Jag skulle kunna komma rödgråten och utan att orka förklara
just då. Jag skulle få en kopp te och en filt och bli varmt omhändertagen. Inte ett ögonblicks tvivel om den saken.
Ett praktiskt aber är att jag knappt vet var mina
cirkelvänner bor, än mindre vad de har för mobilnummer. Jag vet inte hur soffan
ser ut som jag skulle få kura i. Därför blev jag lite överraskad när jag tänkte som jag gjorde. Så har jag annars bara tänkt om släktingar, närmare
vänner och en och annan kollega.
Tilliten beror inte heller på att vi i Livstidscirkeln vet
allt om varandras inre, för det gör vi verkligen inte. Var och en bjuder vid
varje träff på en liten tårtbit av sitt liv och sina tankar, och man väljer
själv hur djupt tårtan skåras. Den här senaste cirkelträffen hade julen som
tema. Att det fanns så mycket att hämta där, både existentiellt och handfast! Jag
måste få göra en utvikning om det:
Julen måste ju vara additionsstressens absoluta högsäsong.
Du vet, det där fenomenet där någon vid fikabordet flätar sin egen julbock, en
annan bakar vörtbröd och en tredje agerar tomte på ett härbärge för hemlösa – och
du går därifrån med känslan att ALLA gör ALLA de där sakerna. Utom du då
förstås, för du är bara en liten lort.
Livstidscirkelns samtal om julen var bästa tänkbara motgift
mot additionsstress. Bara att ta del av en handfull inifrånberättelser om julen
gjorde det så tydligt att den kan ha så olika betydelse och hanteras på så
olika sätt, och mitt sätt är ett bland alla andra. Slut på utvikningen.
Jag tror det är lyssnandet som är orsaken till att mina
livstidsvänner känns så självklara. Vi har lärt känna varann just genom det,
och spräckt ett och annat spöke genom att dra fram det i cirkelns mitt, se och
lyssna på historien om det. Så skulle fler kunna göra. Det finns så mycket
vardagsskav i livet, från den lilla irritationen till den tunga morgonångesten,
som vi kämpar med att trycka tillbaka, sminka över, inte låtsas om. Att få
släppa ut det istället, i ett sällskap som inte höjer på ögonbrynen utan bara
ger dig sin varma uppmärksamhet. Det är grejer det. Och glädjeämnena, de sväller som värsta luftballongerna i en
sån miljö.
Jag säger som Magnus Ugglas t-shirt i Så mycket bättre: Try
it, you’ll like it. Kanske på jullunchen med släkten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar