Allvar

Om att ta sig själv på allvar talar Morgan Alling i sitt vinterprogram. Det kan man göra, eller måste man, kanske? Jo, om det ska bli nån ordning så tror jag det, att man måste.
Till exempel lämna Downton Abbey och övriga familjen åt sitt öde på övervåningen och sätta sig med datorn framför brasan. Skriva, fritt utan tanke på bloggen. Tänka på hur jag kan hjälpa mig själv att göra 2013 till ett riktigt bra år. Det är en uppgift att ta på allvar. Sen mediterar jag en stund och känner för första gången på länge hur jag flyter ut i helheten.
Dagen efter - idag - borde vi fara runt och festförbereda. Det gör vi också en del, men det går rätt trögt. När Mannen och jag står och rullar raw food-bollar tillsammans står det också och väger hur kvällen ska fortsätta: tjura i var sitt mentala hörne eller mötas. Det blir det senare. Jag går på honom en gång till. Tar honom på allvar kan man kanske säga. Och mig själv - om jag undrar finns det anledning att fråga.
"Vad tänker du?" Och så får jag veta. Att han tänker på sitt, det som jag inte är så inblandad i. Vad han tänker, vad han behöver. Jag drar fram en stol och lyssnar. Festen ordnar sig säkert. Nyårsgästerna får kanske lite torftigare fika än vi hade planerat, men det får det vara värt. Imorgon är det fest, idag blev det lite allvar. Jag vill inte vara utan någotdera.

Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Livstids julkalender: Året som gick och det som kommer

Jaha, vänner, så var det jul igen. Och ett nyår väntar med allt vad det innebär av bokslut och nya förhoppningar. Häromdagen hade vi Livstidare en eftermiddag tillsammans och funderade på vad vi vill hitta på under året som kommer.

Fast först summerade vi det (nästan) gångna året. Marias stora steg att starta eget, Saras kursändring från chef till kommunikatör, och kanske det tydligaste tecknet för 2012: cirkeln! Vår bokcirkel som nu är mer än etablerad, Livstidscirkeln som vi startade i början av året, och så kronjuvelen Circle Way Camp, sommarlägret med det öppna, varma samtalet i centrum. Därutöver alla samtalen i våra familjer, med våra kloka män, i mininätverket Tanketrampolin med mera!

Det kan vara svårt att klämma in så mycket mer av cirkel och samtal 2013, men det lär inte heller bli mindre. Om du lockas av något av det vi skriver om Livstidscirkeln, Circle Way Camp eller kvinnocirkeln – fundera då på vad du gör 8-12 juli 2013. Är du kanske på Mundekulla och tar del av Medicine Storys och Ellikas vishet och värme? Det är vi och våra familjer!

Vi funderar också på att hjälpa igång samtalscirklar så att flera kan få tillgång till denna härliga tankeventil i vardagen. Och så hoppas vi kunna styra mot än mer av Livstids andemening i det som räknas som våra yrkesliv. Maria vill kombinera tidigare erfarenheter med nya klokheter från kursen i motiverande samtal, Sara jobbar för ett mer kommunikativt ledarskap på sin arbetsplats. Ständigt söker vi sammanhang - på var sitt håll och tillsammans - där vi får jobba ihop om det som Livstid står för.

För tredje året i rad har vi nu haft nöjet att dela våra betraktelser med er i en julkalender – mest Maria det här året, så att Sara har fått lite spikat på carportbygget därhemma. Och till hösten är det fem år sedan alltihop började med vår Livstidsfest. Det kan vara värt att fira, tänker vi. Exakt hur får vi återkomma till när jul och nyår är avfirade. Något måste vi ju ha kvar att fundera på då också.

Nu vill vi önska allt gott till er alla. I jul- och nyårshelgen, visst, men inte minst i alla vanliga veckor och dagar som fyller 2013. Tänk om vi lyckas göra något litet bra av varje vardag, så många glädjestunder det kan bli!

Allt gott!

Livstids julkalender: Den magiska trygga cirkeln

När jag cyklade hem från årets sista Livstidscirkel kom jag på mig själv med att tänka: Om min privata värld rasade imorgon skulle jag kunna åka hem till vem som helst av de här människorna.

Jag skulle kunna komma rödgråten och utan att orka förklara just då. Jag skulle få en kopp te och en filt och bli varmt omhändertagen. Inte ett ögonblicks tvivel om den saken.

Ett praktiskt aber är att jag knappt vet var mina cirkelvänner bor, än mindre vad de har för mobilnummer. Jag vet inte hur soffan ser ut som jag skulle få kura i. Därför blev jag lite överraskad när jag tänkte som jag gjorde. Så har jag annars bara tänkt om släktingar, närmare vänner och en och annan kollega.

Tilliten beror inte heller på att vi i Livstidscirkeln vet allt om varandras inre, för det gör vi verkligen inte. Var och en bjuder vid varje träff på en liten tårtbit av sitt liv och sina tankar, och man väljer själv hur djupt tårtan skåras. Den här senaste cirkelträffen hade julen som tema. Att det fanns så mycket att hämta där, både existentiellt och handfast! Jag måste få göra en utvikning om det:

Julen måste ju vara additionsstressens absoluta högsäsong. Du vet, det där fenomenet där någon vid fikabordet flätar sin egen julbock, en annan bakar vörtbröd och en tredje agerar tomte på ett härbärge för hemlösa – och du går därifrån med känslan att ALLA gör ALLA de där sakerna. Utom du då förstås, för du är bara en liten lort.

Livstidscirkelns samtal om julen var bästa tänkbara motgift mot additionsstress. Bara att ta del av en handfull inifrånberättelser om julen gjorde det så tydligt att den kan ha så olika betydelse och hanteras på så olika sätt, och mitt sätt är ett bland alla andra. Slut på utvikningen.

Jag tror det är lyssnandet som är orsaken till att mina livstidsvänner känns så självklara. Vi har lärt känna varann just genom det, och spräckt ett och annat spöke genom att dra fram det i cirkelns mitt, se och lyssna på historien om det. Så skulle fler kunna göra. Det finns så mycket vardagsskav i livet, från den lilla irritationen till den tunga morgonångesten, som vi kämpar med att trycka tillbaka, sminka över, inte låtsas om. Att få släppa ut det istället, i ett sällskap som inte höjer på ögonbrynen utan bara ger dig sin varma uppmärksamhet. Det är grejer det. Och glädjeämnena, de sväller som värsta luftballongerna i en sån miljö.

Jag säger som Magnus Ugglas t-shirt i Så mycket bättre: Try it, you’ll like it. Kanske på jullunchen med släkten?

Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Livstids julkalender: Nytt och bra

I Mundekulla lärde vi i familjen oss att samtala i cirkelform, en i taget med full uppmärksamhet (i bästa fall) på den som talar. Varje cirkel där inleddes med en runda Nytt och bra, där man fick tillfälle att reflektera över något positivt som hänt sedan man träffades dagen före. En simtur i sjön. En vacker regnbåge. En fin stund med barnen. En klok tanke man fått. Nytt och bra kan aldrig vara för litet och aldrig heller för stort.

Vi har - som jag berättat om tidigare - tagit med oss cirkelsamtalen hem i vardagen och Nytt och bra är det tema som vi oftast använder. Samma sak gör vi i vår Livstidscirkel, och i den privata samtalscirkel som jag också har förmånen att vara deltagare i. Kombinationen full uppmärksamhet och fokus på något positivt. Så suveränt i all sin enkelhet.

Tänk om Nytt och bra-cirkeln kunde smyga sig in i en massa nya sammanhang. Varför inte en runda till förmiddagsfikat på jobbet - som ett alternativt till suckar och stön över tunga arbetsbördor och sura chefer?

Livstids julkalender: Kapabel och lagom kompetent

Häromveckan skrev Sara en klok betraktelse om skillnaden mellan att vara kapabel och att vara duktig. Om att kunna vara nöjd med sin potential i stället för att bekymra sig för att man inte alltid utnyttjar den och levererar på topp. Ibland presterar vi mer, ibland mindre, men så länge vi känner att vi faktiskt kan när det gäller så kan vi vila lugna i den förvissningen.

Ett annat ord jag har funderat över är kompetent, som jag tycker liknar kapabel på många sätt. Det handlar väl i båda fallen om någon slags tilltro - till sin egen förmåga och till sina egna kunskaper. En stor fördel jag ser med mitt yrkesmässiga uppbrott - vid sidan av den uppskruvade frihetsgraden - är att jag betydligt mer sällan behöver känna mig inkompetent.

Inom akademin omges man ständigt med människor med såväl gedigna kunskaper som stor begåvning. Många gånger har jag - som gick ut med toppbetyg från gymnasiet och blev väl godkänd på det mesta under min universitetsutbildning - suttit och känt mig urbota korkad på min arbetsplats. Jag har inte hängt med i seminariediskussioner och konferensföredrag. Jag har inte förstått forskningsartiklar jag har läst. Jag har inte insett vilka underliggande budskap (läs: knivhugg) som döljer sig bakom formuleringar (i tal och skrift) under nämnsmöten, eftersom jag varit naiv nog att tro att alla har haft som syfte att skapa en så bra utbildning som möjligt, snarare än att ge sin egen institution mer makt och resurser.

I höst har jag bland annat ägnat min tid åt att...

... skriva en bok om något jag kan ganska mycket om
... föreläsa om sådant jag kan ganska mycket om
... jobba med utvecklandet av en webbsida som jag själv byggt upp och därmed har koll på
... blogga om sådant som är viktigt för mig (och då tror jag att jag blir ganska bra på det)
... gå en kurs med lågt ställda ambitioner från min sida...

... och så har jag känt mig mer kompetent (och kapabel!) än någonsin tidigare. Det handlar ju inte om att jag plötsligt kan en massa mer, utan att jag har valt att verka i sammanhang där mina kunskaper och min kompetens räknas.

Jag har också verkat i en miljö som definitivt skulle ha kunnat få mig att känna mig inkompetent. I mitt uppdrag på Högskoleverket har mina kollegor i bedömargruppen allihop varit betydligt äldre och mer erfarna än jag (professorer mellan 55 och 70 hela bunten, varför jag fick vara med i detta superkompetenta sällskap är för mig fortfarande en gåta...). Och visst har det funnits stunder då jag känt att de haft en djupare insikt än jag. Men större delen av tiden har jag valt att fokusera på det som jag faktiskt har kunnat bidra med, i stället för att fundera över vad jag eventuellt kan ha missat. Det har fungerat riktigt bra och jag kommer att ta med mig den strategin framöver. Jag måste inte kunna allt, att vara lagom kompetent räcker en lång bit på vägen.