TV-tärnorna eller dagisbarnen som framför den...). Senare, på kvällen, en av årets absoluta höjdpunkter: Katedralskolans luciatåg i Växjö domkyrka, som jag bevistat varje år sedan 1984 (då jag själv var en av tärnorna). En stund av andtappning och fullständig närvaro - något annat är skvatt omöjligt!

På tal om medveten närvaro (mindfulness) läser jag i senaste numret av Landstinget Kronobergs trivsamma lilla tidning Det goda livet om hur den nationella sjukvårdsrådgivningssajten 1177 inspirerats av just mitt landstings arbete med bland annat detta område. Är du nyfiken på att lära mer om mindfulness, hitta ljudfiler med övningar m.m., kika in här! Goder morgon/afton - båd herre och fru!

Livstids julkalender: Kvinna tamejtusan!

På väg hem från middag med Maria. Superinspirerad! Jag kan verkligen rekommendera att koppla ett (eller femtielva) verklighetsnära eller drömgalna projekt till en vänskap man vill odla - det boostar alltihop som jetmotorer gör!

I bilen sittdansar jag till Rod Stewart med (max) en hand på ratten, "when I give my heart again I know...". Så nästa raspiga röst: Marianne Faithful. 37 år var hon, Lucy Jordan, fem år yngre än jag är nu. Om man inte är kvinna när man har vuxit om Lucy Jordan - när är man det då? Om man dessutom sittdansar till Rod Stewart i en etanolford på småländska snövägar - och aldrig skulle byta det mot någon fånig sportbil i Paris (eller jo, nån gång per decennium kanske). Så gör väl inte tjejer?

Jag har inga problem med begreppet tjej, däremot har jag problem med att begreppet kvinna är så problematiskt, också för mig. Kvinnokurs, kvinnocirkel, kvinno-whatever - vad är det som är så farligt med det? Varför är det lättare att säga tjej? En gång ska jag ordna ett fantastiskt evenemang på Palladium i Växjö där bara de får komma in som klarar att med övertygelse och fast blick uttala orden: "Jag är kvinna." Jag hoppas att jag kommer in själv, för jag har tänkt mig att det ska vara värt besväret.

Livstid julkalender: Plus och minus på mitt miljökonto

Nähä, nu har jag fluffat runt i gräddtårtor, adventsljusstakar och gnistrande vintervidder så det räcker för ett tag. Dags att nyktra till för en stund. Idag summerar jag mitt år utifrån ett miljöperspektiv. Har funderat mycket, men gjort långt ifrån allt för att vara så klimatsmart som jag borde.

På minussidan:

- Det blev en flygresa till Spanien i stället för den planerade tågluffen, som plånboken inte var tillräckligt tjock för att räcka till. I efterhand insåg jag att det för familjens mentala hälsa, om än inte för miljön, var ett klokt beslut, med tanke på vår vilde lillebror. Det var en fullt tillräcklig utmaning med flygresan, flygbussen och ett par kortare tågresor.

- Jag har inte använt tygblöjor med nya babyn i samma utsträckning som med de andra barnen. Det började ganska bra, men under kaosmånaderna i höstas insåg jag att jag måste skala bort alla livskomponenter som genererade tunga suckar, och tyvärr har jag inte kommit igång riktigt igen.

- Jag handlar fortfarade alldeles för mycket frukt och grönt från avlägsna länder. I synnerhet under hösten, när jag kört mitt eget lilla Biggest Loser (eller Winner?) härhemma i bushen. Måste bara ha en massa gott i fruktskålen för att inte ta den där extra kvällsmackan. Måste ha grönsaker jag gillar till lunchsalladen (och tyvärr tillhör inte de inhemska som finns att tillgå efter sommarsäsongen mina favoriter).

På plussidan:

- Idag tänker jag sällan på att jag plockar till mig ekologiska varor i matbutiken, oftast utan att titta på priset. Det har blivit en självklarhet. Ett litet minus är att jag under föräldraledigheten
handlat mer i vår lokala affär, där utbudet KRAV-märkta varor är betydligt mindre (om än växande). Å andra sidan är det förstås positivt med mindre bilåkande, så summan av den ekvationen slutar nog ändå på plussidan.

- Vi har blivit riktiga Blocket- och Tradera-nördar härhemma. I år har det bland annat shoppats barnvagn, bilbarnstol, gammal härlig retroåkpåse från 70-talet, tält, resårsängar till flickornas nya rum, borrmaskin och röjsåg (de där sista gjorde ju ärligt talat inte mig så upphetsad, men det finns det andra i familjen som var). Och så har vi sålt också. En soffa, ett soffbord, en bäddsoffa och till och med våra gamla köksluckor som stått och svettats i bastun i över ett år...

- I år går tar jag ytterligare ett litet klimatsteg i julklappsjakten. Utöver de senaste jularnas tänk (köpa sådant som mottagarna ändå behöver, köpa upplevelser, skänka pengar) har jag handlat begagnat till barnen. I år kommer många kalasbra julklappar från Tradera, Blocket och fina second hand-butiken Alice och Piraterna i Växjö.

Ett steg fram och ett tillbaka. Landar nog någonstans på plus minus noll. Får jobba mot att klättra lite högre på klimatbarometern nästa år.

Livstids julkalender: Mmmm...mundekulla

Som höstpresent gav jag mig själv två helger av eftertanke, levande samtal, spännande människor, kärlek, dans, öppenhet, yoga, underbar mat och det vackraste av Småland. Det gjorde tolv andra kvinnor också, på kvinnocirkelkurs i Mundekulla. Jag har förstås tänkt blogga om vårt gemensamma äventyr, men varför ska jag skriva något som någon annan redan fått på pränt så bra? Tack för det Charlotte! Och tack Anne och alla ni andra!

Livstids julkalender: Tjugo år och redan livsvis

För några månader sedan fyllde min äldsta dotter tjugo. Hon är vuxen på riktigt nu, snart lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Det ger mig nästan svindel. Hur vågade jag? Hur klarade jag det? Och hur kan hon vara en vuxen kvinna när hon fortfarande är min baby?

Samtidigt, så oändligt mycket visare än jag var i hennes ålder. Inte minst de senaste månaderna, sedan hon och pojkvännen gick åt varsitt håll i en T-korsning. Den ena livsinsikten efter den andra kommer till henne och jag blir lika häpen och glad varje gång hon vidarebefordrar till mig. Mycket är sådant som jag själv hittat fram till, men för mig tog det så många fler år och så många fler misstag. Finaste S, hur vis ska du inte ha hunnit bli när du är fyrtiotvå?

Livstids julkalender: Tala om TV

I ett samtal kommer vi in på TV-vanor.
A: ”Mina barn, 16 och 14, vill så gärna ha tillgång till fler kanaler att de är beredda att betala allt själva. Jag överväger faktiskt att låta dem få göra det även om jag egentligen inte vill att de ska se på TV3 och TV5. Men TV på rummet blir det INTE.”
B: ”TV3 och TV5 är det enda jag och min dotter tittar på, ofta tillsammans. Och vi har fyra TV-apparater hemma, på tre personer!”
Oj, så olika man kan tycka. Jag vet att jag på många sätt är mer lik A än B: en högskoleutbildad, P1-lyssnande, icke-doku-såpa-tittande människa som bara har TV1, 2 och 4 hemma och som har synpunkter på könsroller och kommersialism på TV och andra håll. (Jag vet också att detta låter otroligt gammalmodigt och snustorrt.) Men just i det här samtalet längtar jag till samvaron i TV-soffan med B och hennes dotter. TV3 och TV5 kan ju vara jättekul!

Och jag undrar: Vad förmedlar man för självförtroende som förälder och tilltro till sina barns tankeförmåga när man förbjuder en 15-åring att titta på TV5? Att det dessutom inte hindrar dem från att göra det är en bisak. Det jag är ute efter är signalvärdet i förbudet.

Och så ner i motsatta diket: När vi pratar vidare om kanaler och TV-apparater pratar person B om att man riskerar att hamna utanför om man inte, som ”alla andra”, har TV på rummet eller hänger med i såporna. Jag hörde samma resonemang för ett tag sen på radio (P1 förstås) om föräldrar som köper märkeskläder till barnen för att de inte ska bli mobbade. För mig var det ett helt nytt sätt att tänka, för föräldrar alltså. Är inte det barnens argument? Som de ska ha i sin arsenal. Och av alla de saker de vill ha – för att alla andra har eller av helt andra skäl – ska vi vuxna ge dem de som vi, inte någon annan, tycker gör mest nytta/minst skada eller det som just den här individen allra helst verkar vilja ha. Vad är vi för förebilder om vi säger, eller ordlöst förmedlar: ”Nu går vi och köper den där jackan så du inte blir mobbad?” Är det inte i själva verket så att den inställningen ökar risken att bli mobbad, minst lika mycket som att vara annorlunda? Vem respekterar den som medvetet försöker passa in? Och hur mycket respekterar hon sig själv?

Livstids julkalender: Dämpad belysning i adventstid...

... är som balsam för decembertrötta själar Jag går ner i varv i halvskummet, och slipper se alla dammtussar och barnfingerkladdiga fönsterrutor, för att inte tala om rynkorna som börjar smyga sig på nu efter fyrtio (liksom liktornar och stela muskler). Nog för att det är trevligt med sol, ljus och sommar, men adventsstakar, stjärnor och stearinljus ger vila tillsammans med all snön som ligger som ett stort gräddtårtsfluffigt, ljuddämpande täcke över åkrar och ängar.

Livstids julkalender: Den perfekta julklappen till alla hundägare...

… verkar ännu inte finnas i sinnevärlden. För vem har sett en bok om good enough-mattande? Nej, nej, på hundfronten är devisen ”gör rätt alltid och från början annars förvandlas din rara lilla valp till ett livsfarligt monster som du inte kan visa för folk eller ha i möblerade rum”. Begreppet good enough är en favorit för oss på Livstid och hängde från början ihop med moderskap, i begreppet good-enough-mothering, som myntades av den engelske barnläkaren, psykiatrikern med mera Donald Winnicott. Just med mammandet tycker jag att det har gått rätt bra, men med mattandet är det värre.

Å ena sidan är varje ögonblick med en hund livsavgörande, att döma av den hundlitteratur jag hunnit sätta i mig det senaste halvåret. Å andra sidan har vi TV-programmen där kvinnor och män med övernaturlig hundförmåga rättar till helknäppa beteenden på 25 minuter med avbrott för reklam. Det är nåt skumt med det här!

Livstids julkalender: Med rätt att vara barnslig

God självkänsla = att inte bry sig om vad andra tycker om mig utan duga precis som jag är. Det är lätt att förledas att tro att självkänsla flyttar in i medvetandet för att stanna där för gott, men som någon kloking anmärkte på Facebook häromsistens: självkänsla är färskvara. Alltså något att sträva mot livet igenom.

Min egen är ofta sämre än vad man skulle kunna förvänta sig av en fyrtiotvåårig fyrbarnsmor med doktorsexamen, just för att det handlar om att acceptera sig själv för sitt varande, oavsett hur bra man är på görande. Ändå finns det områden där jag har slutat bry mig om vad andra tycker.

Ett sådant litet inpinkat revir i min värld är rätten jag tar mig att, trots skrämmande höga vuxenpoäng på många arenor, fortfarande vara barnslig - och våga stå för det. Jag dricker inte kaffe, jag dricker hellre läsk än vin på fredagskvällen, och jag äter hellre mjölkchoklad än mörk dito till läsken (fast alla "vuxna" säger att den mörka är sååå mycket godare). Jag blir fortfarande galet lycklig av julen, allt adventstidspyssel och alla smöriga julskivor, trots att man som "vuxen" helst ska sucka över stress, husmorskrav och konsumtionshets. Och så är det ju det där med att jag fortfarande går och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor...

Livstids julkalender: Kvalitetstid...

…kan se ut nästan hur som helst. Morgonen då barnen är lediga men jag ska till jobbet, till exempel. Fina E hinner vakna innan jag åker, hon grymtar till när jag passerar hennes dörr. Jag behöver faktiskt inte vara på jobbet förrän om en halvtimme, så jag krånglar mig ner i sängen bredvid 11-åringen. Vi myser och småpratar en kvart under hennes täcke, helt otippat och utan agenda. Sen åker jag till jobbet.

Livstids julkalender: Mellanrum i vintertid

När åttaåringen är lämnad vid skolan på morgonen har jag, femåringen och babyn tjugo minuters väntetid innan vi får komma till dagis (femtontimmarsvecka med bestämda tider nu under föräldraledigheten). Oftast trotsar vi väder och vind och går en promenad med stilla prat tillsammans.

Någon gång ibland tar vi i stället bilen och åker upp till vår favoritplats med vidunderlig utsikt över sjö och åkrar. Häromdagen satt vi där och bara andades in synen av snöglitter i de tretton minusgraderna utanför bilen och en lite motsträvig sol som kämpade sig upp över molnkanten. Babyn sov lugnt och på CD:n sjöng Tommy Körberg och Sissel Kyrkjebö en av våra favoritjulsånger på repeat. Ett mellanrum att hämta kraft ur.

Livstids julkalender: Vem är det egentligen...

… som är god vän med alla de där illvilliga, egoistiska och omogna gamla exen? Jag känner då ingen av dem.