Livstids julkalender: Det goda samtalets oas

Häromkvällen samlades åtta kvinnor i varierande åldrar, med olika bakgrund, yrken och familjesituationer för att samtala - the Circle Way - hemma i Saras vackra glasrum, för dagen upplyst av enbart stearinljus och kaminbrasa. Det var julavslutning för den Livstidscirkel som vi - mycket trevande - startade för snart två år sedan. Sedan dess har vi mötts, ungefär en gång i månaden, och vi känner alla vilken viktig oas cirkeln har blivit - och blev så fort, trots att vi inte alls kände varandra sedan tidigare. Här delar vi tankar, känslor och upplevelser från vårt innersta, ibland kanske sådant som vi inte talar om ens med våra närmaste vänner.

Ja, jag erkänner, jag har blivit helt beroende av dessa samtal, där vi får prata utan att bli avbrutna, bli lyssnade på utan att bli värderade, och lyssna och inspireras, både av oss själva och de andra. Jag har Livstidscirkeln, jag har min andra "samtalsklan", bokcirkeln, Circle Way-lägret i Mundekulla och vårt eget Circle Way Day, som vi provkörde i höstas och kommer att anordna fler upplagor av till våren. En ofattbar rikedom!

Och vi vill ju så gärna erbjuda fler möjligheten att hitta det goda samtalet där, mitt i vardagen. Senaste Livstidstanken: Ett home party (tänk Tupperware, Me & I...), men med samtal på agendan i stället för shoppande, kan de va nåt? En grupp människor möts för en kväll, får lite vägledning i samtalen och ingen behöver känna sig pinsam för att man inte handlar tillräckligt för att värdinnan och den inbjudna försäljaren ska känna sig nöjda. DET skulle Livstid vilja pröva i vår! Hör av dig på hej@livstid.nu om du är intresserad av att bjuda in dina vänner och bekanta till ett home party Livstid style!

Livstids julkalender: Årets julklapp?

Nästan varje år sedan Livstidsbloggens tillblivelse har jag passat på att inför julen skicka ut en uppmaning om att tänka till lite extra i julklappshandeln. Att köpa mindre, tänka mer på miljön och - framförallt - på dem som inte med självklarhet skriver listor med önskningar som de kan räkna med går i uppfyllelse.

Årets tips handlar om initiativet Matkassen. Här förmedlar ett gäng engagerade privatpersoner akuthjälp till barnfamiljer - matkassar, kläder och annat - som hamnat i en situation där de inte får det att gå ihop ekonomiskt. Det borde inte behövas i ett land med ett väl utbyggt välfärdssystem, men det händer likväl hela tiden att skyddsnätets maskor blir för stora. För mig känns det bra att kunna göra en liten insats, om jag har möjlighet. En dag kanske jag själv behöver den hjälpen.

Just nu inför julen kan du anmäla dig som Julgivare, och matchas då med en familj i din omgivning. Idag har jag, tillsammans med en annan givare, samordnat insatser och ett par dagar före julafton kommer jag att åka till den här familjen med ett par matkassar och några julklappar. Det innebär kanske att mitt eget julbord kommer att digna lite mindre, men jag känner på mig att det jag äter kommer att smaka så mycket bättre. För det är ju t.o.m. konstaterat i forskning - att dela med oss är en av de mest lyckobringande aktiviteter vi kan ägna oss åt. Egoistisk altruism, med ett finare ord.

Om du blir gillare på Matkassens Facebooksida kan du också se var det för närvarande finns akuta hjälpbehov. Hittar du inte någon i ditt närområde finns alltid möjligheten att skicka presentkort på mat eller kläder.

Vill du ha fler idéer i julklappsköpartider? Titta in på några tidigare blogginlägg!

2008: Ett givande liv
2008: Mitt julhjärta klappar i ny takt
2009: Julstressbrist och julklappstips
2011: Klappar i sista minuten
2012: En stilla vädjan i adventstid

Tänk om något sådant här kunde bli Årets julklapp i stället för en råsaftscentrifug!

Livstids julkalender: Dansa, pausa

Dansa, pausa…, dansa, pausa… Kommer ni ihåg den, en av förra årets dansgolvsplågor? För en tid sedan kom jag på att denna låt - som annars inte direkt är min cup of music rent musikaliskt - skulle kunna vara soundtracket till det liv jag lever idag.

I hela mitt liv har jag varit mer av en görelse än en varelse (tack till en deltagare i Livstids senaste workshop, om duktiga flickor, för det begreppet!). Baksidan av att vara en duktig flicka, en prestationsprinsessa har jag ältat runt här på bloggen, i flera varv. Men samtidigt har ju den där görelsen i mig gett mig drivkraft att skapa ett liv där jag i så stor utsträckning får ägna mina dagar åt sådant jag älskar, och på mitt sätt.

Under en tid trodde jag nog att jag på något sätt måste göra upp med min görelse, säga hejdå. Kanske sitta på en bergstopp i ett halvår i ensamhet. Det var något onaturligt över den känslan. Mera borde än ville. Jag tror faktiskt att jag skämdes över min kärlek till görandet. Men jag börjar acceptera den lilla prestationsprinsessan, till och med tycka om henne. Förstå att hon är en del av mig som jag nog inte kan leva utan, men däremot har lärt mig att tygla när hon blir alltför bångstyrig. När hon vill för mycket.

Med acceptansen för att jag är en människa som behöver ett ganska stort mått av fart och fläkt, många bollar, nya projekt och utmaningar, att skapa och - ja faktiskt, prestera -  i mitt liv, har nämligen också varandeförmågan och kärleken till vilan kommit alldeles naturligt. Jag har aldrig jobbat så lite som den här hösten, och stortrivts med det. Aldrig haft så lätt att vara "onyttig" på kvällarna. Aldrig njutit så av meditationsstunderna.

Dansa, pausa…, dansa, pausa...

Livstids julkalender: Du är som du ska!

På yogapasset häromveckan: Vår ledare berättar om hur hon varit på en föreläsning och hört fel. Raderna ur Tomas Tranströmers dikt, som jag bloggade om för längesen:

"Du blir aldrig färdig och det är som det ska…"

Detta att alltid utvecklas, vara i rörelse. Som en naturlig del av livet. Men i stället för "DET är som DET ska" hörde yogaläraren "DU är som DU ska". Och raderna fick en helt annan innebörd. Utveckling och rörelse, javisst. Men också: "Du duger precis som du är!". På en och samma gång. Så genialiskt.

Den raden blir ett nytt mantra i mitt liv. Lära nytt, förändras, utvecklas. Och samtidigt acceptera mig precis sådan som jag är.

Du blir aldrig färdig OCH du är som du ska!

Livstids julkalender: Livstid tar plats i etern

Välkommen till Studio Livstid, vår egen podd!

Det här året har Livstids bloggande gått på sparlåga, av flera orsaker - alltifrån livsutrymmesbrist till alternativa utloppsmöjligheter för skrivklådan. Men nu rockar vi loss med 24 kalenderluckor som vi hoppas att du hittar en liten tidslucka varje dag för att öppna.

I första luckan döljer sig något som vi länge har längtat efter, men inte riktigt lyckats knö åt oss det där livsutrymmet för att förverkliga: första avsnittet av vår egen podd, Studio Livstid! För dig som hellre lyssnar än läser (eller kanske vill göra både och), kan du här höra Sara och Maria resonera om livet och tiden, med ett nytt tema för varje avsnitt. Ta med dig Studio Livstid till tvättberget, i bilen eller på promenaden!

Avsnitt 1: 360-gradersmänniska (2013-11-28)
Premiäravsnittet vrider och vänder på begreppet 360-gradersmänniska - som för oss handlar om att vara en människa som tål att just vridas och vändas på, och framstå som hel och genuin från alla riktningar.

Observera: Avsnittet är verkligen vårt första, vi har inte övat innan, och inte riktigt skaffat oss den utrustning som behövs för att ljudet ska bli tiptop. Men när vi väl hade spelat in det här testavsnittet tyckte vi i all vår blygsamhet att det vore synd att inte delge världen våra visdomar. Alltså; ljudkvalitén på vår podcast blir bättre nästa gång! Om innehållet vågar vi inget lova…

Att fylla 45

Att fylla år en lördag. Att få hemlagad hotellfrukost i present. Att räfsa löv och långkalsonghänga med familjen till lunch, liksom när goaste grannarna kommer med barnteckningar, fina stenar och choklad.
Att tala med brorsan om att vår mamma aldrig blev såhär gammal. Att hon var så ung. Att för första gången se det från hennes håll – hur det kan ha varit att behöva lämna så tidigt.
Att läsa alla hälsningar på Facebook. Att ha ett långt ostört samtal med Mannen, där vi knör en del, och finner varann just därför. Att äta cheesecake och fruktsallad till Ulf Dagebys toner. Att natta en dotter i sovsäck hos kaninerna.
Att skriva tack till er alla som är del av mina 45 hittills och 45 kommande.

Jag är en brobyggare!

Under promenaden från föreläsningslokalen till Stockholms central denna höstsolsfriska novemberdag, som också råkar vara min 45:e födelsedag, kom jag på det. Vem jag är. Vad just jag är riktigt bra på. Jag bygger broar mellan skilda världar! En vän till mig och Sara sa en gång att Livstids största styrka är att vara den där bryggan mellan det det andliga - eller "lite flummiga", om man så vill - och vardagen och dess alldeles vanliga människor, alla vi Svenssonar som trampar runt i våra livshjul och inte tillbringar all vår tid på ett ashram i Indien. En annan vän uttryckte något liknande häromdagen. Och själv har jag bloggat om mina kontrasterande sidor, att jag inom mina 360 grader rymmer båda världarna: universumstankarna och vedbacksslitet i samma kit, liksom.

Idag insåg jag att jag nog har en förmåga som kommer till uttryck inom fler områden. Att jag, genom min bakgrund och tillhörighet i olika sammanahang, kan överbrygga barriärer mellan människor som kanske inte så ofta möter - eller förstår - varandra. Som broar mellan forskning och klassrumsverklighet. Eller som idag, när jag föreläste efter några damer från Skolinspektionen. Stämningen i föreläsningssalen efter den ganska så rejäla sågningen av Sveriges förenade engelsklärarkår var relativt irriterad. Så klev jag upp på scenen. Plockade upp en hel del av det inspektionen hade sagt, men utan att göra det till pekpinnar - visade i stället på möjligheter. Jag förstod hur Skolinspinspektionen tänkte. Jag förstod hur lärarna tänkte. Och jag byggde broar emellan dem där de inte själva riktigt kunde mötas!