Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.

Ett magiskt dunkande

Idag har vi för första gången fått höra hjärtljuden från det lilla livet som växer i min mage. Tänk att det känns lika magiskt fantastiskt som första gången för nästan tjugo år sedan. Kanske borde man vara lite mer blasé när man är gravid för fjärde gången, men jag känner i stället att jag måste njuta av detta extra intensivt - eftersom det definitivt är mitt sista barn.

Vad märkligt detta att det finns en liten person som ingen av oss känner ännu, men som - när hon eller han kommer - genast blir oerhört självklar. Det har förundrat mig varje gång: hur en ny individ så snabbt blir en del av familjen, och att det därefter inte går att föreställa sig hur livet var innan hon kom och tog sin plats.

Några ord till min kära dotter, ifall hon läste min blogg

Dagens blogginläggstitel anspelar på Anna Maria Lenngrens dikt, skriven för mer än 200 år sedan, vilken inleds med versen "Min kära Betti, du blir stor: Du från din docka hunnit växa... Utaf din hulda, fromma mor, Tag för din framtid denna lexa". Jag tänker dock avhålla mig från att bjuda på 33 verser levnadsråd inför framtiden som fru Lenngren.

I senaste numret av Mama (8/09) grips jag av Jessica Gedins kärleksförklaring till sin dotter Isa, 5 år: "Än så länge har du mössa när jag säger att det är kallt och du trär din varma lilla hand i min när vi ska gå över gatan [...] Men redan nu har det börjat, längtan, kärleken, livet, det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande [...] Du kommer att snatta läppglans på Åhléns och du kommer skolka från pianolektionerna [...]"

Anna-Maria Lenngren skrev till en dotter som inte fanns och Jessica Gedin ser också in i kristallkulan, medan jag redan är där med en nästan-vuxen dotter - samtidigt som jag är i deras världar också, med flickor på fyra och sju plus en liten som ännu inte är född (och som enligt en enig omvärlds gissningar blir ännu en dotter).

Älskade S! Allt började med ett foto i din pappas plånbok och plötsligt var du en fullkomligt självklar del av mitt liv. Idag är du snart nitton och har din egen älskade. Nu är det han som skrattar med dig, får dina förtroenden och tröstar dig när livet gör ont. Du har veckobudgetar och tvättider att hålla reda på och jag har inga smutsiga strumpor och odiskade tallrikar att gnälla över längre. När jag frågar om du vill komma hem och hälsa på blir svaret "kanske, nästa vecka...". När jag ringer är du disträ och obekväm - det är visst alltid fel tidpunkt - men när du ringer själv kan du bubbla av lycka över en nyskriven låt eller en vänlig kommentar från en arbetskamrat på sommarjobbet. Jag inser att det är dags för mig att släppa taget och låta dig komma till mig när du vill och behöver.

Jag saknar dig oändligt, men jag säger som Jessica Gedin: "Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig aldrig springer bort från mig i den mörka natten. Jag älskar dig mest i hela världen."

Andra små meningar

Omkring mig ser jag andras exempel på mening och riktning i livet:

• I TV-bilagan; stylisten Rachel Zoe som vi i sex avsnitt kan följa i hennes jakt på klänningar, skor och accessoarer.
• På hotellbalkongen i Bornholms eftermiddagssol; den läderskrynklige mannen, en väbehållen 70-åring, som utan att rädas mjölksyran solar underarmarnas insidor i en ansträngd "låt-barnen-komma-till-mig"-pose.
• På Ystad djurpark; den femårige pojken med svarta converse-kopior med dödskallar på som med eftertryck svarar sin ivrigt ropande kompis: "Jaa, jag kommer. Jag håller på å gör en rosett!"

Det gläder mig att se andra som, åtminstone för ögonblicket, verkar veta exakt vad som ger dem mest mening. Och det gläder mig att kunna sortera bort vissa alternativ som inte aktuella för mig. Alltid en början.

Mera mening

Maria skriver om en arbetssituation med mer mening. På mitt nuvarande jobb verkar det vara en halvårsvis återkommande händelse att jag sätter mig på hasorna och undrar vad som är meningen med föreningen - och framför allt med min roll i den. Jag tar fram ett A3-papper och gör just såna ulliga moln som Maria beskriver, eller åtminstone ett som förses med mindmap-spröt i olika riktningar.

Den tjänst jag har nyinrättades när jag tillträdde. Ingen har kunnat tala om för mig exakt vad den ska innehålla, och det ser jag nästan alltid som en förmån. Jag kan helt enkelt göra mycket som jag vill, men det gäller att tänka till, fokusera och sedan våga. Att jag röjer av skrivbordet och tar fram det stora pappersarket flera gånger om året blir kanske ett vaccin mot den stora Återvändsgränden, när man inser att man tuffat på för länge åt fel håll för att kunna justera kompasskursen, man måste iland, ta reda på var man är och börja om från början.

Jobbmässigt är alltså kursavvikelserna under kontroll och drivkraften framåt kvar - jag färdas på rätt vatten. På det personliga planet är det lite mer... stiltje. Inget drastiskt har ändrats, jag vill inte bryta upp eller byta familjemedlemmar, jag har bara lite svårt att frilägga kompassen och veta vart jag ska nu. Min inre kompass är snarare ett solur och med jämna mellanrum skuggas det, när det växer det sly i min själ.

Redan nu, med barn på 10 och 8 år, känner jag det som många upplever när barnen flyttar hemifrån: jaha, vad ska jag nu hitta på? Där hittar jag några av de största likheterna mellan oss båda livstidsbloggare: vi vill fylla våra liv och vara uppfyllda av livet, och vi finner så mycket mening i att vara föräldrar! En stor skillnad i vårt praktiska leverne är att småbarnsåren - dom där som verkligen får en att veta att man lever - sannolikt är över för min del medan Maria fridfullt inväntar nästa virvelvinds ankomst.

För mig betyder det att mentalt och tismässigt utrymme öppnar sig som små gläntor i den hemtama vardagsskogen. Så vad göra av dem? Greja med huset är fortfarande en syssla i nöd och lust, bokcirkel och blogg guldkantar veckorna, mannen blir bara klokare och snyggare och de gängliga barnbenen går fortfarande att veckla ihop för en mysstund i famnen.

Men något saknas, bland livsingredienserna eller i mitt sätt att avnjuta dem. Jag söker mer mening. Dags att röja köksbordet istället för skrivbordet en gång, plocka fram A3-pappret och rita molnen jag vill färdas bland på min privata Poppins-färd.

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.

Semester 2009, del 2: Semestergöra

Själva sjösättningen i semesterhavet gick bra. Jag gled ner som en lagom strömlinjeformad båt från min jobbtrailer och landade utan tumult. Under sista arbetsveckan hade jag lyckats varva ner, dels för att jag kände hyfsad koll på jobbet, dels för att familjen var bortrest så hemmalivet var otroligt stillsamt.

Efter de första dagarnas premiärtur har det dock gnisslat lite i det mentala maskineriet. Dels handlar det väl om att byta livsform, tydligen inte helt självklart även om det borde vara lättare i riktning från jobb till semester än tvärtom. Jag älskar visserligen mitt jobb men har aldrig längtat till jobbet när jag har semester, något jag hört en och annan person göra.

Jag hamnar i "gör-jag-rätt-sak-nu?-fällan", som jag skrivit om tidigare, just ur semesterperspektiv. Det händer ju på jobbet med ibland, men faktiskt alltmer sällan. Det där att jag sitter med en uppgift och tänker på andra som också behöver göras, istället för att fokusera på den jag håller på med först, och ta resten sen. Dags att importera ännu en strategi från jobbet till privatlivet!?

Kanske också dags att ta en brottningsrond med mitt ganska nypåhittade tidsmotto "Det jag inte gör är inte viktigt." Som också kan omformuleras som "Det jag gör är viktigt." Eller "Det jag gör är det jag ska göra." Gemensamt för dem är att de kan användas som stöddiga påståenden eller vändas till ödmjuka kontrollfrågor. Utgångspunkten är att min spontana prioritering är den rätta. Om jag inte städar mina förråd (som jag ju har nån slags hang-up kring) beror det på att det är viktigare för mig att bygga glasrum eller blogga. Samtidigt vet jag ju att vissa saker är lättare att prioritera än andra och att jag ibland behöver gå emot delar av mig själv för att livsmixen ska bli bra. Det kan vara vanan, lättjan, rädslan, pliktkänslan eller min egen utifrån-bedömning av mig själv.

Som nu, när jag bloggar i morgonrock fast jag kanske borde... Men jag har väl tänkt mig att jag ska blogga lite under semestern, eller? Jo, det är ju sant. Och nu gör jag det, är inte det bra då? Alltså gör jag det jag ska göra. Smöret står i kylen, tvätten hinner torka till resan i morgon även om den inte hamnar i maskin än på någon timme. Barnen håller på med sitt, mannen snickrar på vårt glasrum, so what's the problem?

Jag skrev en gång i versform till en kollega:
Pernillas fiende och vän är demonen Göra Rätt
Tämj honom med OC-spray – finn sen DITT rätta sätt!

Det där gäller ju så mycket mig också. Och för oss båda gäller att motmedlet måste vara mycket mer konstruktivt och långtidsverkande än det jag föreslår i versen.